Berättare, story tellers, som Cecilia Samartin i böckerna om Señor Peregrino, och La Peregrina. Oj, vad jag avundas dem deras förmåga. Att kunna väva historier som är så fulla av detaljer och sammanhang och samtidigt möjliga att ta till sig för någon (som jag) som inte har historiens bakgrund eller förståelse. Tacksam att kunna läsa böckerna och förundras.

Har just ätit middag bestående av inlagd sill, crème fraiche med lite senap och dill, forellrom, kallrökt lax och hårdkokt ägg. Dry Martini till. Ingen ordning alls, kan bara hålla med – och laxen var inte så kul, eller rent ut sagt rätt trist. Resten var bra. Forellrommen på burk har jag hittat på Lidle, laxen var Icas…

Åker till Uppsala och ena systern på påskafton, tussilago i söderbackarna längs vägen. Vackert väder, vi satt ute på altanen i solen och det blev nästan för varmt. Andra syrran kom till middag, en mycket god paj med fyllning av trattkantareller, broccoli och västerbottenost. Sallad till. Prat och samvaro, som ofta gnisslar vi lite t ex i fråga om ”predikatsfyllnad” när jag lägger till ett ”jag är” i stället för ”mig”… Okej, vi har haft olika lärare.

Vi har trevligt ihop, påskdagen bjuder andra syrran på lunch innan jag åker tillbaka hem till mitt. Och jag har fått träffa systerdottern som är hemma på några dagars semester från London. Kärt återseende.

Nu är klockan elva, jag har just fått på mig kläderna efter att ha tassat omkring hela morgonen i lånat nattlinne (glömde min sovtröja). Sängen är bäddad, tänderna borstade, mera morgontoalett än så behövs inte. Igår målade jag ögonfransarna, idag gör jag det inte, mina ögon är ovana vid sådant och blir irriterade.

Känns kyligare ute idag eftersom det blåser lite. Lätta moln. Syrran bjöd på lunch med god turkisk potatissallad och marinerad fläskytterfilé, mycket gott. Dessutom korintkakor till kaffet. Andra syrran körde och parkerade min bil hos ännu en snäll granne, och släppte av mig så att jag slapp gå. Samma procedur fast omvänt inför min hemfärd.

Har läst om korsbandsskada på internet – och det är nog en sådan jag skaffat mig i mitt vänstra knä. Ska ta kontakt med vårdcentralen efter helgen och få mera proffsigt besked, men beskrivningen stämmer på pricken. Fysioterapi lär hjälpa, på sikt… Tills vidare undviker jag promenader, går bara det absolut mest nödvändiga. Har nu bett om tid för undersökning hos vårdcentralen via 1177, hoppas det fungerar.

Är hemma igen, skönt. Köpte två Mårbacka-pelargoner till mig (syrrorna fick varsin när jag kom till Uppsala) tack vare sonsonen Simons presentkort på Plantagen, och var in på Ikea och handlade ljus och servietter. Sedan var jag trött i benen. Klockan är kvart över sex, solen skiner fortfarande och nästan all snö är försvunnen från altanen. Jag orkar inte med någon middag, är fortfarande mätt. Men ska strax ta en korintkaka som jag fick med mig hem…

Har en bunt Vi-tidningar att läsa, syrran har löst korsorden, men allt det läsvärda finns kvar. Bra tidning. Har lämnat tillbaka La vie devant soi till syster min. Lärde mig (kommer att glömma fort nog) ett hittills obekant amerikanskt ord i wordle – snafu, ”situation normal, all fucked up”. Lär vara någon sorts militärslang, jag hade ingen aning. Men min systers dotter som bor i London kände igen uttrycket – en generationsfråga kanske. Onödig kunskap. Varken min syster eller jag trodde att hon skulle veta vad ett blåställ är, men det gjorde hon!

Och så läste hon förordet till A confederacy of dunces för oss – det hade jag helt missat när jag läst boken. Författarens mamma uppsökte tydligen flera förlag efter sonens/författarens död vid drygt 30 års ålder, och förklarade kort och gott att ”it´s a good novel”. Resten är historia. Författarens namn är John Kennedy Toole, bokens titel på svenska Dumskallarnas sammansvärjning. En bok som tål omläsning många gånger.

Tack systrar för ett par fina påskdagar, med god mat och samtal. Glad och innerligt tacksam att ni finns, att vi finns.

Här ser jag ut att vara lite längre än syster min i mitten, men det verkar jag inte vara längre…