3 februari 2023 – min födelsedag. Får många fina gratulationer på Facebok och i mobilen. Är tacksam för vänner som hör av sig. Solen lyser, men det är fortfarande (klockan nio) bara sju grader varmt. Ingen vind, om jag ska döma efter stillastående markis.

Kör en tvättmaskin, och ska torka golven, om en stund när mitt kallnande te är uppdrucket. Och lite senare dusch och hårtvätt.

Glad också över uppmuntran att fortsätta skriva min roman.

Har köpt ostron på krogen på hörnet, dyra 30 Euro för tio stycken, men de är öppnade och försiktigt lagda i två plastaskar. Köpte också en quiche och en flan hos bagaren, tänkte ha quichen som förrätt, men tror det blir för mycket. Har nämligen ätit upp le flan till en kopp kaffe, mättande. Måste kolla vad det är. Google säger ”vaniljkrämspaj”, det stämmer nog, är tydligen något som ska ätas till bröllop. Inget bröllop här, men kul att smaka. Behöver den inte igen.

Har pratat med Meta och Stina, med Sofia som kommer hit i mitten av mars. Kul. Barbro har också ringt. Nina kommer på söndag och stannar till den 15 februari, innan hon tar tåget till Marseille. Något om strejk som hon inte ville riskera att hamna i. Ändrade planer igen, Nina kommer redan i morgon.

Sitter på balkongen med ryggen mot solen, har tagit på mig en blus för att skydda skinnet.  Och klätt mig i klänning, mig till ära. Är lite stolt över att jag lyckades handla ostronen, på franska, storlek 3 eftersom jag inte vill ha dem alltför stora. Min franska kanske tar sig, eller så är kvinnan i restaurangen en vänlig själ. Fick både citronklyftor och vinäger med, brydde mig inte om att försöka säga att jag inte behövde några tillbehör.

Går in, har fått tillräckligt med sol för idag.

Får ännu flera gratulationer på Facebook, nära hundratalet nu… Tackar kollektivt, medan jag tar en liten klunk bubbel. Vovray, duger gott.

Får just veta att en vän genomgår ännu en cytostatikabehandling för en ny tumör. Livet är inte rättvist, det gör lite som det vill med oss – jag känner mig privilegierad, och är tacksam för mitt liv. Det som är nu.

Tänker på hur aningar ibland tyvärr besannas. Vårt (vännens och mitt) senaste samtal slutade i att jag kände att något inte var som det brukade, kanske inte som det skulle. Jag släppte det, men tankarna har funnits kvar. Idag fick jag höra hur det är. Kan bara hoppas på det bästa, ”livet pågår ändå”, säger hans hustru.

Livet pågår, också när människor jag älskar dör. Så länge jag finns, finns de i någon mån, om så enbart som mina minnen. Säkert dessutom förvanskade, så som minnen har en förmåga att bli, av kärlek eller annat.

Idag firar jag min födelsedag för så många år sedan att jag inte förmår förstå. Ni som vet ni vet hur många år det handlar om, jag har slutat informera om det när jag inte måste. Jag skålar för livet, allas vårt liv – också det som människor i andra länder inte får leva på grund av krig, svält, torka, eländen som jag inte varken kan eller vill föreställa mig. Inte gör jag, eller har gjort, mycket för att världen vi lever i ska bli ”bättre”. Vad det nu är.

Bättre varierar beroende på vem som talar. Idag verkar det inte finnas något gemensamt ”bättre”, som det en gång väl fanns begrepp som solidaritet, gemenskap, folkhem, allas lika rätt. Jag letar efter ännu ett ord, som just nu fattas mig.

Syrran tycker att jag ska spela ”excentrisk äldre svenska” och knalla ner till stranden iförd baddräkt och morgonrock, flipflops. Kanske en lätt ryggsäck för nycklarna (hon föreslog också vattentät påse under baddräkten, men jag är tveksam, vad göra om påsen försvinner i havet?). Tror jag väntar lite med badandet, men jag ser att de ökar varje dag, de som trotsar det kalla vattnet och badar utan våtdräkter, mest män hittills, alla åldrar.

Häromdagen, i Antibes, blev jag tilltalad av två unga flickor – något skolprojekt med frågor. När jag talade om att min franska var lite så där, såg de glatt förskräckta ut, och gick snabbt vidare. Vi kanske kunde ha haft en rolig stund, när vi försökte förstå varandra – men de var lika försiktiga som jag…

Och en vän i Sverige som ringde idag tyckte att det var lite märkligt (minns inte exakt vilket ord hen använde) att jag for iväg till Juan les Pins bara så där. Utan att känna något, utan att tala franska (mer än jag gör). Jag är kanske lite konstig, men jag vill inte vara i Sverige när det är vinter, snö och kallt. Och om jag kan slippa, så ser jag till att göra det. Jag lär inte känna många nya människor när jag är utomlands, men jag ser något annat än hemma. Och jag upplever mina egna tillkortakommanden, men också när jag lyckas med något. Som ostronköpet idag. Var nära att fega ur och gå hem utan ostron, men gick in. Och beställde, betalade och gick hem med en kasse och 10 fina ostron som nu väntar i kylen. ”Livet pågår ändå.”