Liv och död och hav – och liv

6 januari 2023 – det är ljust nu när klockan är strax efter åtta. Kylig morgon, en ensam vadare i vattnet längs stranden. Långa loja vågor. Molnigt, blir kanske regn fram på dagen. Är det trettondag även här? Googlar och lär mig att det är det, man äter gott och hälsar det nya året med olika maträtter i norr och söder. Galette de roi i norr, brioche med frukt och apelsinvatten (?) här i söder. Kanske ingen marknad eller loppis då idag. Tar en promenad lite senare och kollar.

Vaknar som hemma vid halv sju, men går inte upp i mörkret. Efter någon halvtimme kliver jag ur sängen, tänder några ljus i köket och rummet och gör frukost. Enkelt. Te, bröd och god kokt skinka med Maille-senap, kanske en banan i skivor. Ingen havregrynsgröt här, ännu.

När jag blåser ljusen är det dags för en kopp kaffe. Plus baguette med fikonmarmelad.

Testar ultrasvårt sudoku, men det går inte så bra idag. Provar igen senare. Ögnar rubrikerna i svenska sk kvällstidningar, Facebook och mejl.

Skönt att inte ha något jag måste göra. Det har jag för all del sällan hemma heller, men här är det på något sätt mera påtagligt. Det är bara jag som hittar på det som sker, eller låter bli. Tänker läsa lite mera om filosoferandet och Mumin-folket, kanske ge mig på Duras Le Douleur på franska. Lite eget skrivande också, behöver få mig igång igen.

Går ut en sväng, och visst är det någon sorts marknad några kvarter bort, men det är mest kläder och billiga smycken o väskor – inget intressant, inget jag kallar loppis. Ungefär som på Vaksala torg i Uppsala numera, trist. Köpte cornichons i stället för de jag ätit upp, och en ”pain chocolat” till mitt kaffe. Zoom med Nina.

Äter en hård smörgås med skinka och senap, grekisk naturell yoghurt med banan till lunch. Därefter små provencalska oliver och bubbel när klockan är tre. 14 grader varmt ute, lite kyligt inomhus, men en fleecefilt över axlarna fixar det. Börjar läsa Oates´ We were the Mulvaneys, men har inte riktigt bestämt mig för att fortsätta. Blir kanske någon Storytel-bok i stället. Övriga böcker här i bokhyllorna är mest thrillers, och sådana känner jag inget för numera. Livet och verkligheten är tillräckligt ”thrilliga”.

Huset är välförsett när det gäller vin mm drickbart. Får bara se till att hitta samma märken tillbaka, som jag dricker ur. Bra att jag har vakuumkorken för bubbel med hemifrån. Och den flaska jag valde gick att öppna utan mitt universalverktyg hemma. Annars är jag ofta lite för svag i nyporna för vinkorkar. Lammkotlett till middag även idag, eftersom jag köpte två häromdagen.

Klockan fyra har jag stoppat i mig ett par mini-nems m sås, och lite chevre. Tror inte jag behöver någon middag. Fjorton grader ute, fleecefilt på inne. Och flipflops som skyddar mot kalla stengolv.

Hittat Tommy Hellstens Du är mer än du anar i bokhyllan. Kanske går den att läsa. Men jag ser först en kort dokumentär på SVTplay från ett äldreboende, där Eleonora 100 år sakta dör, Leva tills jag dör. Så fin. Tårarna trillar. Av glädje över den kärlek som fanns där, för henne och för de andra gamla som visste att de snart stod på tur att dö. Tänker på Jan som dog ensam under pandemin, på Mats som förhoppningsvis inte visste att han dog. På Ulf som nog visste att det var dags, men som inte gav upp förrän livet tog slut.

Jag sitter här, i en fåtölj i vännens lägenhet i Juan les Pins, med en fleecefilt över axlarna, ljus tända. Och jag lever. Det gör jag, även om jag ofta gnäller och gnyr. Jag lever, har ett skavsår på vänster fot där den där lilla vita sockan inte täckte huden häromdagen när jag gick så långt. Idag vaknade skavsåret till liv, i morgon får jag väl kamouflera det med plåster. Inte något stort elände. Liv.

Längs strandpromenaden går människor med och utan hundar. Nu vadar ingen längre i vattnet. Någon dag av alla mina här kommer jag kanske att bada, har baddräkt som än så länge hänger på dörrhandtaget in till sovrummet.

Har diskat den lilla disk som var, använder inte diskmaskinen här heller.

Gillar det jag tror är Peter Dahl-bilder på väggen i vardagsrummet, från KB. Och Stines fina tavla, ”När i livet slutade du dansa?” En tanke värd att begrunda. Förstår mina barnbarn det ordet? Jag slutade dansa, när jag och mannen min slutade dansa. Vill dansa igen, med rätt partner.

Om några dagar åker yngsta syster min till Mallorca (?) med dotter och dennas familj. Och i början av februari (?) åker min andra syster till Thailand, tror hon kommer tillbaka till Sverige dagarna före mig. Glad att vi ännu kan göra det vi vill. Alla tre, vi som var fyra en gång.

Har satt på elementet i sovrummet, det kändes lite kallt när jag var in.

Nu mörknar det, men är ännu ljust över havet. Älskar att vara nära havet, vare sig jag nyttjar det eller ej.

Photo by Kellie Churchman on Pexels.com

Not mine now, but still the sea

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Liv och död och hav – och liv

  1. lena skriver:

    jag är glad att du har det bta.äter och dricker gott njut.mångamkramar.lena.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s