Klockan är bara kvart över 12 och jag har klarat av både supersvårt och ultrasvårt sudoku i DN. Och wordle. Vad ska jag nu ta mig till? Det verkar småregna, folk har paraplyer när de går längs strandpromenaden. Känns inte så kul att gå ut.

Kan alltid läsa ännu en otäck bok av Arne Dahl. Han har en förmåga att krypa in under skinnet på en. Den här heter Islossning. Vet att han finns hemma i mina bokhyllor också, men jag har alltid haft annat att läsa där.

En timme senare regnar det rejält, bra beslut att stanna inne. Blåser också, tvåmastaren syns nästan inte i diset.

Ser på Facebook att ännu en gammal Arla-kollega har dött, Sten Rydberg. Du kom till Ulfs begravning, det var jag tacksam för. Vila i frid, Sten. Tänker nu på hans familj, och reflekterar över hur gamla vi alla som ännu lever hunnit bli…

Död, femtiotusen dödsoffer i jordbävningarna i Turkiet, sextusen i Syrien, idag ett femtiotal i Italien, kanske flera, från ett förlist sjöodugligt fartyg med flyktingar som hoppades på en framtid. Ukraina och Ryssland – och den mera nära döden, en gammal kollega. Överallt och alltid, ibland det som kan kallas naturlig död, ibland som konsekvens av krig, naturkatastrofer och annat elände, penningbegär.

Nu går det stora vita gäss på havet här utanför. ”Måsfåglar” far omkring och hittar kanske något ätbart i vågorna. Människorna har liksom jag stannat inomhus.

En vän på Facebook skulle besöka en vän på äldreboende i Norrtälje. Hon kom in, men hittade varken den person hon ville träffa, eller någon personal. Det var tomt överallt – tills hon fick tag på en flicka som kunde visa henne till hennes väns rum. När hon kom in i rummet luktade det starkt av urin, så starkt att hon faktiskt bara kunde stanna en kort stund. När hon gick därifrån var det lika tomt överallt.

Okej, det är söndag, personal på äldreboenden behöver också helgledigt – men måste de boende då lämnas helt åt sig själva? Åt allt det de faktiskt inte klarar av på egen hand, toalettbesök till exempel. Fy fan för den sortens äldreboenden. Dit vill jag aldrig. Kanske till och med rädslan för den sortens slut skulle kunna få mig att leta metoder för död för egen hand. Något jag enbart tänkt på, om jag skulle drabbas av ALS. Hur var det nu, fanns det inte en australiensisk metod med en påse….

Nej, jag är inte där, trots alla ord om död.

Sonsonen Simon gladde mig med en bild av liv. Hans brorsdotter, lilla Mileah.
Tack Simon för bilden på Facebook – där ryms både glädje och sorg, sida vid sida.

Lyssnar en stund till olika artister på Spotify, ledsnar och vet inte riktigt varför. Tror jag längtar efter alla mina CD-skivor därhemma. De som jag vet att jag tycker om. En åldrad Van Morrison t ex, jämfört med den jag har… Och syrrans rekommendation, på franska, Serge Reggiani, hon tycker jag ska sjunga med på franska. Tror inte det, och det handlar inte enbart om franska språket.

Snappar upp en spellista här och en där. Tycker om tanken att dela älskad musik med andra, och jag lär mig hela tiden något. Min musik har legat i träda de senaste åren, bortträngd av andra mera krävande bestyr. Nu kan jag lyssna så mycket jag orkar, och vill. Och kommer ihåg det ibland. Har inte riktigt vant mig.

Thank you for the memories…

På måndagsmorgonen nås jag av budet att en kär vän i USA är död. Maranne Thieme, en av de första jag och mina kollegor mötte när vi for till Amerika för att gå en handledarutbildning för Will Schutz och The Human Element. Maranne och hennes man Mike tog emot oss så generöst på sin båt Touching Sky i Sausalito, då och därefter många år i rad. Mike dog för tio år sedan, Maranne för ett par veckor sedan.

Ni är inte glömda. Tack för all kärlek, tack för minnena.