1 maj 23 – klockan är strax efter tre på eftermiddagen, det regnar och jag är inne på min handra DM. Har gjort såsen till torsken, potatisen ska kokas, tror jag värmer/kokar torsken i såsen (som är god, med vin, mjölk och grädde, ägg, persilja och fiskbuljong).
Vill någonting annat än detta, men kan inte uttrycka vad. Eller, törs inte klä av mig och mina önskningar om ett bättre/annat liv. Jag vill (just nu) inte ha ont i vänster knä längre, det onda gör att även andra knät knorrar. Tränar, varje morgon innan jag får mig ur sängen till en dag jag inte riktigt vill. Eftersom den är som alla andra. De flesta andra.
Samtidigt vet jag att jag jämförelsevis har det bra. Vänner är sjuka, vänner dör. Jag är frisk såvitt jag vet, jag har en ekonomi numera som tillåter lite extra. Jag bor bra, även om huset vintertid är för klent isolerat. Då rymmer jag till varmare trakter, åtminstone de senaste två åren.
Det går ingen nöd på mig. Jag borde vara nöjd. Är det inte.
Jag har länge värnat min ensamhet, och saknat den när jag inte haft den. Nu börjar jag ledsna, men ändå är jag inte beredd att dela tillvaron med vare sig vänner eller (ännu okända och icke-existerande) älskare. Inte alltid, bara så ofta som passar mig…
Ibland vill jag bara bli tagen omhand. Att någon jag älskar ska se till att jag har det bra, får god middag som jag inte vare sig inhandlat eller lagat, och god dryck därtill. Att någon hittar på vad vi ska göra idag, eller om en vecka, eller i sommar. Att jag inte ska behöva skapa varje dag själv. Att någon ska vilja ligga kvar i sängen med mig, utan att påminna mig om att vi borde ha gått upp för länge sedan. Att någon öppnar ostron bättre än jag, utan skräp kvar. Att någon överraskar mig, trots att jag säger att jag inte gillar överraskningar.
Klockan är sex, det regnar och jag tror väl att det som växer därute gläder sig.
beskrivarblogg 
Borde naturligtvis inte trycka på gilla-knappen men när jag läser dina väl formulerade ord om ett tillstånd som jag upplever själv just nu, så gick jag in i svenska akademiens ordbok över ordet ”leda”, vilket jag uppfattar i regn och rusk denna dag, vilket troligtvis är den största bidragande orsaken. I alla fall för mig. Less på kylan och leda i tillvaron. Leda omnämns t.o.m. i Moseboken, så det är alldeles ok för oss att känna som vi gör.
Varm kram på dig ❤ om det hjälper 😉
LEDA le3da2, sbst.2, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
Etymologi
[fsv. ledha; motsv. d. lede, isl. leiða; avledn. av LED, adj. 5]
känsla av stark olust som ingives av ngn l. ngt som man i längden icke kan fördraga l. vara tillfredsställd med l. vars värdelöshet man har insett; motvilja, vedervilja; avsmak, avsky. Känna l. gripas av leda vid l. för ngn l. ngt l. åt ngt. Få, äv. fatta leda vid l. för, förr äv. till l. av ngn l. ngt, förr äv. draga l. bära leda till ngn l. ngt. Ingiva ngn leda. Leda vid livet. Om någhor tagher ena hustru, och .. fåår ledho til henne .., så skola (osv.). 5Mos. 22: 13 (Bib. 1541). Man får ledhe aff enahanda math. SvOrds. B 5 b (1604). Jagh til them en ledo bär, / Som lögn och falskhet hafwa kär. Ps. 1695, 85: 6. Jag fattar en sådan leda för allt, hvad jag skrifver, att (osv.). Thomander TankLöj. 56 (1826). Han betages af leda åt verlden. Ljunggren Bellm. 266 (1867). Det är nästan otacksamt att känna leda vid anblicken av denna allmänna tillfredsställelse. NoK 111: 53 (1931). (Hon) har icke för dem, som kommit i beröring med henne, uttalat någon leda vid livet. Moberg Rosell 367 (1932).
GillaGilla
Ett mångomskrivet tillstånd, men kul är det inte, inte idag heller, vaknar vid halv sex till regn och tre grader ute, 14 inne… Nu struntar jag i hur pelargonerna mår i elementvärmen, jag drar på… Kram till dig också, i den mån det hjälper!!
GillaGilla