Igår kväll

Så less på att inte ha något jag vill läsa, så less på att inte kunna skriva det jag tror att jag vill – många förbehåll där… Nåja, molnen samlas igen på himlen, solen är där, men trött. Havet vågar sig långsamt. Jag har inte kollat tidvatten här, borde kanske göra det. Bara ännu en detalj som jag inte känner till, det finns många. Uppskattar hur som helst människors leenden när jag kommer bakom ett par (ännu) äldre som går långsamt och det blir trångt. Jag saktar in, de knallar på – och en av dem vänder sig om med ett leende som jag besvarar. Människor är artiga mot varandra här, jag gläds.

Samma sak när bussen väntade in mig igår vid Carrefour, jag kommer knatande (så gott det nu gick) med min ”dramaten” och bussföraren väntar lugnt in mig. ”Bonjour, et merci” möts av ett leende och ”bonjour madame”. Dessutom kör inte bussarna här iväg förrän alla (gamla som kan slå sig illa om de trillar) har satt sig. Omtänksamhet, vad heter det på franska? Googlar – kanske ”prévenance”. Hur som helst uppskattar jag detta. Och får kanske se över mina fördomar om fransmän – eller så är mina få erfarenheter mera från Paris och de är kanske inte giltiga här. Dessutom är de urgamla, i alla fall minst tjugo år gamla. Saker har kanske ändrat sig till det bättre här, till skillnad från därhemma. Där tycks det mesta gå åt fel håll.

Inga sura miner här, ingen buss som försvinner i fjärran – som alla de därhemma som jag bestämt mig för att aldrig mera springa efter.

Klockan är halv sex, jag har ätit en god sallad och är mätt. Ett glas rosé står på bordet framför mig, jag som alltid inte gillat rosé. Den här tycker jag om, den är precis så diskret som krävs till en sallad med diverse ingredienser. Jag är belåten, något svärmor tidigt lärde mig var en artigare omskrivning för ”jag är mätt”. Vi i Dalarna uttryckte oss inte så, eller i alla fall inte i den släkt jag kände till. Andra kanske gjorde det även i Avesta. Där fanns ju också folk och fä.%–

I morgon må jag tvätta håret, det beter sig inte riktigt som hemma. Kanske beror det på konstigt nyköpt schampo, kanske på väder och vind. Behöver snart klippas också, kanske kan Nina göra det när hon kommer.

Ibland fungerar Handelsbankens Maestro-kort (i butiker t ex), men ibland fungerar det inte för inköp på nätet. Märkligt. Tur jag har Norwegians räntefria kreditkort då, har anmält att jag vill ha e-fakturor, får se hur det går med det.

Solen lyser, ett mörkt moln, andra mindre mörka. Halv sex på eftermiddagen. Har diskat.

Har haft Disa Nilssons visor (Elisabeth Hermodsson) i huvudet några dagar – hon sjunger om vackre Apollo och annat gotländskt så att jag längtar. ”Vi älskat på heden tills ljungen blev öm, och kärlekens doft mig än översvämmar” – men där var det åtminstone för ögonblicket slut på den kärlekshistorien. Har spelat slut på den vinyl jag hade, tur att det finns möjligheter på nätet att hitta det man söker. Elisabeth Hermodsson är död, hennes visor lever.

Inser att jag de senaste många åren inte ägnat mig åt att lyssna till musik som jag gjorde förr. Då när jag köpte CD-skivor och spelade dem. Någonstans tog jag – eller de – slut. Jag glömde bort musiken, fick för mycket annat som kom i vägen. Nu tar jag mig långsamt tillbaka, till okänd musik och till gammal musik. Älskar fortfarande Roffe Wikström och många andra med både röst och ord. Klassiker som jag inte för mitt liv kommer ihåg vilket nr de har i vilken kompositörs verk – men som jag känner igen och tycker om. Ny okänd musik, rapp är ett undantag som jag ännu inte närmat mig. Men annat, som jag bara kan hitta via vänner som tycker om just den sortens musik.

Nu ska jag inte lyssna till mera musik i kväll. Jag vill skriva om hur någon får en stor summa pengar och vad som då händer – med personen och med pengarna. Vad skulle jag själv göra om jag vann några miljoner på Postkodlotteriet (den enda möjlighet som finns för min del, får/kan inte spela på hästar eller andra penningkonsumerande vinstmöjligheter). Vad skulle jag göra? Säg att jag vinner sex miljoner, lagom lite, lagom mycket. Räcker det till det där egna boendet som jag fortfarande tror att jag vill ha? Det gör nog det, så då får jag väl bestämma om jag vill det. Jag är så gammal att nästa boende nästan måste bli det som kallas ”äldreboende”, ibland ”stödboende”. Det senare låter kanske lite bättre än det förra.

Inte vill jag bo på något boende, vad det än kallas. Inte än. Inte så länge jag kan gå själv, köra bil, handla, städa, tvätta, klä mig, se till att få håret klippt och tänderna omsedda. Plus allt annat som en gammal kvinna behöver hjälp med – innan hon är helt oförmögen att göra någonting själv. Än kan jag. Får kanske äta upp det i morgon, men än kan jag.

Kaxig äldre kvinna – en sån hatt vill jag ha
Photo by RF._.studio on Pexels.com

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s