Onsdag kväll, kollar början på ett par Netflix-filmer – You people och Your place or mine – eller vad de nu hette. Ingen av dem fick mig att vilja fortsätta tittandet. Har sett Rapport fyra minuter nu på eftermiddagen, tror det får räcka för idag. Någon gång ska jag leta på en fransk film på Netflix, men just nu tryter lusten.

Tråkigt nog gör skrivlusten detsamma, sedan länge. Inte ens att vara här, ensam större delen av tiden, har fått igång mig. Nu har jag en månad framför mig, utan ”inneboende”. I mitten av mars kommer förhoppningsvis min sondotter och stannar en vecka, och därefter ska jag snart åka hem igen, jag också.

Läser gör jag, Storytel har stort utbud. Ett bekymmer i lässammanhanget är att jag är less på feelgood. Det är inte enbart bokomslagen som liknar varandra, berättelserna också. Alltför många känns skapta efter ”recept”, ungefär som nog en författare som Sigge Stark en gång gjorde. Måtten på ingredienserna är förstås annorlunda än i en sockerkaka, bara för att ta ett exempel. En bra sockerkaka är godare.

Tydligen är det så det ska skrivas numera, och förstås för ljudbok. Inte med förhoppningen att boken ska komma som pappersbok, eller kanske t o m inbringa några kronor i royalty. Numera möjligen i nytt, billigare pappersformat som inte är storpocket, men heller inte ”vanlig” pocket. Vad det ska kallas debatteras för närvarande.

Och det lyssnas till ljudböcker. De (enda) som tjänar på det är förlagen. Tror jag, har inte orkat sätta mig in i allt som därtill hör. Vet att biblioteken inte har råd att ha allt de kanske skulle vilja som ljudböcker. Vet att inläsare, ofta skådespelare, har hittat en ny marknad – där vissa höjs till skyarna och andra dissas.

För min del – och jag är oerfaren som ljudbokslyssnare, skyller på mina dåliga öron – tror jag att det spelar mycket stor roll att rätt inläsare jobbar med en bok. Blir det fel, så blir felet större än om jag som läsare bara lägger ifrån mig boken. Hur menar jag nu? Tror att jag tänker att om jag råkar ut för ”fel inläsare” så väljer jag bort den inläsaren och därmed boken. Det skulle jag kanske inte göra om det handlade om en pappersbok.

Idag har jag gått 3 500 steg och det känns bra. 3-4 000 steg om dagen är lagom för mina knän och resten av mig. Känner att det är lättare nu än när jag kom hit för en dryg månad sedan. Får se till att fortsätta när jag väl är hemma igen. Börjar bli sugen på att bada, nu när jag ser att människor faktiskt badar i vanliga badkläder, inte enbart i våtdräkter. Lite stökigt att behöva gå ett par kvarter för att komma ner till stranden och havet – men jag får ta baddräkten under kläderna och resten i kasse. Min gamla långa linneklänning, fd svart, är bra att byta kläder i. Behöver kanske hålla ett öga på det jag lämnar på stranden, om jag kommer i vattnet. Nycklarna och telefonen t ex. Annat tar jag nog inte med mig. Det verkar gå bra för andra, så då kanske det gör det även för mig. Alla har inte en hund eller människa som vaktar det som lämnats på stranden.

Jag blir smått avundsjuk på hundägare som leker med sin hund på stranden. Härligt att den här stranden som var full av matställen när jag var här för länge sedan – härligt att den nu är tillgänglig för alla. Matställena kommer kanske tillbaka, några av dem i alla fall, när väl turistsäsongen kommer igång. Men annars är detta nu en allmän strand, där åtminstone de flesta hundägare plockar upp efter sin hund. Det är annars dåligt med den saken, hundskit överallt på trottoarerna och i planteringar. Vissa saker fungerar fint, t ex att släppa fram fotgängare vid övergångsställen utan ljus. De allra flesta stannar. Men skräp slängs lite hur som helst, trots att det finns papperskorgar och sopsäckar lite här och där.

Idag satte jag på duv-skrämman på balkongen. Jag hör den ju inte när jag är ensam och icke hörapparatbärande. Duvorna lär hata ljudet, enligt min vän och hyresvärd. Har inte sett många duvor som velat landa här, men kanske bra att ha olåten, ifall att. Den aktiveras av solen. Är kanske ungefär som de där mus-skrämmarna jag bara sett i funktion en gång. Eller snarare inte. Musen ifråga gömde sig nämligen bakom apparaten, en gång för länge sedan på en ö i Trosa skärgård. Rädd var den kanske, men inte tillräckligt för att försvinna.

Här är två älskade hundar för några år sedan, Rossi lever, Rösti gör det inte… annat än i våra minnen.