Å vad jag önskar att alla de där oskrivna orden tog sig fram, tog sig ut ur min hjärnas fängelse. De finns där, åtminstone hoppas jag att de gör det. Tror att jag alltid tänkt att de finns, kanske sedan jag läste Pippi Långstrump och ville bli författare som Astrid Lindgren. Kan en författare heta Astrid Lindgren, kan man kanske också heta Margareta Fällman (som jag hette då, senare bytte jag till Börjesson).

Sedan glömde jag drömmen, fick för mycket att göra med livet varje dag, tre söner och äktenskap och jobb med mera. Länge glömde jag drömmen. Inte förrän jag försatt mig i en alldeles hopplös situation genom mitt spelande på internetcasinon, kom tankarna på att skriva så småningom tillbaka. Efter flera år skrev jag Free Spin, berättelsen om mitt spelmissbruk. Såg den idag på biblioteket, både framlyft av den som skyltar hyllorna och i omloppshyllan, där jag ställde ett exemplar innan jag for till Frankrike i januari. Den stod alltså fortfarande kvar, men flera som jag ställt där har hittat hem, kanske också läsare.

Så har jag alltså skrivit och fått förlagd en bok. För drygt tre år sedan. Vill gärna fortsätta skriva, gör det, försökte mig på feelgood, som är det som ska lyssnas till nu. Fixar det inte, och sörjer inte nämnvärt över det. Är lite sådär överlägset stöddig att jag nästan är stolt över att jag inte kan skriva feelgood. Vill faktiskt skriva viktigare texter – men får inte till dem heller.

Feelbad är säkert en variant, jag tycks skriva ”bäst” när jag mår dåligt, när något katastrofalt hänt. Problemet med det är att jag tycker att det räcker med katastrofer, vill inte ha flera sådana, vill inte skriva mera om allt som gjort och fortfarande gör ont. Så vad återstår? Läser en fin text på Facebook om hur varje skriven text är en tomografi, hur skrivandet berättar den egna historien för den som skriver – den här texten är ursprungligen skriven av isländska Erna Mist och översatt av John Swedenmark.

Har idag plockat fram det jag skrivit om mitt återupptagna liv med min fd man, som blev alltmera dement och behövde hjälp. Jag kunde ge den, även om vi var skilda. Och gjorde så gott jag kunde, tills han dog i december 2020. Smittad av covid på sjukhuset.

Ingen direkt feelgood-läsning, snarare feelbad. Men också en tid jag inte vill ha ogjord. Är inte klar över vad jag lärde mig, kanske att inte ta någon form av liv för given. Idag blev jag inspirerad av en vän på Facebook, som äntligen sett till att få ut sina berättelser från livet via Amazon. Och på Kindle, som jag därmed kan läsa (som inte har Apple). Så, jag har så här långt skapat ett konto hos Amazon med de uppgifter de vill ha. Har börjat fundera över omslagsbild, även om jag än så länge inte har en aning om hur det kan bli en sådan. Tänker också på hur den här e-boken (för än så länge är det enbart en sådan) ska presenteras.

Kanske går jag vidare, behöver bestämma mig för om det manus jag har ska ha våra ”riktiga” namn, eller de påhittade som är där just nu. Försöker förstå och bestämma mig för hur min fd man skulle vilja att hans sista tid i livet beskrevs, när han nu inte kan göra det själv…

Har ett par tänkbara omslagsbilder i huvudet (och på datorns skrivbord).

Den ena är en tom sko, den som kom hem med bud när mannen varit på sjukhus. Skon visade sig innehålla hans saknade klocka. Samma sko kom inte hem, när han avlidit på nästa sjukhus, klockan hade då fått stanna hemma och han behövde ingen sko. En annan bild där han går med sin rullator ut genom grindhålet vid mitt hus i Roslagen, trött på att höra mitt tjat om att gå en liten sväng.

Jag har skrivit om hur den som är anhörig tappar tålamod och ork, och inte alls är ljuvt hjälpsam och förstående. Tack och lov har jag också berättat att min fd man aldrig någonsin blev lika sur och gapig som jag. Han tycktes anpassa sig till sitt förändrade liv, utan att bli deprimerad.

Och jag vet inte varför någon annan skulle vilja läsa den här boken. Den som är i samma situation som vi var vill förmodligen inte bli påmind om hur det kan vara. Den som inte är där vill nog inte heller veta. Och demenssjukdomar av olika slag yttrar sig på olika sätt, det finns många variationer på temat. Det är långfredag idag, en lång och grå dag här i Roslagen. Mitt knä hindrar mig från att gå ut och gå. Nu ska jag läsa vidare i Så kan det gå av Henrik Tengby. Hans äventyrligheter gör mig gladare till sinnes.