Så, nu har jag tagit fram ett tomt dokument. Det är fredag den 10 februari 2023, tiden går fort. Jag hinner inte riktigt med. Igår kväll pratade vi (jag och min vän Nina) tills klockan var nästan midnatt, jag sov sedan gott till kvart i nio. Drömde snurriga drömmar de sista sömntimmarna. Idag har jag/vi suttit på balkongen i solen, ingen vind idag.

Just nu är Nina inne i Antibes och träffar en vän. Jag är ensam i lägenheten och det trivs jag gott med. Är mera van vid att vara ensam än att ha sällskap hela tiden – men vi fungerar bra ihop, och lär oss av varandra att ge och ta. Ett år sedan vi träffades för första gången på Teneriffa.

Jag har bara tagit en kort promenad idag, slängt tomglas i behållaren för ”verre”, plast- och andra sopor i källaren i huset. Pappersförpackningar, eller metall, eller kompost, sorteras inte.

Läser böcker på Storytel, men hittar inget som riktigt fångar mitt intresse. Läser ändå. Är trött på alla feelgood-böcker med titlar som ofta innehåller ordet ”lilla”. Det är det lilla något på hörnet, etcetera. Tjatigt och inte lockande, för mig. Andra må tycka annorledes. Och det finns undantag. Färskt vatten till blommorna av Valerie Perrin är ett exempel. Läser emellanåt i Mumin-boken, men den ska njutas långsamt och utan störningar. I ensamhet – känns det som för min del. Nina stör mig absolut inte, men för läsning av Mumin-boken krävs enskilt fokus.

Glasbordet där teven står är dammigt. Glömde torka av det igår när golven moppades. Jag får låta bli att se dammet. Vi har visserligen fått igång teven, men tittar inte. Pratar för mycket för att klara franska program.

Försöker lösa sudoku men lyckas dåligt, wordle går bättre. Ibland.

Skriver någon liten snutt om Kristina och Andrès och lägger i ”idémappen”. Där får de här pusselbitarna ligga tills jag hittar bättre användning för dem. Inget direkt flow i mitt skrivande, inga ord som tumlar omkring i mitt huvud och vill ner på skärmen. Så som det är för andra skrivande människor. Jag är nöjd om jag skriver något alls. Om jag bloggar och berättar för världen att jag mår bra och har det bra, på Rivieran. Emellanåt kan jag förundras över att jag faktiskt är här, med tanke på hur många senare år i livet varit. Tacksam.

Jag lever. Har veterligt inga andra dödliga sjukdomar än just mitt liv. Vet med hjärnan/intellektet eller vad det nu kan vara att jag också ska dö, rimligen inom inte alltför många år. Ändå vill jag leva som om jag är odödlig. Och dö levande. Kanske orealistiskt, dumt, naivt, fånigt och fjantigt – men så är det. Eftersom jag för det mesta finns i Sverige kan jag nog bortse från naturkatastrofer, som nu i Turkiet och Syrien. Jag kan bli överkörd av bil/buss/motorcykel när jag korsar en gata, hemma i Sverige eller här i Frankrike. Ser mig för, men visst kan vaksamheten glappa. Då får försynen hjälpa till, och få mig över på andra sidan (gatan) utan olycka.

En tappad hörapparat är trist och lite besvärligt – framför allt därför att jag blir så rädd att tappa den som är kvar. Men med den hör jag tillräckligt av sådant jag behöver och vill höra. När jag dämpar ”ovidkommande ljud” – typ tåget här utanför – så piper min återstående apparat lite vilset och får inget svar. Men den dämpar ändå. Jag störs inte påtagligt av tågtrafiken, har bott på Järnvägsgatan i Sundbyberg i många år och är van. Hjärnan sorterar bort den sortens ljud.

Att höra och lyssna är två olika saker. Ibland hör jag inte fast jag lyssnar, och ibland lyssnar jag inte och hör därmed inte heller. Hörandet finns lika mycket i hjärnan som i öronen. Förmodligen är det så med flera av de sinnen vi har. Men jag har lärt mig att jag inte hör alls utan hörapparater. Audiologen i Norrtälje får ett besök så snart jag är hemma igen, i slutet av mars.