Måndag, kylig sådan, bara nio grader varmt när klockan är kvart över två. Har varit ut på en kort promenad (bara 2 500 steg) till bageriet för ett bröd och en mandelkaka, är nu hemma igen. I fåtöljen, med laptopen i knät. Som om jag skulle skriva… Facebook tyckte att man skulle slå upp sidan 18 i den bok som lång inom räckhåll, och så kolla rad 4 – och berätta vad som stod där. I Mumin och tillvarons gåta var sidan 18 tom.

Eftersom jag inte ser någon sol är det förmodligen helmulet – men det är inte mörkt. Filt över knäna också inomhus, fleece och det lilla elementet på. Bra att jag inte har någon möjlighet att mäta temperaturen inomhus. Tur också att jag är van att ha det kylslaget även därhemma. Må erkännas att detta är lite kallare än jag trott, dock hanterligt.

Kristina och Andrès tycks ha tagit temporär ”lock down” eller så. De inspirerar mig inte ett skvatt just nu. De får ta igen sig, och kanske återkomma. Läser strunt på Storytel, och får information om dito på Netflix, nyss något som heter Kombattanterna. Lockar mig inte.

Tar hörapparaterna ur öronen, behöver inte höra något mera idag. Telefonen ligger inom synhåll om den skulle ringa. Middagen idag blir nog en sallad med kycklingresterna från igår. I morgon får jag nog ta en busstur till Carrefour igen, Casino och Utile här är inte så välsorterade vad gäller färskvaror. Har köpt mjöl, ägg och mjölk så jag kan göra tunna pannkakor någon dag, i stekpanna. Vänner (och syrra) hävdar att det går bra utan pannkakslagg.

Har löst båda sudoku´na i DN, wordle och ordlig. Snart läser jag deckare också. Gräver i Storytels utbud, har svårt att hitta något jag vill läsa. Kan ju inte läsa ändå, hela tiden. Sådana här dagar när inte solen lockar mig ut, behöver jag ha något att läsa. Något som är bra, något som Löpa varg.

Tyvärr är det också så att om jag hittar något, så läser jag som alltid för fort och det tar snabbt slut. Mumin-boken (den om tillvarons gåta) fungerar annorlunda, den måste läsas långsamt. Och den går att läsa om och fundera ett varv till över det jag kanske inte begrep första gången. Ena syrran läser Proust på svenska och franska, att först ta ett kapitel på svenska gör att det franska motsvarande blir begripligare. För henne, jag har inte lyckats förstå mig på Proust ens på svenska, har inte försökt på senare år. Kanske skulle det gå bättre nu? Den här syrran har också läst två böcker av Ernaux på franska (hon har universitetsstudier i franska, bland mycket annat). Det har inte jag.

Lyssnar till vänners spellistor och tror att musiken ska få mig att skriva. Musiken, sångerna, alla orden, allt är vackert och värt att lyssna till. Men inte för mig att skriva till. Deras ord gör att mina tar slut.

Behöver alltså skapa spellistor med musik utan ord. Ska kolla vad Jorun hade under våra skrivkurser. Nu har jag hittat hennes spellistor – och de fungerar för mig, trots att jag inte ens vet vad musiken hör hemma i för genre. Sådant har jag aldrig lärt mig. En del stycken är stillsamma och sköra, andra väller fram som havet här när det halvstormar (har inte sett någon riktig storm ännu). Skönt.

Jag fortsätter låta fingrarna gå utan särdeles mycket reflekterande. Njuter av obekant musik, och är som så ofta tacksam mot Jorun Modén, skrivlärare och mångkunnig kvinna. Bland annat har hon skrivit en bok som heter Skriv, skriv, skriv. Den musik jag just lyssnar till hör ihop med den boken. Googla på Jorun Modén spellistor. Hon är en respektfull och ödmjuk lärare, som generöst delar med sig av allt hon själv lärt sig om skrivande genom åren. Peter Gundry och Goetia lyssnar jag just nu till.

Kristina och Andrès – vad vill ni egentligen? Vad törs ni? Hur länge ska ni vänta på att bestämma er, för någonting? Har ni modet att älska igen, trots eller kanske därför att ni är så gamla som ni är? Vilka katastrofer kan inträffa? Vilken salighet kan ni finna? Vilken glädje, om nu salighet är ett för stort ord? Glädje räcker långt, särskilt när ensamhet är alternativet.

Jag läser inlägg om serien på teve, Hotell Romantik. Om hur de äldre människor som vill ha kärlek, gemenskap, glädje och lek får vissa att skamset vända bort blicken, och andra att tacksamt säga ”det var på tiden”. Hur gick det till när gammal blev liktydigt med att inte behöva glädje och kärlek? När bestämde vem det?

Mig gläder det när också gamla människor blir glada av att se och röra vid varandra, ”pussas” eller kanske ännu hellre kyssas, älska, – och bli rikare därmed. Visst kan jag tycka att en del av lekarna (och de lekande) är väl fåniga, men så har jag aldrig lärt mig leka heller. Ulf är nog det närmaste jag kommit fånigheter och lek, och det saknar jag. Mycket.

Tittade på första avsnittet, och blev glad, såg lite av det andra och stängde av. Behöver fundera på varför. Avsnitt nummer tre lär sändas i veckan. Ska nog ge serien ett nytt försök. För om jag inte vill se mera handlar det nog inte om programmet och de medverkande, utan mera om mig och mitt otränade leksinne. De som deltar är modiga, de är levande människor och de gör varandra glada. Åtminstone så långt jag begripit. Har förstått att man nu söker personer att delta i nästa årgång av programmet…