Fredag 14 april 2023 – ont i mitt knä. Regn, bara ett par grader varmt. Och 16 grader i köket. Duschat och tvättat håret.

Ska åka in och posta böcker om en stund, vill vänta tills bussen (om den alls går numera) har passerat hållplatsen ute vid vägen (för att slippa möta den).

Är hemma igen, och har fått beställning på tre böcker till. De får vänta på att skickas till på måndag då jag ändå ska in till Audika. Fortsatt trist väder. Och en lång fredag som till middag bjöd på ”lagrad” entrecote och hemgjort potatismos, trattkantareller. Slötittade på både SVTplay och Netflix, läste lite och gick till sängs vid 8-tiden. Vaknade till en lördagsmorgon med sol, även om det verkar lite kyligt, blåsigt. Gav mig på ultrasvårt sudoku, men fick till slut två sexor i samma rad…

Det är något med det här datumet, 15 april. Kanske föddes min mormor idag för 134 år sedan, 1889, i Gustafs i Dalarna. Minns inte längre om det är hennes födelsedag, eller min yngsta mosters, född 1915. Kanske blandar jag ihop siffrorna. De lär inte bry sig om mitt dåliga tidsminne.

Ska inte gå särskilt mycket idag, igår blev det bara ca 500 steg, och det var för mycket. Kanske sätta mig och gå igenom ännu flera fotografier, men nej. Även om jag sitter stilla blir det påfrestande. De får vila ett tag till. Hittar kanske något att läsa i bokhyllorna. Köra en tvättmaskin, hänga tvätten ute i sol och vind. Igår skalade jag potatis med fleecetröja på, den blev prickig av stärkelsen. Middag idag blir potatisbullar med lingon, kanske bacon. Så blev det. Tvätten är torr och intagen.

Nu sitter jag här i köket, klockan är halv sju och jag är mätt. Har dessutom fått en Dry Martini. Och undrar vad jag har här att göra. Jag är 81 år drygt, fortfarande någonstans omedveten om detta obegripliga faktum, och vill ha en älskad människa nära mig. Men det kan man väl inte ha, eller borde man ens önska, vid min ålder. När vi pratade om detta, mina systrar och jag, så såg min mellersta syster skräckslagen ut, ungefär ”hur kan man vilja något sådant när man är så gammal, skäm inte ut oss”, och min yngsta syster tyckte att ”det är väl okej, om det är vad du vill”. Vi är olika, så systrar vi är.

Vad jag vill spelar mindre roll, verkligheten tar hand om det. Eftersom jag inte aktivt söker någon man, lär jag heller inte hitta någon. Vänförfrågningar på Facebook blockeras för det mesta, och andra finns inte. TikTok och annat på nätet håller jag mig ifrån.

Men jag vill faktiskt inte dö, utan att ha varit kär, förälskad, älskad av ännu en man. Trots min skraltiga kropp, mina rynkor, åldersvårtor, stela leder och just nu ett knä som är opålitligt, vilja att få en Dry Martini mest varje eftermiddag och god middag därefter, med gott vin.

Jag vill leva tills jag dör. Helst inte ensam. De män jag älskat är döda, en annan bor långt borta, och älskar dessutom sin hustru. Var finns min okända man? Han som vill leva med mig när det passar oss båda, han som ännu inte behöver en hushållerska eller vårdare, han som fortfarande vill älska och älskas?

Syrrorna läser min blogg, kanske får någon av dem spader när de ser detta. Det är inte mitt problem, mina söner och resten av familjen överlever nog sin gammelfarmors texter. Kanske säger de dessutom ”heja”.

Där och då