Fredag den trettonde

Fredag den trettonde…

Än har den inte varit olycksbådande, frukosten är just avslutad med kallt, gott te och koll av internet. Kyligt, har ett litet element på i rummet där jag sitter med en lätt filt över axlarna. Klockan är tio, och det är lika många grader ute, lovas ”spridda skurar” dessutom. Jag kanske stannar inomhus idag.

I Italien lär det vara den fredagen den 17 som alla olyckor inträffar. Har inte klart för mig hur och varför respektive dag och datum har belagts med all denna eländiga vidskepelse, men förmodligen har det något med någon religion att göra. Okunnig gissning.

Stannade inte inomhus, gick i stället en lång promenad ”åt andra hållet”, Le Glacier tror jag – gick lite runt och vände så hemåt, med ont i höger fot. Handlade bröd och annat nödvändigt på stor Utile. Och linkade fram till hållplatsen för A-bussen till Juan les Pins, den som är gratis. Kom hem och sitter nu på balkongen, det är molnigt och solen gömmer sig. Ändå skönt. Har ätit clementin (som smakade som den ska) och banan till lunch.

7 920 steg, en dryg halvmil. Jag är nöjd, någon gång ska väl detta ge mig lite benmuskler åtminstone, kanske lite bättre kondition också. Det är i alla fall mer än det brukar bli därhemma.

Nu, halv två på eftermiddagen, tittar solen fram lite då och då. Något regn har jag inte sett till.

Skönt att vila fötterna. Visserligen lovade jag mig själv att jag skulle göra som i fjol på Teneriffa, gå lagom långt varje dag. Hittills har jag gått längre än jag tänkt, och vilat däremellan. Sammantaget sedan jag kom hit 100 312 steg, eller 8 400 i genomsnitt varje dag. Heja mig – eller heter det Heja jag? Tror på mig… Hinner ändra sig, jag har bara varit här en dryg vecka.

Gillar hur man här säger bonjour när blickarna möts. En kvinna frågade artigt om hon fick sätta sig bredvid mig på bussen, känns trevligt, och ovant. Tänk om man skulle gå omkring i Sverige och säga hej till kreti och pleti – (nu måste jag googla igen. Enligt Wikipedia var det från början två främmande folkslag i kung Davids livvakt; har senare blivit beteckning för ”allehanda löst folk”, lite nedsättande). I Sverige hälsar vi inte på varandra om vi inte känner varandra, kanske gjorde vi det förr? Idag känns det som om vi är rädda. Så fånigt, vad kan hända om du säger ett ”hej” för mycket och bara får en sur bläng tillbaka.

Läser Mumin och tillvarons gåta, av Jukka Laajarinne. Min andra starka läsupplevelse på kort tid. Den förra var Kerstin Ekmans Löpa varg. När jag kommer hem ska jag läsa om alla Mumin-böcker jag kan komma över, med nya ögon. Ett citat apropå hemlöshet ur Jukkas bok:

Villervallare

natten blir kallare

klockan är fem.

Du vandrar allena

på trötta små bena

och hittar ej hem.

Från Kometjakten.

Hemlösheten är mera än avsaknad av tak över huvudet. Det är bristen på gemenskap,  på rötter, på allt det som gör något till ”hemma”. Jag minns att det tog mig några år att känna att min bostad i Roslagen var hemma. Och aldrig har jag känt hemma så starkt som i Västmanland, på Jonsborg (eller Lerbäcken som det hette i bygden). Där var några lyckliga år min plats på jorden.

Och just nu är jag ”hemma” i Juan les Pins i Frankrike. Jag lånar den här platsen några månader, och mår gott av det. Det – och fjolårets vistelse på Teneriffa – ger mig någon liten förståelse för hur det kan vara att lämna sitt ursprungliga hemland och komma till ett på alla sätt främmande land.

Några segelbåtar ute på havet. Jag drar ner markisen så att inte solen lyser mig i ansiktet. Människor rastar och leker med sina hundar på stranden, några plockar också upp hundskiten. Den är annars frekvent på trottoarerna, det gäller att se sig för var man sätter fötterna.

Sopsortering här handlar om att man lägger plast i en speciell behållare i källaren, diverse sopor i en annan och glas i containers ute på stan. Metall struntar man i att sortera, tidningar? Pappersförpackningar åker ner i den allmänna burken, och någon kompostsortering förekommer inte vad jag förstått.

Några vadare tar sig fram genom vattnet, det är tydligen en populär motionsform här. Undrar om den som vadar fram genom vattnet längtar efter att simma? Just nu ser det faktiskt ut som om de plaskar och simmar lite, vid piren där de går upp eller vänder. Vänder ser jag nu.

Bergen bortom Golfe Juan är dimhöljda. Vilket vackert ord. I Antibes såg jag de snötäckta bergen långt borta.

Här på balkongen blommar ett par vinterbleka pelargoner, och en som jag inte vet namnet på, kamelia? Vacker djupröd klocka, ett par på gång och en vissnad. Bladen är gröna som på en benjaminfikus. Andra pelargoner väntar på att sätta fart, lever och är gröna. De ständigt gröna växterna i ena änden av balkongen lever också, får minimalt med vatten av mig. Bland andra just benjaminfikus.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Fredag den trettonde

  1. Fredrik i EU skriver:

    Så intressant att ta del av dina upplevelser, genom dina ögon och tankar. Jag har ju oerhörda band till det landet du befinner dig i just nu.

    ”Gillar hur man här säger bonjour när blickarna möts. En kvinna frågade artigt om hon fick sätta sig bredvid mig på bussen, känns trevligt, och ovant. Tänk om man skulle gå omkring i Sverige och säga hej till kreti och pleti – (nu måste jag googla igen. Enligt Wikipedia var det från början två främmande folkslag i kung Davids livvakt; har senare blivit beteckning för ”allehanda löst folk”, lite nedsättande). I Sverige hälsar vi inte på varandra om vi inte känner varandra, kanske gjorde vi det förr? Idag känns det som om vi är rädda. Så fånigt, vad kan hända om du säger ett ”hej” för mycket och bara får en sur bläng tillbaka.”-

    Detta är en av mina käpphästar, som jag anser gör landet Sverige så kallt och ogästvänligt individualistiskt. Tänk så mycket lättare allt blir med ett leende, lite ömsesidig omtanke, det behöver inte alltid innebära en ansträngning.
    Vad sade kvinnan på bussen? Som ”språknörd” är jag intresserad.

    Jag pratar med spärrvakter, stationsvärd heter det väl numera, framförallt en som jag ”känner” sedan jag jobba med flyget. Han ler och vinkar alltid, äöven om jag inte har tid att stanna till. Gör jag det uppskattar han en liten pratstund.
    Sådant har man oftast tid med även om man har brått i Frankrike. Jag njuter av det, och är man lyhörd, kan man snappa upp många tips av olika slag.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s