Måndagskväll, mätt och belåten. Om det inte vore för min kära wordfeudande syster, som efter bara ett par vändor redan leder med 22 poäng. Hon vann förra gången (också). Och hon är förlåten, som ids spela med mig.

Beställer Marezzo på systemet, kan hämtas i övermorgon i Norrtälje. Bästa vermouthen till mina Dry Martinis, min säkert mycket subjektiva uppfattning. Antagligen är det inte många som delar min uppfattning, åtminstone inte i Norrtälje, eftersom den inte går att köpa direkt i butik här. Det gick förr.

Börjar tycka illa om ordet ”förr”. Det är för mycket som är för mycket förr. Som därmed inte är nu. Förr kan vara glädje också, men inte lika ofta som motsatsen.

När jag kollar i kalendern i mobilen, så inser jag att det är Kristi Himmelsfärdsdag på torsdag. Det är en dag som överraskar mig varje år.

Rapport lägger av, mitt i ett inlägg om sanktionsbrott, där Ryssland förmodas ha fått tillgång till svensk teknologi, och därefter i ett inlägg om Israel, och EUs krav på sanktioner mot israeliska ministrar. Intressant att avbrotten sker just i dessa inlägg. Jag stänger av, kan se resten senare.

Ska försöka få håret klippt i morgon. Laddar hörlurarna, hörapparaterna är instoppade i sin burk, fulladdade tror jag. Det visar sig i morgon.

Jag ser fram emot att få en fungerande sittdyna under rumpan. Tror kroppen kommer att må bra av det.

Tänker på äldste sonen, och då ringer han. ”Serendipity” heter det kanske. Vi pratar en kvart om allt vi inte pratat om på länge. Inga konstigheter, vi har bara inte pratat. Fint att veta att de mår bra och planerar att ta med båten ut till landet i helgen, de har tagit ledigt på fredagen som är klämdag. Något jag inte bryr mig om numera. Han trivs med sitt jobb, och far än hit och än dit runt Stockholm.

Jag talade om att jag vill ha de stenmurklor han kanske hittar, på landet och på Lottas föräldrars landställe i Almunge. Lottas mamma vill inte ha dem, de är ju giftiga. Och det är de, men om jag har klarat att äta dem ett par gånger varje år och numera är 84, så tror jag inte att jag behöver bekymra mig om giftigheten. Vi pratade om att gården här är till salu för 300 miljoner som utgångspris, om min oro som inte tjänar något till, men som ändå finns där emellanåt. Ingen vet något ännu om vem som vill köpa eller varför, eller vad det kan innebära. ”Det ordnar sig.”

Den bruna unga haren springer förbi medan vi pratar.

Det blånar bort mot skogen, kanske blir det regn ändå i kväll. Mobilen tror att det regnar nu, men det gör det inte, inte här.

Det fanns inte mindre möbeltassar än de jag köpt tidigare, så nu blir det samma på den återstående stolen. I morgon.

Idag ser det ut som om allt slagit ut samtidigt. När jag åkte hem såg jag att häggen börjat blomma, jag såg att de vilda körsbären nog har blommat färdigt, att slånbuskarna lyste vita. Och överallt var björkar och andra träd gröna. Bara så, på vad som kändes som ett ögonblick. Som varje vår.

Jag funderar över min gamla parka. Vill kunna använda den, kanske tvätta den för att få bort den röda ton som kommit någonstans ifrån nertill. Laga revan som nog orsakats av taggtråd eller törne, och ett par ”småsår” i närheten av revan. Kanske färga den. Impregnera, så att den inte blir plaskvåt om det regnar. För att den är skön, för att jag trivs i den – bättre än i den nya jag köpte för något år sedan, dyr och prasslande.

Var kan jag hitta någon som kan göra allt detta? Och till vilken rimlig kostnad?

Nu är det tisdag, regn. Jag har varit in till Rehab och hämtat min dyna, och sitter på den just nu. Skönt. Nu ska jag fika, köpte en princessbakelse på Ica. Två vina vita sparrisstänger till det facila kilopriset 99 kronor kostade därmed bara 18. Det får bli till middagen i kväll, har lite kvar av lammlevern från igår.

Nu känns det som om jag har grädde och vaniljkräm upp över öronen, den gröna marsipanen tar jag alltid bort. Får väl kalla bakelsen för tidig lunch.

Syrran hade ett förslag angående vår kusins begravning, att vi ger pengar till Läkare utan gränser, i stället för att köpa dyr krans. Bra tyckte jag och swishade, känns så mycket bättre än blommor som är vackra för att fort förstöras.

Löser wordle och sudoku, wordfeud är som vanligt, syrran i ledningen.

Jag rivstartade i morse för att vara inne på Rehab klockan nio. Nu, kvart över tolv, känns det som om jag gått i stå. Seg. Vädret får inte fart på mig, 8 grader och regnskurar. Det blöta behövs säkert, men jag vill inte bli blöt. Stannar därmed inomhus. Parkerade bilen här vid huset, hoppas fåglarna håller sig borta. Linden har inte börjat släppa ifrån sig något klibbigt ännu.

Dagens möte med skrivkamraten är inställt, hon har annat att tänka på just nu. Såg inte hennes meddelande från i söndags förrän nyss – begriper mig inte på hur FB fungerar/inte fungerar.

Ser en flock steglitsor eller vad de nu kan heta när de är flera, och alldeles nyss en snabbt flygande spov eller snäppa, kanske den Merlin hörde häromdagen. Ett andpar låg och tog igen sig på fältet nära ån för ett par timmar sedan, men har flyttat på sig nu.

Tror att mina dåligt fungerande ögon gör mig tröttare än jag behöver vara. Jag är ju dokumenterat frisk efter besöket i fredags hos doktor Calle. Sonen varnade mig för att besök hos ögonläkare kan innebära att jag inte får köra bil – men vad kan jag göra åt det? Jag behöver få hjälp med synen.

Har nu oljat in köksbordet och får därför sitta i vardagsrummet, med datorn i knät. Och jag har satt möbeltassar även på den fjärde stolen. Alltid något.

Tänkte också nyss på hur trevligt det var i morse att möta Malin, fysioterapeut på Rehab i Norrtälje. Hon förhörde sig om hur jag mådde, om höften fungerade, vi pratade om knän och kortison. Jag läser på medföljande information om min nya sittkudde, att den förmodas hålla fem år. Min räckte faktiskt i tretton, hoppas den här är lika långvarig. Om jag är det är en annan fråga, om tretton år är jag nittiosju…

Kollar hur länge den vita sparrisen ska koka, 6-8 minuter i vatten med salt, lite socker och en klick smör. Skalas först. Någon hollandaise har jag inte, men bearnaise om jag vill, annars går det nog bra att bara äta sparrisen tillsammans med maten. Eller ta fram en bit oxfilé ur frysen, koka sparrispotatis som Ica hade till extrapris, och äta det i stället för gårdagens rest. Den håller sig till i morgon. En vanlig tisdag är perfekt för extra god middag. Kan öppna en flaska moldaviskt rödvin, som aldrig smakat och som gästspelade på systembolaget för några veckor sedan. Var ligger Moldavien? Googlar – i Östeuropa, granne med Rumänien och Ukraina. Mina geografikunskaper är nästan obefintliga.

Bordet drar i sig oljan, men än är det inte dags att torka bort det överflödiga. Jag får hållas i vardagsrummet. Tittade in i skrubben och plockade ihop en kasse att ta med till sopstationens återvinning i morgon, sådant jag kan skiljas från utan vånda. Kanske kan någon annan ha användning för prylarna. I skrubben finns en hel del som jag tänkt ha med till loppis, men jag har insett att det inte blir flera loppisar som säljare för min del. Börjar rensa med den här kassen. Och tar med en tom tonerkassett att kasta på rätt ställe.

Yngste sonen ringde just, och jag lärde mig att telefonen är kopplad till hörapparaterna så att jag kan gå omkring utan att hålla i mobilen, höra och prata. Jag lär mig något varje dag, om allt möjligt. Han och hans vän kommer hit på lördag-söndag, hon fyller år och jag får hitta på något gott till middag.

Och så har vi redan bestämt att de kommer hit över midsommar. Anders får ledigt de vardagar som behövs så att han kan komma lite före helgen. Lotta kommer när hon kan. Vi har tydligen pratat om midsommar redan, men det hade jag glömt. Har ingenting för mig, så det går bra att de kommer. Glad att de vill.

Min vän i Tyskland hör av sig och säger att han saknat att läsa min blogg – jag har ju inte varit lika flitig som tidigare. Han har varit upptagen med flytt, en anledning till att han inte hört av sig på så länge att jag nästan började oroa mig. Nu har vi hittat varandra igen.

Skriver på tomgång, ska läsa lite i stället. Det har jag gjort, också utan stort intresse. Men jag må gå med på att jag är imponerad av Jan-Erik Ullströms fantasi och ”kunskaper” när det gäller att skriva fantasy om svensk historia. Heja! Att jag sedan blir lite mätt på fantasi handlar om mig, inte om böckerna.

Har smakat på det moldaviska, torra rödvinet. Torrt, lite surt. Kanske smakar det bättre när det stått öppnat. Bra att det var ett tillfälligt vin, som om inte annat lärde mig var Moldavien finns.

Har kollat, när jag körde, om den där konstiga P-varningen hade med handbromsen att göra, sonens förslag. Det verkar den inte ha. Uppträder emellanåt utan mönster som jag kan upptäcka. Verkar inte särskilt katastrofalt (kan något vara ”inte särskilt katastrofalt”)? Bestämmer mig för att strunta i lampan. Det finns allvarligare larm.

Skrivkurs i kväll mellan sex och sju. Det hoppar jag över, då ska jag äta god middag i stället. Är lite trött på skrivkursande just nu, har nog varit det några veckor. Vet inte riktigt vad jag ska göra med den tröttheten.

Nu är jag tillbaka vid ett väl inoljat och avtorkat köksbord. Det är fint igen. Jag läser tills jag tröttnar. Och skriver dito. Snart är det dags att laga mat. Backar, klockan är bara halv fyra. Trist väder, men min sittdyna är bra. Kanske är den här nya lite hårdare än min gamla var, men det är okej.

Tittar på Netflix, men tröttnar.

Middagen var god., men jag tycker nog att vit sparris är överreklamerad, dvs sägs vara fantastisk, men inte är det. God, ja. Fantastisk, nej. Grön är mera smakfull för mig. Jag har testat, lär inte göra det igen till högre, vanligare, kilopris. Diskar. Och torkar.

Det blev ingen hårklippning idag, kanske i morgon.

Försöker lyssna till CD-musik i sovrummet, men nej. Och klockan är bara halv sju.

Syrran drar till med 32 poäng i wordfeud.

Det moldaviska röda vinet är mindre surt när det fått lufta några timmar. Haren springer förbi, och har som vanligt bråttom någonstans, Det är disigt, och ser ut som dimma bortöver mot skogen. Sex-sju grader. Äter upp glassen i en burk från frysen. Det var dags, åtminstone för glassen.

Mina mandelblom är så gott som borta bredvid parkeringsplatsen, Först klippte Mischa lite väl närgånget för något år sedan, och nu har vildsvinen bökat bort resten. Några vintergröna blå blommor överlevde. Mandelblomen ser ut att vara borta.

Så fort jag får för mig att jag kan lägga ett poängrikt ord i wordfeud när det blir min tur, så är syrran där och blockerar. Med sitt poängrika ord. I det här sammanhanget är det synd om mig. Inte annars.

Krolliljan lever.