5 april, klockan 9-14 är det elavbrott här hemma, så förmiddagskaffet följer direkt på frukosten. Mulet eller disigt, vet inte riktigt vilket, väderprognosen flaggar för möjlig snö. Jag anar solen där ovan diset.

Varför vissnar tulpanbladens toppar före blomman? Trist, inte vackert. Själva tulpanen är vacker också när den drar ihop sig och dör. Inser att elavbrottet också stänger av min router, inget internet alltså.

Eftersom jag ändå skulle in till Norrtälje och hämta körkortet, så sitter jag nu på biblioteket och använder deras internet. Tyst och lugnt, på övre våningen.

Var in på apoteket för att köpa dagkräm med solskydd, de hade inte märket. Har nu beställt via nätet.

Hemma igen, i ett kallt hus – eldar i vedspisen. Mycket lätt snöfall, ett par grader varmt, känns kallt. Klockan är bara halv ett, så det dröjer nog ett par timmar till innan el-elementen värmer huset. Poncho på.

Nu har strömmen kommit tillbaka, och det snöar kraftigt. Vitt där det nyss syntes nytt och gammalt gräs. Vill inte ha mera snö! Det blir långsamt varmare i huset.

Läser La Peregrina av Cecilia Samartin, från omloppshyllan på biblioteket. Välskriven feelgood, utan de alltför klichéartade uppläggen. Storsäljare i Norge av alla ställen. Tror att jag läst den bok som föregick denna, Señor Peregrino.

Just nu, klockan 15, snöar det inte längre. I alla fall nästan inte.

”Skriv dåligt bättre” tycks vara ett ofta förekommande råd till skrivande människor. Jag är för feg för att skriva riktigt dåligt – tror jag, ingen har snällt nog anklagat mig för att vara bra på det. Städtanten i mig plockar bort upprepningar (om jag inte tror mig ha en avsikt med dem), rättar felskrivningar och korrekturfel (autocorrect avstängt). Resultatet blir varken riktigt dåligt, eller för den delen, riktigt bra. Bara någon gång, mycket sällan, kan jag känna att det finns en kraft i det jag skrivit. Någonting som är starkare än de flesta av alla orden. Sällsynt. Just nu länge sedan.

Behöver nog läsa igenom sådant jag redan skrivit, kanske hitta något som går att fortsätta med. Kristina och Andrès känns avlägsna, lever inte i mig och inte i orden jag försökt skriva. Jag skrev om de sista åren med min tidigare man och mina barns pappa, om oss och vår sista tid tillsammans, medan hans demens tilltog och han till slut slapp leva längre. De texterna har jag låtit ligga, har inte visat dem för någon. En del har nog sluppit ut i min blogg, men inte allt.

Och mitt i detta sitter jag i mitt kök och undrar hur hälsosamt det är att ha en vedspis som visserligen brinner, men också ryker in så fort jag öppnar luckan… Parallellt med att jag sippar på min Dry Martini, i ett större glas än det jag nyttjade i Juan les Pins, och funderar på middagsmat.

Tänker också fortfarande på ”tro respektive andlighet” och den inflammerade ordväxlingen på Facebook – för mig blir det hela ett otrevligt exempel på hur fel något lätt blir. Ingen av de främst inblandade är (enligt min uppfattning) mera fel ute än den andra. Båda har sina övertygelser, och all rätt i världen att ha dem. De är bara olika – och när inte den ena delar den andras uppfattning – så blockeras en av dem. Den som svarade på en fråga och ett inlägg på ett klokt och genomtänkt sätt. Får mig att aldrig någonsin våga lägga ut en fråga på FB, om jag inte tål att någon tycker annorlunda än jag, tror annorlunda än jag. Så kanske de här dumheterna ändå fick ett bra resultat för min del, att tänka innan jag slänger ur mig något…

Nu har jag just avslutat frukosten och diskat, tänt vedspisen och tittat ut på en dimmig omgivning. Ett par grader varmt, kanske blir det någon sorts nederbörd, ingen sol. Det känns verkligen som långfredag.

De här blomstren vissnade i december på mitt köksbord