Annandag

Ett spännande ord inser jag just nu. En annan dag. Löftesrikt.

Annandag jul, gråtrist väder, blåst och 3 grader varmt. En sådan där dag när det inte blir riktigt ljust på hela dagen. Jag håller mig inomhus. Och hänger en tvätt på tork. Påbörjar en veckas ”lätt kost” enligt instruktion inför koloskopi. Fisken från igår räcker även idag. Och bananer ingår i den lätta kosten, bra, eftersom jag har fyra liggande i fruktskålen. Två kiwi också. Om jag skalar dem och skivar, så kvalar de nog också in. Är lätt besatt av att göra slut på så mycket som möjligt…

Späntar ved att tända med på Mats fina huggkubbe, som annars hyser skrivaren. Har lärt mig att hugga fast yxan och sedan banka vedträet i kubben.

Både ultrasvårt och superdito sudoku gick bra att lösa idag, liksom wordle och ordlig.

Läser Aino Trosells bok Hjärtblad om Hulda som så småningom vandrade från Malung till Stockholm, som många kullor under 1800-talets sista decennier. Och försöker komma på ett bra sätt att få med mig de böcker jag vill ha i Frankrike. Blir nog en tygkasse ”för mycket”, dvs ryggsäck i utrymmet ovanför sätet, mindre sådan plus bokkassen under framförvarande sittplats. Mitt Nice (Kristina Svensson), Öka din kreativitet (Julia Cameron), tre anteckningsböcker, sonens manusblock att renskriva, kanske också Farmor berätta-boken. Ingen skönlitteratur, där får jag lita till Storytel och de böcker som kanske finns i lägenheten.

Kollar FB och de sk kvällstidningarna. Inte särdeles intressant någotdera. (Mitt språk är i takt med min ålder, undrar om de vuxna barnbarnen någonsin använder ”särdeles” eller ”någotdera”, hoppas de förstår ändå. Dessutom kommaterar jag, det sägs också vara ålders-avslöjande.)

Det mesta jag skriver, i bloggen eller i det jag kallar bokmanus, handlar om åldrande, om liv och död, om stela leder och skäggstrån där de inte hör hemma. Hopp och längtan också förstås, även om hoppet om gemenskap med en man skrumpnar i takt med mig och mina skrynklor.

Att leva på minnen räcker inte långt. Minnen har en tendens att stelna, göra om sig, inte alltid till något bättre än det de minner om. Litar inte på minnen, inte på mina minnen. De värmer mig inte en sömnlös natt, sträcker inte ut en hand när jag behöver den. De är döda, och det är inte jag. Än.

Tajmingen med koloskopin är sämsta möjliga, dagen före min resa till Juan les Pins. Resultatet får jag väl kolla på 1177, hoppas jag trots lugnande medel inför undersökningen kan köra hem till sonen sen eftermiddag. Han får sedan skjutsa mig till Arlanda, flyget går klockan 8 på morgonen. Tror att det kan passa även honom, på vägen till jobbet i Uppsala. Tänker ge mig på att checka in via internet 48 timmar före avgång, tror att jag gjorde det i fjol. Då kan jag bara lämna stora resväskan där sådana tas emot, och ta mig igenom säkerhetskontrollen i god tid. Ingen solkräm (eller annat) i förpackning över 100 g/ml den här gången. Tyvärr ingen vattenflaska heller. Får köpa en innanför grindarna. Och när jag väl landar ska jag köpa en månadsbiljett för bussarna à 20 Euro, gammal som jag är. Och småsnål, tiden räknas 31 dagar från inköp. Om jag skulle inhandla en bussbiljett Nice-Juan les Pins kostar den 10 Euro.

Märks det att jag har någon sorts resfeber? Huvudet är fullt av sådant som ska hanteras, t ex semesterstängning av Bokbörsen, återlämna lånad bok på biblioteket, hämta ut ”tarmrensande” medel på apoteket. Stoppa in de ulltofflor jag inte använder i garderob (skyddade för möss). Plus de jag använder, de behöver inte följa med till Frankrike, när det är dags. Pass, valuta och flygbiljett ligger i den lilla behändiga axelremsväska jag plockat fram ur loppis-lådorna. Den kommer väl till pass nu, brallor med många fickor rymdes jag inte i för närvarande. Hoppas på mindre omfång när jag väl kommer hem igen.

Jag har inga sudoku att lösa, ingen bok jag längtar efter att fortsätta läsa, ingen annan förströelse inom synhåll. Ska äta middag om några timmar. Förströelse, ja ibland. Men inte nu. Så då får jag väl skriva då. Borde förstås fylla på mitt bokmanus, men lusten strejkar. Tror att skrivkursen kanske gjorde mitt skrivande lite för komplicerat – som akvarellmålandet för många år sedan. Kurser är bra, och ibland förlamande. Det går över, har gjort det hittills (inte beträffande målandet dock).

Den där Kristina som är på Teneriffa och möter Andrès – jag får dem inte riktigt att leva. De är fina tillsammans, nästan lite gulliga – och det är inte som jag vill ha det. Måste få dem att möta krångel och besvärligheter, sudda ut det gulliga, göra dem så gamla och (i vissa sammanhang) taffliga som de är. Visa deras förväntningar på varandra, också de som inte förverkligas. Och som de kanske, eller kanske inte, kommer över. Hoppas på att Juan les Pins ska bistå. Ensamhet där och möjligheter att skriva är i alla fall varmare där än här.

Begriper förstås också att jag inte kan dra världen över och hoppas på skrivförmåga. Om inte annat så hindrar mig ekonomin. Den Shetlands-resa som jag och en vän hoppats på till sommaren nästa år, blir inte av. Hen ”klarar inte av det”, kroppen säger nej (även om jag kanske kunde ha assisterat). Det ger mig ekonomiskt utrymme för en resa också 2024 (om jag ”klarar av det”). Tror inte det då blir Shetland, får nog nöja mig med att vara där via filmer och annat på nätet. Italien? Lockar, men språket klarar jag inte – mitt gamla latin, spanska och franska stökar till det. Gör kanske inget, där heller. Språkkunskaper har inte varit viktiga hittills, mera till nöje. För mig och de som upplever mina försök. Annanstans i Spanien? Värmen lockar. Livet lär tala om för mig vart, om och när, ifall att.

Fundersam

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Annandag

  1. bergalott skriver:

    Tycker det låter bra – det är luft i grytan 😍🤗
    Håll den kokande!!!
    ♥️☀️♥️

    Gilla

  2. Fredrik i EU skriver:

    Känner igen det där med dina förberedelser inför koloskopin. Gjorde en i december ifjol. Det värsta är att trycka i sig all vätska precis före. Tänker på och kommer att följa dig i vackra Provence. Snart måste jag dit igen. Min bäste franske vän bor i Vauvenargues, strax utanför Aix.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s