Torsdag 2 februari 2023 – efter frukosten gick jag Rue President Wilson in till Antibes. Besvärlig gångväg på grund av allt jobb och grävande på/i gatan och trottoarerna. Ska nog inte gå den igen, även om den är kortare än Cours des Sables.

Kollade marknaden, tänkte äta lunch på en serveringarna, men blev anvisad en plats längst bak inne i skuggan av en ointresserad serveringsperson. Sa artigt ”non merci” och gick. Tog i stället en grillad sandwich med chèvre och en double espresso på ett fik i anslutning till Le Marché. Dyrt, 9 Euro.

Såg något som kanske var den ”loppis” som sägs äga rum på torsdagar – mest kläder, smycken, skor och annat ointressant. Vackert linne, men sådant kan jag ju inte bära hem. På två olika stora torg. Innan jag tog mig till busshållplatsen plockades stånden på marknaden ner, kollade inte tiden, men kanske runt klockan ett.

Gick lite till – och hittade faktiskt till busshållplatsen för ligne A. Som var gratis även idag. Trist bussförare denna gång, körde väldigt fort och väntade inte tills alla vi äldre med sköra ben hunnit sätta oss. Han släppte inte heller av en kvinna som inte hann trycka på stoppknappen riktigt i tid, ett ögonblick för sent bara.

Hemma blev det balkongen i sol någon timme, nu klockan fyra är jag inomhus. Känns i benen att det blev lite för många steg idag – 11 400. Hälften räcker. Det blåser nu, och går vågor på havet.

Det blir bakad potatis, sallad, små tomater, purjolök och cornichoner, Crème fraiche (har bara lite) och Philadelphia-ost plus forellrom, till middag. Ugnen står på. Hade tänkt mig ostron idag, på marknaden – men gluggen för fisk och ostron var stängd. Det finns ostron på ett av torgen, men känner mig lite tveksam till att köpa där. Restaurangen nere i hörnet vid Square Dulys har också ostron, kanske blir det ett besök där i morgon. Ska kolla om jag kan handla med mig hem, äter hellre hemma än ute.

Tror min syster talat om för mig när hon åker till Thailand 3-4 gånger. Ändå tar jag fel på datum, den 7 februari är det avresa, inte idag som jag trodde.

Mitt yngsta barnbarn söker nytt hem till sin hund. Familjen har precis fått en baby, och det går inte riktigt ihop med hunden. Hoppas de får kontakt med någon bra människa som kan ge Tisha ett gott hem, hon har inte haft det lätt i livet och är ändå bara nätt två år. Igår pratade jag med nyblivne farfar, som för närvarande också har hand om Tisha (som löper) och den egna hanhunden, Rossi. Det gäller att hålla reda på vem som är var just nu… Föräldraskap, till barn och till hundar, kan ibland vara lite mera komplicerat än man kanske förutsett.

Fredag i morgon, städ- och tvättdag. Inga stora åtaganden, lägenheten har en bra tvättmaskin och övrig utrustning. På söndag kommer Nina från Nice. Tror hon får skjuts hit av en vän. Vet inte när de kommer, behöver kanske planera lite om vi ska äta något härhemma eller ute.

Tänkte skriva ut några sidor på min väns skrivare här. Tror att jag förstått att färgpatronerna är slut – det finns sådana i bokhyllan, men jag vill inte krångla med att sätta i en ny. Kan skriva ut när jag är tillbaka i Sverige igen, inget som brådskar.

Brådskar gör däremot mitt skrivande om Kristina och Andrès. Eller inte. Alternativet är att lägga ner projektet. Kanske alla projekt, och inse att jag inte är en skrivande (skrev först skriande) människa.

Samtidigt tror jag att en berättelse om äldre människor som vill älska och som vågar göra det, kan ha en funktion. Låter väldigt trist att ha en funktion, men vad jag vill säga är att det kanske ändå är viktigt att tala om för alla yngre, mitt-i-livet-levande människor att vi också finns. Ett tag till. Att vi har ungefär samma behov som vi – och alla andra – alltid haft. Också när vi är gamla, stela i kroppen, gråhåriga och skrumpna – med åldersvårtor både här och där, har någon någonsin hittat på ett fulare ord?

Kroppsliga förändringar, ibland förfall, innebär inte att också resten faller ihop. Även om hjärnkunniga forskare menar att det är bra att tvingas lära sig ett nytt språk – helst när du är ung – och att sudoku och wordle och annat liknande inte är lika ”effektivt”. Jag kör med mina sudoku, kan ibland klara både supersvårt och ultrasvårt. Märkligt nog oftare det senare. Idag wordle på två försök. Vilket var ”impressive”. Tycker jag med.

Därefter knallar jag omkring och går åt fel håll, hamnar där jag varit förut – fel – och knallar vidare. Kommer hem till slut, trött. Per buss. Utan att ha memorerat ordentligt hur och var jag gick…

Rue Fersen i Antibes – var han verkligen här, också? Vet för lite…