Klockan är tre denna lördagseftermiddag. Jag är hemma efter en vända till Antibes per buss och många steg, 7 700 drygt. Lite för många, säger mitt högra knä. Nu har jag ätit fräscha bugnes – de bästa hittills, köpta på president Wilson´s gata, i ett hörn nära den busshållplats jag ska hitta för att komma hem igen. Köpte en tarte au pommes också, den får kanske vänta till i morgon.

Försökte köpa bugnes på fint bageri med lång kö i gamla stan, men de tog inte kort. De fick behålla bakverken, jag gick ut. Mynten i fickan hade just hamnat hos en tiggande ung flicka med ett litet barn, hon blev glad. Sorgligt att också här se människor som av någon anledning måste tigga.

Enkelriktade gator i Antibes gör det lite svårare att hitta busshållplatser för hemfärd. Men jag börjar få någon sorts känsla för var jag är, även om jag också går många ”onödiga” steg. Glad varje gång jag ser bussen märkt med ett stort A, och vänd åt rätt håll. Den är dessutom gratis!

Middag idag blir den pasta som är kvar sedan igår, förstärkt med ytterligare några gambas, resten av räkorna ligger i frysen. Var också in på Monoprix i Antibes och köpte en köttbit, för konsumtion längre fram i veckan. De garanterar att den är mör, och den var verkligen både mör och smakfull förra gången jag handlade där. Lammkotletter i morgon.

Idag blir det inget sittande på balkongen, solen visar sig inte och då är det för kyligt.

Antalet turister verkar stiga, många gick runt på de stora torgen idag, där det var ”loppis” med diverse utbud. Jag hittade tack och lov inget jag trodde att jag ville ha, inte ens något jag kanske behövde.

Men jag hittade äntligen det ofärgade Mavala-nagellack jag saknat sedan jag kom hit, på Monoprix. Packade ner det i tygkassen tillsammans med kött och ost när jag betalade, och kom efter en liten stund på att det är ett litet hål i kassen. Lagom stort för en liten förpackning. Den låg farligt nära hålet, så jag stoppade den i fickan i stället. Ibland blir det rätt.

Alla de här dagarna här ”borde” jag ha skrivit annat än dagbok i bloggen. Jag talar om vad jag gör (och inte gör), vad jag äter och läser och ibland funderar över. Hur många steg jag går, hur ont det ibland gör i höger knä, det andra verkar må bättre. Och om det är varmt eller kallt, eller faktiskt skönt, i solen på balkongen. Eller ute, längs stranden. Att håret behöver klippas. Tvätt, städning och disk brukar också omtalas. Vem skriver jag för? Mig själv? För att veta och komma ihåg sådant som jag kanske glömmer, snart? För familjen, och vänner därhemma kanske, så att de ändå vet att jag mår bra långt hemifrån. Även om en del tycker att det är konstigt att dra iväg så här, så länge, med franska som huvudspråk… Jag har i alla fall nått ett stadium där jag för det mesta förstår vad enbart fransktalande människor säger. När jag inte förstår talar jag om att jag inte gör det. Ibland blir till och med mina gester fransyska, kroppen är mera uttrycksfull på franska än på svenska.

En båt, nej, det är nog fel ord, ett fartyg som ser ut som om det tillhör svenska marinen, ligger ute på redden. (Vad nu redden är.) I alla fall utanför, på havet, ganska nära Cap d´Antibes. Har sett det här och ett annat de senaste dagarna, kanske är det fantastiska lyxyachter, vad vet jag.

Om en stund ska jag värma middagsmaten. Har just öppnat en liten flaska bubbel – och inser att den jag häromsistens inte klarade att öppna, varit öppen. Det är den som runnit ut i kylen, den som jag trodde var kondens och som jag torkade upp häromsistens. När jag väl fick upp flaskan var den så gott som tom… Tar för säkerhets skull och gör slut på den andra jag hade i kylen. Inte särskilt gott bubbel, men vad gör man inte för att slippa torka hela kylen igen. Vad den heter har jag redan glömt, köpte flaskorna enbart som ersättning (en, två till kylen) till skåpet. Det blir inte flera sådana. Lär mig något hela tiden. Faktiskt kul, om än trist att torka kylen torr.

En äldre man, vid busshållplatsen idag, med en plastkasse med böcker. Han försökte prata med mig om att bussen borde vara där, nu, jag gjorde klart att jag inte hade en aning, och han fortsatte dela med sig av sin frustration till alla övriga som väntade på bussen. När bussen väl kom hade han gått… Blev lite ledsen över att han lät sig bli så irriterad av att det tog någon kvart innan bussen kom.

Söndagsmorgon, disigt men också lite sol. Har hittills ätit frukost och löst både supersvåra och ultrasvåra sudoku i DN. Nu ska jag klä på mig och känna efter hur svalt det är på balkongen. 13 grader enligt ”vädret”. Mycket folk på stranden, vadare i vattnet. Lat promenad för min del, saknade solen. 3 500 steg, duger.

Det blev tarte au pommes (vacker tårtbit med tunt skurna äpplen vackert arrangerade ovanpå) till lunch, köpte en bit igår och den räcker även i morgon. Fransmännen (varför använder vi maskulin ordform?) gillar vaniljkräm, det finns i många bakverk.

Nu är jag hemma på balkongen, solbristen gör att det går att skriva utomhus. Filt om ryggen, väderkartan säger 14 grader som ska bli 15 om någon timme. Solen kanske tar sig fram. Klockan är ett.

Ett par timmar senare tröttnar jag på solen, går in och har nu förberett middagen – lammkotletter, med liten gratin au Dauphine, endivesallad, försiktigt stekt purjolök, vitlök och färska champinjoner. God ost som dessert. Allt tempereras nu tills det blir dags.

De sk kvällstidningarnas rubriker får mig ibland att fnissa, ibland att allvarligt oroa mig för vilka som skriver och sätter rubrikerna. Smakprov från båda – den ena oroar sig för att svenska penisar blir allt längre, den andra talar om vad som kan göras för att den ska bli längre… Som om längden avgör hur den används.