Vilodag

Just nu 8 grader varmt denna söndagsmorgon den 15 januari 2023, molnigt. Beräknas bli max 16 under dagen, i morgon bitti regn och bara 6 grader. Mitt lilla element här i rummet får stå på en stund.

Det har ljusnat nu när klockan är halv 9. Har avslutat frukosten och sitter i skön röd fåtölj och skriver, laptopen i knät. Har aldrig tidigare tänkt på varför den heter så, den här lätta datorn.

Ögnar tidningar och FB, försöker mig på ultrasvårt sudoku i DN, men får göra om, göra rätt senare.

Idag är det flera padelbrädor ute på havet. Och vid piren värmer ett gäng vadare upp, iförda varningsvästar och våtdräkter, innan de ska ut och vada. Jag fikade på balkongen, men det kändes lite för svalt när inte solen kommer fram. Är tillbaka inne i fåtöljen igen. Har slängt ostronskalen från igår.

Och fortsätter läsa, med nöje och igenkänning, i boken Mumin och tillvarons gåta – en så himla bra bok, både intressant, tankekrävande och rolig. Författare Jukka Laajarinne, en i Finland känd barn- och ungdomsboksförfattare, f 1970, som också arbetat som lärare i matematik och filosofi. Numera författare på heltid, allt enligt baksidestexten. Den här boken är utgiven av alfabeta. Läs den. Den finns på Bokbörsen.

Har skrivit rent några sidor åt sonen. Skriver inte ”åt mig”. Hittar inte energin.

Bloggar nästan varje dag, kanske är det den sorts skrivande jag mäktar nu. Vill hitta tillbaka till lusten att skriva, att få ner många ord och gärna ord med mening i ett dokument som jag vill ska ingå i mitt manus. Få klart boken. Vill, gör inget åt det.

Försöker mig på dialoger mellan Andrès och Kristina, de känns väldigt stolpiga och onaturliga. Vem säger t ex att man känner sig förnedrad (Kristina apropå señora Rafaels utskällning)?

Jag blir förbannad, riktigt ilsken och kanske ledsen, speciellt om jag inte förstår varför eller vad som sägs. Förnedrad är för mycket skriftspråk, inte talspråk i ilskan. Sådär håller jag på, snuttskriver något och gillar det sedan inte. Men just det här ögonblicket gillar jag solen som kämpar sig fram lite därute.

Om jag vill läsa något mindre fängslande kan jag ta Lord Peters sista fall, spökskriven i Dorothy Sayer´s anda efter hennes död. Har bara börjat, den verkar oändligt engelsk i sin detaljrikedom och lätta drift med både engländare och fransmän. Bokhyllorna här innehåller i övrigt många spänningsromaner och deckare – som jag tyvärr inte längre är så intresserad av. Men det finns fortfarande ett par stora plastlådor i garaget med böcker, jag får botanisera igen någon dag. Har värdens tillstånd. Och jag har mina böcker på franska…

Löser ultrasvårt sudoku, men inte supersvårt (som ska vara enklare).

Inga bilar idag på vägen längs stranden, bara människor som promenerar, joggar eller barn som åker sparkcykel. Söndag är tydligen bilförbud härnere, det tog mig ett tag att notera det. Jag oroade mig för ett par små barn på sparkcykel, tills jag insåg att det inte kom några bilar.

Inser också just nu att solen inte alls går ner ”bortåt Nice till” som jag tror jag hävdat någonstans – den går ner åt Cannes-hållet. Det där med kartor och geografi är inte (heller) någon stark sida.

Halv två går jag in från balkongen, solen är för stark samtidigt som det blåser lite. Vågorna in mot stranden är starka idag. Nu skönt att vara inomhus. En alldeles, alldeles vit duva flög nyss förbi – tror inte jag någon gång sett en så lysande vit.

Strandpromenaden är full av flanörer, till fots, på cyklar eller sparkcyklar, drivna av fötter eller annat. Vilken fantastisk idé att stänga av biltrafiken en söndag.

Jag håller mig fortsatt inomhus, blåsten är inte varm. Förbereder middag, med sallad, tomater, råstekt potatis, purjo och bruna champinjoner, lammkotlett. Ja, igen – gillar lamm. Men än är det inte dags att äta. Läser lite förstrött om lord Peter Wimsey och hans hustru Harriet Vane. Än har de inte lagt beslag på mig helt. Minns att jag gillade Dorothy Sayer´s böcker för länge sedan, och tror inte denna är så olik hennes, även om den är spökskriven. Det är nog jag som tappat intresset för den sortens böcker.

Liksom för alla dussinböcker på Storytel, trots att jag själv försöker skriva feelgood, åldersanpassad sådan. Är så less på alla böcker som liknar varandra, vare sig de är skrivna av svenska eller utländska författare. Kan i och för sig beundra skickligheten att skriva så likartat, det klarar inte jag. Tidsdödare, förströelse för ögonblicket när annat inte finns, men inte böcker som får igång hjärnan och känslorna. Mumin-boken just nu är en kontrast, liksom också Löpa varg var.

Har inte sett Ekmans serie Händelser vid vatten på teve. Hoppas den är bra, det är författaren värd.

Försöker hitta mina rutiner här, när det just inte finns något jag ”måste” göra. Varje morgon vaknar jag tidigt, ligger och drar mig och funderar en stund, tar mig ur sängen vid halv åtta. Frukost. Är kanske färdig för något annat vid 10-tiden, och går då ut oftast, lite beroende på väder. Häromsistens gick jag ut när det regnade kraftigare än jag insett, och det var friskt och skönt. Min parka höll värsta vätan borta. Morgnarna är ofta kalla eller i alla fall kyliga, men så fort solen tar sig fram blir det varmt.

Då är det bra att ha en ryggsäck att stoppa ner fleecetröjan i, medan jag knallar visare. Ibland vet jag vart jag ska, och kommer dit – ibland har jag ingen aning, och får ofta gå betydligt flera steg än tänkt. Hoppas det befrämjar både benmuskler och kondition.

Har jag de minsta planer på att handla något ska jag ha vagnen med mig i fortsättningen. Inget mera kånkande på tunga kassar, särskilt inte om jag villar bort mig och det tar ett tag att hitta en fungerande busshållplats. Och jag ska inte dra in till Antibes i morgon måndag, då är nämligen Marché de Provencale stängd. Nice kanske?

Någon ”flea market” – marché aux puces, googlat – har jag ännu inte hittat någonstans. Kanske inte finns när det är off season? Tror mig minnas att de fanns i Antibes när Ulf och jag var här för tjugo år sedan…

Jag tänker på den äldre kvinnan jag pratade med på strandpromenaden förra veckan, hon hade bott här i drygt 40 år. Det känns annars lätt som om alla här är turister, besökare av någon sort. De fotograferar varandra och havet, de motionerar och sitter på kaféer och restauranger. Tar sig fram ungefär som jag, med dåliga språkkunskaper och konstiga frågor till butikspersonal och andra. Ser ut ibland som om de önskade att de var hemma i en skön stol, i stället för ute och gick i Juan les Pins.

Tjejen på turistinformationen i Antibes häromdagen undrade varifrån jag kom, och noterade det i något papper. Hon gav mig god vägvisning till bussen, och var proffsig. På Carrefour igår var personalen också bra, men kunde ingen engelska. När kassörskan försökte få mig att begripa att korgen skulle lämnas innanför kassan, såg jag förmodligen ut som ett levande frågetecken. Tills något som kanske var ordet ”panier” fick mig att tro att det var korgen hon pekade på, inte mig. Lite roligt är det att känna sig rejält dum ibland.

Klarar ändå språket bättre här i Frankrike än i Spanien. Inte för att jag pratar bättre franska, men för att jag pratar ännu sämre spanska. Mitt gamla latin hjälper mig också omedvetet ibland.

Levande grönska på gammal mur i Antibes

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s