Har just ätit en formidabel fisksoppa, lagad av mig. Med saumon rosette, översatt till svenska blev det förstås rosettlax, okänd fisk. Inte någon lax.

Men den såg hyfsat lik svensk (före detta) pigghaj eller nordsjöål, en sort som gör sig bra i soppa och inte går sönder. Skyddad i Sverige. Denna plus gambas, pulpos, shalottenlök, purjo, vitlök, morötter (bara ett par), fiskbuljong och vin (Sauvignon Blanc, Famille Bougrier – hittade en flaska under hyllan som mannen framför mig tömde, gott).

Nu får jag äta fisksoppa i åtminstone ett par dagar till. Livet är hårt. Men gott var det. Och vinet ska jag försöka hitta igen.

Lördagen är disigt mulen, regnrisk hela dagen. Kanske har det redan regnat. 13 grader när klockan är kvart över 10 och frukosten avklarad. Men inget sudoku, trots försök. Promenad och titt på havet, en timme, 3 600 steg. Inget regn och ganska varmt i diset.

Nu hemma igen, klockan är bara halv två. Middagsmaten klar, har av pur sysslolöshet torkat bordet ute på balkongen så att det ser renare ut. Nu ska jag läsa färdigt Arne Dahls Utmarker, otäckt fängslande.

Just nu skulle jag vilja fånga en av mina dagdrömmar från tiden när jag inte hade några pengar alls. Då, när jag spelade bort allt som kom in. Då kunde jag drömma om dagarna om allt jag ville ha om jag bara hade pengar, om allt jag skulle göra. Allt som jag inte då kunde göra eller ens tro skulle bli verklighet en dag.

Nu har jag inte mycket pengar, men tillräckligt för att sluta drömma. Nu vet jag ingenting jag skulle vilja köpa eller önskar mig. Jag har mat och dryck, jag har tak över huvudet (också utan att jag på flera år fått någon elräkning, vilket oroar mig). Just nu sitter jag i en väns lägenhet på Rivieran och har ätit en god, hemlagad fisksoppa. Druckit och dricker vin.

Vad mer kan jag önska mig? En sak vet jag, slippa oron över noll elräkning. Äga mitt boende, så länge jag nu behöver det. Jag är gammal nog att börja bli rädd för äldreboende, som kostar dyra pengar och inte levererar. Men än vet jag inte vad jag behöver levererat. Mer än ibland en leverans från Systembolaget av vin och gin och Marezzo, om jag inte kan åka in och handla på egen hand. När jag kommer tillbaka till Sverige har jag inget körkort… Behöver skaffa ett nytt, ersättning för det som försvann med bankkort och kontanter första dagen här nere. Hann spärra bankkortet.

Önskar mig förstås också en fungerande kropp, ben och fötter som orkar röra sig och gå. Huvud som inte säger ”orkar inte”. Matlust, och vilja att laga god mat, ostron, ostron. Nu vet jag ju att jag kan öppna ostron på egen hand, utan Ulf som inte finns längre i den här världen. Hoppas han äter ostron annanstans, finns de så äter han.

Drömmer ofta om nätterna om de döda, mina döda. De blir allt fler. Vill inte, men gör det. Ibland gör minnena mig glad, ofta lämnar de mig full av skuld och sådant jag kanske kunde gjort annorlunda. Och där kan jag inte vara, historien kan jag inte göra mycket åt. Annat än när jag berättar den för mig själv, där kan jag försonas med den. Inte i verkligheten, i den mån den alls finns.

Vad är verkligt? Är det jag som sitter i en väns röda fåtölj i en lånad lägenhet i Juan les Pins? Eller är det min föreställning om mig? Om Frankrike, om Rivieran?  Om livet som 81-årig ensam kvinna, med levande drömmar om gemenskap, kärlek, vänskap, sex? Skrynklig och med magra hudrika armar, åldersvårtor (ett sådant jävla fult ord) både här och där, hela tänder (just nu), grått hår som släpper massor av hårstrån varje dag. Trötta ögon och rynkor i ansiktet. Skäggstrån på hakan som jag för det mesta kommer ihåg att ta bort. Kroppens förfall tycker jag inte om. Okej att rynkorna visar att jag levt, men måste det vara så påtagligt? Inte för att jag ens ett ögonblick tänker ”botox” för bekymmersrynkan i pannan, eller ”fillers” för övriga skrynklor. Men de fick gärna vara lite mindre kraftfulla, inte göra mig så oigenkännlig. När jag ser mig i spegeln vet jag först inte vem jag ser. Med lagom snällt ljus i toalettrummet kan jag tycka om bilden, men att det faktiskt är jag tar en stund att acceptera. När slutar en människa att känna igen sig själv på bild?

Jag vill någonting, vill skriva, rita, göra något med händerna – men vet inte vad. Blir bara rastlös av min längtan och obestämda vilja. Tar fram det här dokumentet igen. Punkt.

Har ätit, har druckit mitt vin, är mätt. Vill inte äta något mera, har inget godis – det skulle kanske ha gått i mig. Disken är diskad, allt undanplockat. Återstår att borsta tänder innan jag går och lägger mig, men inte än. Klockan är bara halv sju. (Siffror skriver jag lite hur som helst, ibland med siffran, ibland med bokstäver. Vad gäller, var är ”rätt”? Borde veta.)

Inbillar mig att kroppen känns bättre med alla dagliga promenader, har ändå ofta ont om natten. Vrider och vänder på mig, lägger vänster knä i höger knäveck, sover sällan på rygg. Vaknar och är törstig/kissnödig – antingen det ena eller det andra. Lite roligt hur jag fungerar, och förmodligen flera med mig.

Får prata med mig innan jag tar mig ur sängen. Sitter en stund på sängkanten för att ta död på eventuell yrsel. Ibland är den där, oftast inte. Så upp, ut på toaletten, in i duschrummet och tvätta sömnen ur ansiktet. Sätta på tevatten, skära upp bröd, bre på smör och lägga på skinka. Kanske skala någon frukt till, ta med serviett i form av hushållspapper till det lilla bordet framför fåtöljen.

Äta, dricka och ta det mycket lugnt, kanske försöka mig på ett sudoku, ögna igenom rubrikerna i tidningarna, kolla mejl och Facebook. Om jag har bloggat, se hur många som tittat in, och varifrån. Titta ut på havet, ser det lugnt ut, har solen kommit fram, är det molnigt? Vilken temperatur för dagen? Människor och hundar på stranden? Kan jag sitta ute om jag tar på mig fleecen? Det är lördag, var är killarna som ”alltid” spelar wolley-ball (tror jag att det heter, finns förmodligen en modernare benämning på att kasta en boll över ett nät på en sandstrand). Padel-människor? Vadande våtdräktsiförda personer som kör vattenjympa? Simmande människor i alldeles vanliga badkläder? Är det förmodade fiskefartyget med två master därute kvar?

Gläds åt att slippa snö och vinter hemma i Sverige. Vinter här är något annat än där. Många är väldigt påklädda, med svenska mått mätt och i förhållande till dagens temperatur.