Onsdag 25 januari 2023 – har tagit min promenad (4 500 steg), temperatur ute 12 grader, ganska kyligt alltså, men blåser inte som igår. Kanske blir det regn frampå eftermiddagen. Nu hemma i fåtöljen, kyligt även inne. Resten av veckan verkar bli ungefär som idag.

Har slutat ta mig skorna när jag kommer in, det är för kallt med bara fötter i flipflops. Får torka golven lite oftare bara och det är snart gjort. Om jag kommer hit igen så här års följer mina ulltofflor med mig.

Drömmer konstiga drömmar, i natt var Pinochet med, misstänkt lik Erdogan, och jag var tvungen av okänd orsak att vistas i samma rum – hatade varje ögonblick. Värd var en trind liten gubbe med vit mustasch, och guldringar på alla fingrar. Publiken fick sitta på guldiga obekväma stolar, jag smet ut och kom därifrån. Vaknade tack och lov. Läser i pressen hur SD lär ha finansierat Paludans kostnader för Koran-bränning. Verkligheten överträffar ibland allt annat.

Middag i kväll blir nog sallad (endive och maché) med tomater, purjo, bruna champinjoner, ”antipasti de la mer” (bläckfisk och annat gott, färdigköpt), kanske också ett hårdkokt ägg och några ”filets d´anchois” (som inte ska misstas för svensk variant på temat liten konserverad fisk). Gott bröd till, som alltid. Det blir lätt för mycket bröd här.

Skriver lite om Kristina & Andrès, men får inte fart på vare sig dem eller mig.

Molnigt, än inget regn. En tveksam sol försöker ta sig fram genom ett ganska kompakt molntäcke.

Sätter på Joruns spellista Skriv, skriv, skriv och låter musiken välla över mig. Där är ibland ord men jag varken hör eller förstår dem, och det passar bra till fingerövningarna. Inte så att jag kommer loss och hittar det där ”flow” som många talar om – det tror jag mig bara om att ha funnit någon gång när jag kört NaNoWriMo, och jagat antalet ord varje dag, 1667 tror jag det var för att bli 50 000 när en månad gått.

Då hade jag aldrig några ambitioner att ha något specifikt innehåll, ingen kvalitet, inget smart och lämpligt (eller olämpligt) – enbart många ord. Förmodligen skulle det kunna fungera nu också, för K&A. Att bara strunta i sådant jag tycker eller tror att de ska göra, möta, klara av eller inte klara av. Men hur gör jag mig så fri från mig själv? Hur får jag mig att sluta recensera, redigera, stava korrekt och inte skriva fel på de och dem (fast det gör jag nog aldrig).

När jag väl vaknar för att kliva ur sängen (har ibland somnat om sent på morgonen och är tidsvilsen) tänker jag lite för ofta på alla mina döda. De blir allt fler, nära och de som är och kanske alltid har varit bortom nära. Svenarnes ord ”bortom nära” tycker jag om och använder ibland. De som är ”bortom nära” är ibland de mest älskade, och ibland ”bekanta”. Döda är de allihop.

Jag pratar med dem, får just inga svar, men pratar ändå. Tyst inom mig, eller högt. Här finns ingen som hör mig och kan undra. Inte hemma heller, för det mesta. Jag saknar samtal, med betoning på ”sam”. Att få någonting tillbaka när jag säger något, eller att kunna diskutera dagens och världens händelser med en levande människa. Få den där bekräftelsen på att jag finns, utan att behöva stå för den på egen hand. Nu sjunger Counting the Athmospheres med Jessica Curry i mig, vackert. Tack Jorun, skulle aldrig hittat hit utan dig och din spellista.

Jag välsignar att jag begrep att köpa dyra och bra (på huvudet-) hörlurar för något år sedan. De ger mig stor glädje. Tyvärr kan jag ju inte använda sådana där små behändiga saker direkt i öronen, de är upptagna av mina hörapparater.

Kände mig spänstig idag när jag tog min promenad, fötterna gick lätt och benen hängde med. Inte ont som ofta tidigare när jag gått lite för långt, inte lika omåttligt trött när jag väl kom hem igen. Det var en skön känsla, och jag vet att jag kan hitta den igen – om jag bara fortsätter att gå, varje dag. Här är lite för mycket stad för mig, lite för många bilar och för mycket folk – också off season. Skulle nog inte vilja vara här när det är säsong, även om havet då lockar till bad. Än har enbart mina fötter varit i sjön, resten får vänta – kanske tills jag är hemma igen. Slutet av mars-början april kan vara lagom att doppa mig i Addarn. Förutsatt att badstegen är satt i sjön.

Just nu heter musiken Anything for Kenopsia, och nyfiken som jag är så googlar jag och lär mig att Kenopsia är ett äventyrsspel, om resor mellan världar, och platser som ibland är övergivna men annars rymmer mycket liv – typ en skola om kvällen när inga elever eller lärare är kvar… Joruns musikval är spännande och ingenting jag själv skulle hitta fram till – jag uppskattar musiken mycket och tycker om det den gör med mig. Lär mig saker jag inte visste att jag behövde lära mig, får mig att skriva ord jag inte visste att jag behövde skriva.

Den får mig också att bara sitta stilla och lyssna, också till abrupta slut och tystnader. Och vänta på vad som kommer därnäst.