Monica Zetterlunds röst i mitt inre, Var är ni nu, ljuva drömmar… Drömmarna handlar för mig inte enbart om en ”bättre värld”, även om det behövs just nu. De som också tycks ha försvunnit är drömmarna om att skriva, ge ut ännu en bok med innehåll som berör många och som läses av många.

Jag har tappat bort, eller slarvat bort, lusten att skriva. Läser mycket och större delen av det jag läser heter ”skräp” med min vokabulär. Storytel är fullt av dylikt, finns säkert annat där också, men svårsållat bland all feelgood. Ungefär som på biblioteket i Norrtälje, där den sortens böcker har egen hylla. Fullproppad med pocketböcker, den ena går inte att skilja från den andra. Svåröverskådligt, om man inte vet vad man letar efter.

Än så länge håller jag mig till att läsa böcker, ibland på nätet, hellre i fysisk form. Inte lyssna. Köper inte argumentet att det är så bra att lyssna, för då kan man göra annat samtidigt. Har inte det behovet. Min tid som ”före detta” räcker för både det ena och det andra. Är mycket tacksam att jag inte behöver arbeta för att försörja mig.

Ett problem i sammanhanget är att jag har för mycket tid. Trots att jag förmodligen har mindre tid än jag vill tänka på. Vad ska jag göra med resten av livet? Med alla dagar, alla tänkbara mått på tid? Just nu ska jag laga middag – kalvlever med stekt lök, dito bruna små champinjoner (som heter något annat i Icas självscanning) och grädde, kokt färskpotatis från Egypten. Kalvlevern skar jag i tunna skivor när den tinat alldeles lagom mycket för att gå att skära. Löken och svampen och grädden har fått samsas i en kastrull och ska bara värmas. Potatisen kokas.

Sen då?

En Dry Martini medan maten blir färdig, ett par glas rödvin till maten. Kanske glass med Ninas kolasås till som efterrätt.

Disk förstås, gillar inte att möta en diskbänk med odiskat när jag gör frukost. Kanske viker jag ihop täcket som tvättades igår, och lägger in i skrubben. De stora underlakanen behöver nog natten på sig för att torka färdigt inomhus.

Jag har dammsugit gästrummet, inga spår av ”min” besökande kattgäst. Kattlådan har jag ställt ute i ”smatten” på väg till dusch/tvättmaskin. Bytt vatten på snittblommorna. Flyttat pelargoner undan solen som kom, trots att alla förutsägelser bara pratade om regn. Har inte planterat om några blommor idag. Kanske i morgon, har två hanterliga säckar med blomjord i bilen. Tio liter, inte femtio. Ibland måste även jag inse mina begränsningar.

Eftersom yngste sonen är rejält förkyld kommer inte han och hans vän på besök över helgen. Han ringde i morse. Och den äldste är i Norge och fiskar. Ena syrran är på hemväg från Aten – tror hon kommer natten till första maj. Andra syrran har fullt upp med vänner och barnbarn. Och mina barnbarn har sina liv. Insåg att jag kände mig ensam, när sonen ringde och ”avbokade”. Trots att jag också tycker att det är skönt att vara ensam. När ska jag förstå mig på mig?

Har just avslutat en bok som fick mig att både le och gråta. Innan jag dör av Jenny Downham, köpt på biblioteket som utrangerad, fem böcker för 20 kronor. Så bra. Och så sorglig.

För någon vecka sedan såg jag (igen) filmen från ett danskt demensboende, Dagmars minde. Antagligen har jag nyss skrivit om detta i bloggen, men det tål att upprepas. SVTplay. Kärleksfullt, respekterande, proffsiga och fina medarbetare – och människor som inte längre visste vilka de var(it) eller hur och varför. Inga privata vinstintressen som överskuggade omsorgen, samma kostnader som för kommunala boenden. Inga av dessa ibland ”besvärliga” människor drogades för att bli hanterliga. Ingen behövde dö ensam. Ingen behövde heller lyssna till Guds ord, eller sjunga psalmer. Eller glo på teve, om de inte ville.

Ska jag behöva flytta till Danmark för att få den omsorg jag kanske behöver, en gång? Tror inte det finns något liknande här hemma. Den som vet bättre får gärna berätta för mig.