beskrivarblogg

”Förvänta dig lätt regn i morgon” säger väderprognosen. Det struntar jag i. I stället funderar jag över hur kvinnor, både yngre än jag och i samma ålder och äldre – verkar finna fred med sig själva. Väljer att leva ensamma, utan män. Tror jag börjar närma mig det lugnet. Är nog inte där riktigt än, men det känns som ett faktiskt val, inte som någonting ålder och skrynklor tvingar mig till.

Jag är inte längre beredd att göra vad som helst för gemenskap med en man.

Saknar fortfarande närheten av en annan människas kropp och händer, sörjer över att aldrig mera få uppleva det. Och är samtidigt nöjd och glad åt att slippa det som följer med, omsorgen, allt det som en kvinna (och mannen) ofta tror är hennes lott i relationen. Jag ser feta män, män med fula tår i sina sandaler, män som drar med sig sina kvinnor (som ibland har svårt att gå lika fort). Kvinnor som tänker på annat när mannen säger något. Män som gör detsamma. Ibland kanske det beror på dålig hörsel, ibland annat.

Jag vill inte bli less på en man, vill inte rätta mig efter en man och hans önskemål. Vill aldrig ge upp den frihet det faktiskt innebär, att bestämma själv. Hur trist det än är ibland. Saknar så hur Ulf bakade, lagade mat, föreslog saker som jag inte kom på. Han finns inte längre, är ett minne fyllt av kärlek, till största delen. Men jag vill inte ha någon man igen, inte ens en som han, med förmåga till kärlek. Tror jag just nu, när han och andra män inte finns i min närhet.

För ögonblicket är det jag som bestämmer när jag vill ha den Dry Martini som här finns i ett glas som inte har någonting med drinken att göra. Det är jag som köpte dyr pulposallad, och tänker njuta av den i kväll, och kanske i morgon om det blir något över. Jag behöver inte bry mig om vad någon annan vill äta eller dricka. Inte ens om någon tycker att jag borde ha kläder på mig, och inte min gamla nötta tunna morgonrock. Nu när klockan är fyra på lördagseftermiddagen.

Det är jag som säger att jag har råd att betala hyra här och hyra där. Fast jag nästan inte har det. Hoppas mössen därhemma har hållit sig i schack, så att jag slipper köpa nya madrasser, igen.

Röda alger (?) väntar på att spolas i land av vågorna. En mörk måsfågel jagas av en av de vanliga, de vita och grå med svarta vingspetsar.

Sex månader borta, två kvar. Det är i längsta laget att sakna hem, släkt och annat som finns annanstans. Samtidigt vill jag inte tillbringa en vinter i Sverige, om jag kan slippa. Den här vintern har nog inte varit så mycket vinter, än. Kanske blir det kallare i februari.

Ser en bild på nätet på Placido Domingo som fyller år. Han får mig att tänka på den vackraste man jag någonsin sett, gift med vän till vän i Nicosia. Lång, mera blond än mörk, vacker. Och tack och lov utom något som helst räckhåll. Hoppas han fortfarande är vacker och fortfarande gift med sin kvinna.

Halv fem, kanske snart dags för middag eftersom lunchen uteblev.

Trump fortsätter hämnas på de som inte gillar honom genom att avskeda, dra in polisskydd etc. Vad kan få stopp på honom? Det vi har i Sverige är lite åt samma håll, men ännu inte lika starkt. Vad kan få stopp på eländet här i Sverige?

Nu äter jag min pulpossallad med lite nymald svartpeppar på. Gott. Paprika, röd och grön, lök, sallad – och pulpos. Första gången jag åt detta var i Las Caletas de Interian, för några år sedan. Fortsätter vara en favorit bland spanska rätter. Vänner talar om för mig att bläckfiskar är tänkande och kännande varelser, jag äter dem ändå. Liksom mycket annat jag fortfarande äter. Är inte beredd att bli vare sig vegetarian eller vegan.

Salladen var perfekt, väl värd pengarna. Och jag har en måltid till. Nu en bit lagrad spansk ost, El Capitán (tror accenten kom rätt till slut).

Nu är syrran på wordfeud-banan igen, jag startar med 20 poäng. Glad att hon ids spela med mig, som fortfarande är så klen – men blir bättre tack vare övning. Kram kära syster.

Jag tänker på den gamla kvinnan på Casa C i morse. Hon som var rynkigare än jag, hade håret uppsatt och säkert också hade varit vackrare än jag någonsin. Nu satt ögonbrynen målade högt upp i pannan, läpparna var också kraftigt röda – och hennes fingrar med röda naglar och anspråkslösa ringar, hela tiden sysselsatta med att följa rynkor, öronskrynklor, känna sig fram i ett ansikte som kanske var främmande.  En man vid ett bord bredvid betalade hennes kaffe, det blev fel så kaffet belastades ett annat par. Som uppmärksammade det, och fick rättelse. Kvinnan protesterade svagt, på spanska, jag gick innan jag förstod vem som betalade vem för vad.

Hon var vacker, hade varit vacker. Och hon var gammal. Jag fotograferar aldrig människor när jag är ute. Men den här kvinnan hade jag velat fotografera.

Försöker se Wolf Hall på SVTplay, men det går bara i Sverige. Så den serien får vänta. Blåsippor i Sörmland, det är kanske för tidigt, men gläder mig – på Facebook i kväll. Talar med yngste sonen, som är i Nynäshamn på spa eller så, med sin kvinna. Det lät som om de har det bra, och det gläder mig också.

Vinden tycks ha lagt sig, eller i alla fall ändrat riktning, jag kan ha fönstren mot havet lite öppna. Moln över bergen bortöver (som vanligt), annars sol fortfarande och 18 grader. Kanske lite regn i morgon. Om en halvtimme går solen ner. Då blir det svart.

Molnen samlas. Fort. Men än är det ljust, än flyger måsfåglar över himlen utanför mitt fönster. Än ser jag vågorna som drar in mot land, trots smutsiga fönster. Molnen bygger berg med vita toppar, ungefär som Teide, fast vitare. Och snabbare att ändra form än berget.

Nu vilar bergen åter i det dis som föregår mörkret, några lampor är tända in mot Puerto, bergen försvinner allt eftersom. Kanske lätt regn i morgon. Än är det inte svart därute. 17 grader och ”förvänta dig lätta skurar”. Mörkret lägger sig. Än syns bergen som en mörk massa mot himlen. Bergen från vänster syns inte alls, resten försvinner långsamt. Och nu, fem minuter senare, är det svart utanför fönstren.

Regn och hav genom smutsiga fönster

Har redan gjort en mapp för februari 2025, så jag får väl låtsas att det redan är februari. Men det är faktiskt fredagskväll den 31 januari – svart utanför fönstren igen, så där obevekligt och omärkligt fort och totalt. Lampan på sängbordet bakom mig är tänd. Och mitt batteriblockljus likaså.

En halvläst bok på skrivbordet, resterna av en dry Martini i glaset, ett halvfullt vattenglas, några servietter. Kolapapperen har jag slängt. Och resterna av potatismoset är inställt i kylen, blir potatisplättar någon dag snart.

Jag sov gott och vaknade till en lördagsmorgon med regn på fönsterrutorna. Ser knappt havet här nedanför. 16 grader klockan åtta, regnskurar och övervägande molnigt. Tror jag tar en innedag idag, i alla några timmar till. Har inget jag måste göra.

Läser reportage om två vänners bok om åldrande – Helena von Zweigbergk och Cilla Ramnek har skrivit ”Det nya gamla” – och så småningom hittat fram till ett antal fördelar med att bli äldre. De är båda 65 år, och jag som om två dagar fyller 83 ler lite åt åldersnojan som skapade boken. Tror det är en läsvärd bok. Att bli gammal idag är annorlunda än det var för våra föräldrar, de som fick bli gamla.

Och visst är det lätt att känna allt möjligt inför sin allt kortare framtid. Men det är också (ganska) lätt att känna glädje över sådant som kanske inte ens noterades förr. Som att det alldeles nyss landade en kråka på mitt fönsterbräde, en av de få jag sett här. Jag satt alldeles stilla och såg på den en lång stund, innan den flög vidare. Och att solen just nu försöker mota bort molnen. Tyvärr är fönstren åter smutsiga och regnet har inte gjort dem renare, snarare mera ogenomskinliga. Kräver kanske en insats av mig och fönsterskrapan lite längre fram idag.

Frukosten är äten när klockan är nio, två grova smörgåsar med ost respektive spansk skinka (stående på frukostmenyn, nu har jag hittat en sort som går att ta ur förpackningen utan att den trasas sönder), yoghurt, te och en banan. Jag svälter inte.

Bakluckeloppis på kyrkogården i Taoro idag, men det hoppar jag över. Inte värt besväret, särskilt inte med regnskurar – ens om jag tar bussen. Jag letar ju mest efter böcker på engelska, och de är inte vanliga. Loppmarknaderna säljer turisternas efterlämnade böcker. Och turisterna här är framför allt tyska, i La Zenia på Costa Sol var det mest engelsmän. Välgörenhetsbutiken var till för hundars välbefinnande, de flesta böckerna var på engelska. Saknar något liknande här.

 Gick förstås ut, kyrkklockan slog elva slag när jag fick min cortado på Casa C. Det föll ett mikrolätt regn, som nästan inte nådde mig eller backen innan det försvann. Blev inte blöt. Gick så hela vägen uppför långa backen och kollade loppisen där. Köpte bara pulpossallad för 10,5 Euro, får bli min förtida födelsedagsmiddag. 5 400 steg får duga idag, backen tar väl någon kalori den också. 6 300 i genomsnitt per dag under veckan, trots två dagar när jag nästan inte gick alls. Nerför backen på hemvägen känns i knäna. Nu en öl härhemma. Det blåser rejält även idag.

Nu är klockan halv två. Ölen får vänta till middagen, än duger det bra med kallt vatten.

Kollar Facebook och annat på nätet, inget direkt lockande. Wordle klaras på femte försöket, syrran vann wordfeud med bara 25 poäng – det går framåt. Nu har hon förmodligen annat för sig, jag väntar på att hon ska inbjuda till ny match.

Lärde mig ett nytt (för mig) begrepp via ett inlägg på FB om en marknad på Vaksala torg, Uppsala, distingsmarknad, i början av februari. Hålls tydligen varje år, och tros stamma från långt tillbaka, när svearna höll ting och det ordnades en marknad i samband med detta.

Ser också hur ett gäng thailändare (tror jag) räddar en elefant med kalv som fastnat i en djup grop – att se hur de faktiskt bankar och hoppar på elefantmamman för att få liv i henne efter att hon lyfts upp med en grävmaskin – det var otroligt rörande. När så ungen kom fram till henne kom hon äntligen upp på benen. Båda tog sig vidare in i skogen, elefantmamman med kalven mellan frambenen, medan människorna som räddat dem grät och log på samma gång.

Yngste sonens telefon var nästan urladdad, så vi hörs igen när han laddat den.

Idag kan jag inte ha fönstren öppna mot havet, vinden tar gardinerna och föser iväg dem rakt in i rummet. Jag ser hur havet gungar, hur människor trots de starka vågorna badar. Jag ser inte om det sitter någon badvakt i tornet. Tacksam för mina smutsiga fönster som skymmer sikten, vill inte oroa mig för de badande. Även om man inte dras med ut i havet, kan vågorna skada dig rejält när de skickar dig tillbaka till stranden. Kanske är det sådant man lär sig genom att uppleva det.

Fick komplimang för min rutiga skjorta idag, från min värdinna Asia. Hon blev imponerad när jag berättade var och hur jag köpt den, och vad den kostat. Kul. Och Palmyra har överlevt tandläkarbesöket, dyrt och plågsamt. Hon ska dit igen fredag nästa vecka. Om jag förstod rätt vill hon inte ersätta de tänder hon förlorat. Hennes gubbe kom med en kompis, så båda presenterades för mig (igen). Jag är ”my friend Margarita”.

Gillar Palmyra och hennes kärleksfulla leenden och kramar. Och att hon trodde jag var yngre än hon (76 tror jag, mannen är 80). En kvinna full av vänlighet, antagligen också en som vet det mesta om vad som tilldrar sig i kvarteret. Jag tror att vi båda vet, utan att översätta hit eller dit, att vi tycker om varandra. Häromsistens tyckte hon jag skulle sälja huset i Sverige och flytta hit. När jag talade om att jag inte har något hus att sälja blev hon nog lite besviken.

Heja Danmark, mina danska vänner kollade handboll när de var här. Nu har Danmark tagit sig vidare. Hoppas det gläder vännerna.

Hade tänkt lägga in en bild på min skjorta, men orkar inte byta om och ta den på mig. Och hängande på en stol ser den inte ut för någonting. Så, det får bli en annan bild.

AI-skapad, väldigt mycket mera blå än min. Återkommer med rätt bild när jag har skjortan på mig.

Mannen med den alltid stängda krogen kom just hem – eller skulle just gå ut, det vet jag inte förrän jag ser honom öppna dörren. Dessförinnan drar han upp något från våningen under, vet inte vad. Men han går in, med en Lidl-kasse. Kanske har han semester nu, när det mesta är off-season.

Jag har ätit middag, är mätt, nöjd, belåten eller vad det nu kunde heta när svärmor protesterade försiktigt mot ordet ”mätt”. Hon var född i Göteborg, för mig räcker det som förklaring. Vi hittade vårt gemensamma språk så småningom. Och jag saknar henne. Också.

De blir allt fler, de jag saknar. Såg häromdagen en dansk författare som skrev upp alla sina vänner på ett papper. Jag skulle kanske skriva upp alla jag saknar, alla som dött, eller försvunnit av andra skäl. Eller de jag inte vet något om. Men nej, de som är vänner ännu är det, de andra är något annat. Men jag saknar er, ni som fanns, och ni som inte finns längre. I alla fall inte som levande vänner.

Oj, vad jag är glad att jag fick med mig min svarta sittdyna efter höftoperationen. Var rädd att plikttrogna kontrollanter när jag checkade in skulle stoppa mig – men det gick bra. Hoppas det gör så även på hemvägen. Dynan behövs, jag sitter bra i lagom skrivhöjd med den. Utan den., inte.

Torsdagskvällen fortgår. Molnen samlas över bergen och staden, men än är det inte mörkt. Om en timme ungefär blir det svart.

Himlen är nu jämnt gråsvart, höghusen tänder sina lampor. Klockan är sju på kvällen, mörkret kommer snabbt. Nu är det svart, och jag kan inte säga om det tog en minut eller flera. Upphör inte att fascinera mig, denna övergång från dag till natt, från ljus till mörker.

Vaknar till en mulen fredagsmorgon, 15 grader klockan sju. Blir runt 20 under dagen. Nordnordostliga vindar på 15-30 km/tim. Tolkar det som tämligen blåsigt, som igår kanske. Klockan tio har jag ätit rejäl frukost, te, två smörgåsar med skinka respektive ost, en liten burk yoghurt och en banan.

Har inga planer för dagen, mer än att jag behöver köpa bröd. Det innebär en promenad in till Puerto, brödbutiken ligger nära gamla fiskehamnen. Kanske ska jag vänta tills jag bli lite hungrig, och äta en arepa där i närheten, så slipper jag göra middag.

Det blev ingen arepa, men väl en caña med Martti. Middagen ändrad till hemgjort potatismos med två tyska goda wienerkorvar. Tomat och gurka till. Handlade gott mörkt bröd för 5.10 Euro, magnesiumtillskott och Q10 för ännu mera Euro… Drack också en cortado på Casa C innan jag fortsatte in till stan. 8 200 steg var alldeles tillräckligt idag. Det blåser, är soligt och temperaturen är 20 grader, nu när klockan är halv tre.

Senare under eftermiddagen jagar vinden fortfarande havet långt upp på stranden. En man badar, duckar under de kraftiga vågorna och försöker hålla sig på fötter. Det går inte så bra. Så låter han en våg bära honom i land, och han springer för att inte nästa våg ska fånga honom. Solen lyser, molnen börjar samlas över bergen och långt borta. Enligt mobilen är luften nu ”måttlig”. I morgon är det den första februari, och jag har en bestämd känsla av att tiden går fortare här än därhemma.

Klarade just wordle på sista försöket. Börjar inse att det ofta är en bokstav som förekommer två gånger i orden. Vägrar att kolla några fusktips. När det gäller wordfeud leder syrran som vanligt, men kanske med lite färre poäng än vanligt, drygt femtio. Brukade vara hundra.

Potatisen är skalad och väntar på kokning. Häromdagen köpte jag smör, och det vill jag ha i moset, lite mjölk också, salt och peppar. Kanske en aning grovt riven lagrad ost också. Möjligen en öl till, vännerna från Danmark lämnade flera i kylen. Men klockan är bara kvart i fem än så länge. Läser lite fantasy på Kindle, varvat med den ganska sega boken från turistkyrkan. Kaktus, av Sarah Haywood.

Tittade in på Röda korsets loppis i stan idag. Böckerna står i absolut kaotisk oordning, språken hur som helst, och ingenting lätt att vare sig hitta eller läsa. Det blev ingen bok. Inget annat heller. Lite kul var det idag att Martti frågade var jag hittat min rutiga skjorta. Den köpte jag i La Zenia i fjol, för 3 Euro – och idag var den bra att ha i vinden. Han tyckte den var fin. Gladde mig, liksom den glade spanjor med paraply mot solen, som jag mötte i morse. Han log vackert, och sade någonting med quiero i orden. Väljer att tro att han gillade det han såg. Eller uppfattade att jag gillade det jag såg.

Har ätit min middag – den rivna osten gjorde nog enbart potatismoset lite stabbigare än det brukar vara. Någon ostsmak kände jag inte – men det var gott hur som helst. Och jag är mätt, äter en gräddkola som efterrätt. Eller två.

Nu bäddar himlen in bergen i nattens dis. Ljusen i staden lyser, havet rör sig. Jag är lugn där jag sitter och ser ut.

Jag tycks inte längre ha någon fungerande kamera i laptopen, och måste därför logga in med pinkod. Tidigare gick det utmärkt med ansiktsigenkänning. Nu lyser inte kameran längre. Vet inte varför.

När jag lägger ut en bild på Facebook med nyklippt hår, rufsigt och okammat – får jag fina tilltal och ett från en man som veterligt aldrig kommenterat något hos mig, ”du har stil”. Uppskattat.

Har just ätit för många hemgräddade pannkakor med jordgubbssylt – tack Karin och Lars-Erik, sylten är nu uppäten. Mätt, har två kvar till frukost i morgon. Diskat. Körde med fläkten hela tiden jag gräddade, men matoset sitter kvar. Trots korsdrag, nu stänger jag fönstret här där jag sitter och skriver. Och ser på havet, och den himmel som nu fylls av heltäckande moln. Lite solrosa i kanterna. Bergen försvinner allt eftersom.

Nu så svart därute att jag tänder bordslampan bakom mig. Huset uppe på bergen syns inte längre, mörkret lägger sig. Känner mig vänligt omsluten av mörkret, kanske eftersom jag kan lysa upp världen inne i lägenheten, med lampor och batteriljus.

En stor del av onsdagen och torsdagen ägnas åt att läsa igenom och kommentera en text som ska vara klar i morgon. Skribenten kan nog kallas tidsoptimist, och är mig kär. Hoppas det blir bra. Nu ska jag låta hjärnan vila genom att läsa en skruttbok från turistkyrkan – därefter läsa om en stark skrift från min danska vän. Men det viktiga och allvarliga, glädjande också, får vänta ett tag. Vill uppleva det jag upplevde när jag läste hennes ord första gången, på danska.

Tar middagen idag från frysen, pasta och kyckling med currysås, avocado till. Har varit upp till Casa C och fått min cortado, handlat vatten och toapapper i lilla butiken. Mycket kort promenad, tur jag ändå gjorde artrosträningen i morse före stillasittandet. 1 000 steg, får bli flera i morgon. Genomsnittet för veckan är ändå drygt 6 000 steg per dag tack vare stark start. Det blåser kraftigt och är 20 grader när klockan är halv fyra på eftermiddagen.

Could be here right now… is not

Tisdagskväll, jag har pratat med yngste sonen, och ätit min middag. Det blåser kraftigt utanför fönstren, vågorna är mäktiga. Och bergen börjar bli osynliga i diset, igen. Har plockat ihop de böcker jag ska lämna i Skandinaviska turistkyrkan i morgon. Hoppas jag hittar något annat att läsa, Kindle´s gratisböcker börjar få mig att tröttna.

Jag får ett meddelande på Facebook från ena sonsonen, som säger ”du är den starkaste jag känner” – jag flödar över av glädje och tårar. Han hade läst mina ord om att acceptera, de som Murakami lär ha sagt och som jag just citerat på sajten. Livet ger mig oväntade gåvor. Jag accepterar dem också.

Solnedgång om en halvtimme här. Fortfarande 21 grader varmt. Allt disigare före mörkret. Ungefär som i världen och livet i övrigt. Men här kommer en soluppgång, en ny dag – såvitt jag just nu vet.

Plötsligt får jag upp Microsoft´s startbild i stället för Google´s. Och då krävs pinkod för att logga in, blir trött på teknik som gör vad den vill. Och, jag ska inte äta flera gräddkola, de är farligt goda. Klockan är strax sju, dis och mörker gömmer bergen. Lysande höghus, lite blinkande lampor här och där, annars mörknar det.

Jag dricker mitt Viña Albali, tempranillo, seleccíon 2023, också efter maten – det är gott. Och räcker i morgon också. Köper sällan rödvin, vet för lite om sorterna här. Fick för mig att det här skulle vara bra, och tycker att det stämmer. Utan att veta någonting om varför.

Nu är det onsdag morgon, solen lyser, molnen finns där på himlen, bergen anas i diset. 17 grader när klockan är halv tio, blir 22-23 längre fram på dagen. Hårt bröd med spansk skinka, en avocado, en yoghurt, en banan och en mugg te var dagens frukost. Det mjuka brödet hade möglat. Får köpa färskt på väg till turistkyrkan med böckerna.

Gastub utanför dörren

Så vill jag skriva igen, utan att veta vad eller varför. Havet rör sig opåverkat av mina hugskott. Himlen gömmer sig i dis, bergen syns inte alls, det är som om ingenting finns ovanför stranden och de närmaste husen i Puerto. Jag vet att jag finns här innanför fönstren i min lägenhet två trappor upp i det gula huset nr 17 på Plaza Manuel Ballesteros i Puerto de la Cruz, Tenerife. Undrar vem han var, den där Manuel B?

Är inte tillräckligt intresserad för att googla. Han får fortsätta vara okänd.

Det är måndagskväll, kvart i sex, i slutet av januari detta nya år 2025. Om några dagar fyller jag år. Mileah, barnbarnsbarn, fyllde 2 år idag, jag fyller 83 år den 3 februari. En skillnad i år jag inte förmår omfatta. Min mormor, och min svärmor, blev äldre än jag är nu. Några kusiner är det också. Lars Lerin suckar över att bli 70, och en annan kändis erkänner att hon fixat sina hängande ögonlock, och att ”folk blir förvånade när hon berättar att hon är 80”. Jaha. Med eyeliner runt ögonen och lyftade ögonlock kanske jag också skulle förvåna någon. Låter nog bli.

På onsdag är det dags att gå till Skandinaviska turistkyrkan här, undvika morgonbönen, men lämna tillbaka böcker – och kanske hitta någon läsvärd att ta med hem. Möjligen äta en våffla med grädde i lugn och ro, utan predikant. Jag är en oreligiös lånare av böcker ur deras bokhylla. Resten får andra ägna sig åt.

Tisdagen går jag ut tidigt, och är hemma vid halv två. 8 350 steg idag, bra. En cortado på vägen ut, och en caña med Martti i bekväm nästan tystnad på caféet vid havet. Idag ser jag bergen igen, men det är fortfarande moln där uppe. Och nu på eftermiddagen ungefär 22 grader och sol härnere. I morse var första gången jag använde min lite tjockare skjorta över klänningen, och den behövdes. Lite längre fram på förmiddagen förpassades den till ryggsäcken.

Jag har just lyckats byta gastub, för första gången i livet. Och det verkar fungera. Naturligtvis tar gasen slut när man lagar mat, och jag hade precis börjat förbereda stekning av lök och champinjoner. Nu är det klart, en god currysås med kyckling därtill. Pasta kokas senare. Fick dessutom med mig den tomma tunga tuben ut i trappen, transporterad på en tidning. Säger till Asia i morgon, om hon inte uppmärksammar det på sin gasmätare därnere.

Klockan är tre. I morgon blir det nog pannkakor till middag. Med socker på om jag skulle vilja.

I morse när jag skulle duscha och tvätta håret försvann varmvattnet, när jag väl klivit in under vattnet. Det blev ingen hårtvätt och nätt och jämnt något annat heller, nu väntar jag till i morgon.

Vinden driver vågorna långt upp på stranden. Och alla turister tycks nöja sig med solbad idag. Klokt. Badvakterna vakar och visslar skarpt om någon verkar vara på väg ut i vattnet.

Vännen Jack lägger ett gott ord för min bok, Free Spin, som fortfarande går att lyssna på (även om jag menar att boken förtjänar att läsas). Jag lade in en kommentar om köp av boken för 200 kr inklusive frakt, när jag väl är hemma igen i april.

Samtidigt visade Facebook ett citat som tillskrivs den japanske författaren Haruki Murakami. Min ”point of no return” var när jag äntligen fick modet att bekänna för min sambo och man hur jag spelat bort allt jag ägde på internetcasinon, hur jag ljugit och svikit mig själv och honom. Han friade och jag sade nej – vilket förstås krävde en förklaring, och fick konsekvenser… Och det enda jag då kunde göra var precis det som Murakami beskriver – ”quietly accept the fact. That is how we survive”. Jag kan bara säga att jag vet att det är så. Att acceptera, och skriva min bok, det var mitt sätt att överleva det kaos jag skapat.

Surrar runt lite med dokumenten från idag – men nu är jag på gång igen. Inte. Seg, går nog till sängs snart. Fingrarna fungerar för skrivande, men inte resten.

Tack vare Karin och Lars-Erik behöver jag inte köpa en enda öl innan jag åker hem. Kylen rymmer de jag kan behöva. Dito majonnäs, deras och min. Men jag behöver inhandla mera frukt, servietter, godis av någon sort (gräddkola?) och middagsmat. Har pulpos, rester av pasta, kanske ris med pulpos, svamp, gambas, lök och vitlök någon dag?

Gårdagens matfunderingar. Idag, måndag, vaknar jag till sol och några moln, 21 grader när klockan är tio. Har ätit frukost och går ut om en stund. Gjorde artrosträningen före frukosten. Får bli ett par vändor till i veckan.

Pratade en stund med Palmyra, som var glad att mina danska vänner hälsat på henne. Hon tycker att hon har gått upp i vikt, trots att hon inte äter mycket och inte dricker. Själv har jag druckit en cortado, och två cañas idag, en i Marttis sällskap, en i stan. Handlat, lagar kanske mat så småningom. Har pastarätt kvar sedan helgen.

Vädret är lite mystiskt, nu är himlen helt molntäckt och det känns som om regn ska komma. Inte enligt väderrapporterna, som säger att solen skiner och det är 23 grader. Temperaturen stämmer nog. Luftfuktigheten 94 procent, det är väl det som känns som regn.

Hemma när klockan är två på eftermiddagen, 8 100 steg. Trodde sjal och solhatt låg kvar hemma, när jag inte hittade dem i ryggsäcken. Det gjorde de inte. Och ryggsäcken var öppen, när jag skulle ta upp sjalen… Tappat, slarvat ur dem ur ryggan, bestulen – inte vet jag. Det enda jag vet är att jag stod en lång stund och pratade med Palmyra, gick sedan upp för backen till min cortado – och ingen sjal. Ingen oersättlig förlust, lite opraktiskt bara.

När jag sitter en stund någonstans därute, så ser jag människorna. Konstaterar att det finns många sätt att hålla varandras händer, många fula fötter (mest manliga), många både män och kvinnor som har svårt att gå – ibland påtagligt alltför överviktiga, kanske med slitna leder. Unga och gamla. Små hundar som transporteras i vagn i stället för att gå på egna ben.

Fula kläder, vackra kläder. Och jag kunde inte hålla tillbaka ett glatt och spontant högt skratt, åt den min en medelålders kvinna gjorde – när hon precis landat från sin segeltur i himlen och kom från stranden i sällskap med föraren. Både glad och tacksam att hon fortfarande levde och kunde gå, så tolkade jag hennes självironiska grimas. Såg också en drönare, och en ”drone pilot” sittande på en mur. En polishelikopter for över himlen.

Livet är fantastiskt, vi människor är fantastiska. Så lika och så olika. Ensamma, i grupper, två och två. Jag avundas ibland det jag tolkar som god gemenskap hos några par, beklagar det som saknas (i min fantasi) hos andra tvåsamheter. Bra att jag aldrig får veta om jag fantiserar ”rätt” eller ”fel”.

Två vuxna måsfåglar spatserar på stranden nedanför mitt fönster, i sällskap med tre halvvuxna ungar. De letar och tycks hitta något att äta. Duvorna och måsarna samsas. Kraftiga eftermiddagsvågor drar in över Playa Jardin, ingen försöker bada just nu. Och solstolarna ställdes undan borta vid strandcaféet, när jag satt en stund med Martti. Det var nog inte bara jag som trodde det skulle komma regn. Men än har det inte kommit något.

Den slarvige statsministervännen och säkerhetstjänstemannen avgår och utreds för brott. På tiden.

Läser i någon sajt på internet att hög panna är inne, tack vare en modell som visar sin. Jag minns hur jag i skolan ibland av elaka killar kallades ”pannan”, eftersom jag verkligen har en hög och påtaglig panna. Under medeltiden lär detta ha varit något fint och positivt, tecken på intelligens bland annat. Från 50-talets Avesta minns jag bara hur jag ville få klippa lugg, men mamma tyckte inte det var bra. Så, hög panna, rosett i håret som mina systrar, sittande på rad och fotograferade hos Avestas proffsfotograf. Tror tyvärr jag inte har den bilden i datorn…

Klockan är halv fyra, lite för tidigt att börja laga middag. Så jag fortsätter se ut över havet, och någon måsfågel emellanåt, eller en skock duvor som svänger runt husen och tillbaka till husruinen bredvid ”mitt” hus. Den äldre mannen med en krog som aldrig är öppen syns inte till. Och restaurangen under mig har stängt på måndagar. Det är ”off season” här i Pueerto, passar mig bra.

Vid femtiden blev det middag, pastan från helgen, avocado, färsk gurka, en bit El Capitan-ost (lagrad). Gott, och mättande. Utanför fönstren är himlen inte ens halvklar, den är väldigt disig. Men varmt är det. Duvorna pickar lite trött i en brödbit som legat länge på stranden här nedanför. Jag gläds åt en kommentar från Gösta på bloggen. Fint med vänner som delar med sig av sina tankar.

De här tre, ja de är tre, pappan bär babyn, såg jag från mitt fönster igår, gladde mig

Fredag morgon, 17 grader och halvklart. ”Torr dag på väg” enligt mobilen.

Frukosten är avklarad, om en stund ska jag klä på mig och gå ut. Vad vännerna ska göra denna sista dag i Puerto vet jag ännu inte. Gjorde artrosträningen igår kväll, men den ska in i programmet ännu en gång innan veckan är slut. Har gått betydligt färre steg än vanligt de senaste dagarna, så även där har jag en del att ta igen. Att hitta tillbaka till tebutiken lär kunna bidra.

Parkeringsförbud över natten till idag, gatorna och plazan spolades i morse. Några bilar stod ändå kvar när tankbil med slangsspolande mannar sakta for gatan fram strax efter sju.

Vännerna försöker sig på att se Teide på nära håll igen, häromdagen regnade det för mycket. Jag går och hittar tebutiken efter lite sökande, hemma igen vid halv två efter 9 500 steg. Martti satt med några vänner på caféet så jag vinkade bara. Sol och varmt, 19 grader och lite moln. Trötta ben, som sviktar lite emellanåt, vill inte riktigt. Inte knäna, mera hela vänsterbenet. Gå mera säger det nog, men gör det helst varje dag, sprid gåendet.

Morsade på Palmyra i morse, hon trodde det skulle bli regn fram på dagen, ”så gå inte långt”. Såg min granne i våningen härunder, han hann in i porten innan jag kom fram, vi har fortfarande enbart hejat på varandra. Och så såg jag tornfalkens hona på nära håll, hon satte sig på en lyktstolpe precis bredvid mig. Hon var fin. Tyvärr låg mobilen kvar i ryggsäcken. Har tydligen revir däruppe längs stora vägen mot Puerto och ner mot stranden.

Gårdagens sockermysterium är löst. Jag gav bort sockerpåsen till mina andra vänner när de drog vidare, med orden ”jag använder aldrig socker”. Hade jag totalt glömt bort, tacksam för påminnelsen per FB idag. Ibland är det knepigt när mitt minne så totalt fallerar. Tur det enbart handlade om lite socker, den här gången…

Mina danska vänner är tillbaka efter utfärden till Teide. Bilen de hyrt gav upp däruppe ovanför molnen, och de fick en ny på flygplatsen Tenerife norra som inte var alltför långt bort. Allt gick bra, och dagen avslutades med god middag på närliggande Marlin restaurant. Trevlig service och inredning, och framför allt både vacker och god mat. Vi sov gott allihop därefter.

Lördagsmorgonen börjar tidigt vid halv åtta för vännerna som idag tar sin hyrbil till flygplatsen och färden hem till Danmark. Just nu, halv nio, är det 16 grader och mestadels klart. Blir 21-22 fram på dagen. Jag sitter lugn vid datorn medan vännerna plockar och packar. Ska köra åtminstone en tvättmaskin när jag blir ensam. Hänga lakan till tork på terrassen. Och fundera på vad jag ska laga till middag, nu när jag inte längre har gäster som lagar mat, eller bjuder på krogen.

Tänder taklampan medan jag laddar datorn, i det eluttag som finns nära bordet. Bordslampan släcks därmed. Gör mig ännu en mugg te. Halv tio är jag ensam, och tvättar. Hänger tvätten, och går ut. Idag blev det så småningom en jarra, större än caña, efter vägen hem. Väl hemma körde jag ännu en tvättmaskin, med handdukar. Hängde de stora på terrassen, hälsade på Ulf (tror jag) från Litauen, som nog inte pratar engelska. Han ser vänlig ut, och stannade förmodligen en vända där uppe. I morgon mera lakanstvätt. Morgonens lakan var torra.

Middag idag blir pasta med kyckling från frysen, gör en lök-, vitlök- och tomatsås till. Mycket grovt riven ost dessutom. Blir bra. Glömde ta fram kycklingen, blir typ falsk krabba i stället.

7 650 steg idag, alldeles lagom. I morgon bitti artrosprogrammet, före frukost.

20 grader, sol och mestadels klart när klockan är halv tre. Perfekt temperatur för min del. Nu slappar jag inomhus resten av dagen. Gör inget annat än lagar mat åt mig, läser och skriver lite. Har redan klarat av Wordle och sudoku, det ultrasvåra i DN. Räcker som utmaning för min hjärna.

Kan man/jag ha en relation till en klänning? Tror det. Min gamla urblekta före detta svarta linneklänning från Indiska är nu så sliten att den faktiskt fransar sig runt halsringning och ärmhål. Jag klarar inte att slänga den. Den likaledes utslitna tunna morgonrocken från Yasuragi får åka i soporna innan jag åker härifrån. Men den andra får nog följa med hem. Jag kommer att göra som jag säger till mig.

Nu lite förberedande matlagning, steka lök och fixa tomatsåsen till exempel. Den står på spisen, jag är lite bekymrad över att gasen är lite för stark på det allra minsta. Får passa. Stänger av så får det stå till sig. Gör mig en Dry Martini, äter överblivna salta jordnötter till. Och ser ut över havet. Lugnt (allt är relativt) som nu, eller rasande som häromdagen, alltid havet, alltid rörelse som gör mig lugn. Oavsett. Något hav finns mig veterligt inte i generna, eller var de nu kunde befinna sig. Sjöar, ja. Skärgård utanför Stockholm, ja. Men numera är det som om jag faktiskt kräver hav. Ohanterligt, farligt, hav. Så länge jag kan ta mig dit. Och för all del, stanna på land.

Inte som i Juan les Pins, där människor iklädda ”dykarkläder” motionerade i Medelhavet. Kändes enbart fel. Men här är havet rätt, inte för mig att vistas i, men rätt att vara nära, och se. Därhemma finns Addarn, så snart förvaltaren fått i badstegen. Han är norrlänning, och begriper inte riktigt min lust att bada så snart jag kan ta mig upp ur sjön. I går alltid lätt. Ser fram emot baden när jag är hemma igen. I april.

Har ätit, diskat och bäddat rent i min säng. Skönt. I morgon ska jag torka alla golv, har sopat dem idag.

Havet i kväll

23 januari 2025, tid går fortare och fortare. Idag är här 16 grader och varning för skurar när klockan är halv tio på fredagsmorgonen.

Min bloggvän Gösta föreslår att jag ska göra det jag skrev igår, med många ”kanske” inblandade – titta på ”dåets tankar och nuets”. Gå tillbaka till gamla blogginlägg och samla ihop dem med mera nutida. Det skulle i alla fall intressera honom, och bara det gläder mig.

Gör en kopp kaffe efter frukostens te. Varningar om engelsk snö i Danmark och Sverige. Här ser himlen inte direkt inbjudande ut, med stora moln – så regnet kommer nog. Kanske blir det en av få innesittardagar. Än är jag enbart iklädd morgonrock, har ingen brådska någonstans. Det enda jag vet att jag behöver göra är hitta tillbaka till den tyska butiken som sålde te i lösvikt, och det är inte bråttom. Har lite kvar plus någon tepåse, och flera påsar kamomillte. Går till nöds att dricka. Dito kaffe. Bryggkaffet är fortfarande oöppnat i sin påse.

Igår kväll åt vi en god middag på krog i närheten – jag valde grillspett med gambas och kummel, lite sallad till och skrynkliga potatisar. Ett glas vin. Smakade mycket bra, huset bjöd på ett litet glas efteråt, spansk örtlikör, hierbas.

Det regnar.

Så vi samsas vid bordet i vardagsrummet, skriver och kollar mobilerna. Gör det vi behöver och vill. Pratar, på engelska så att jag ska hänga med, och K slippa växla mellan danska och svenska. Engelskan klarar vi alla tre.

Halv fyra är jag tillbaka i lägenheten, efter cortado först och hamburgare senare på Casa C. Regnskurar fick mina vänner att ta en taxi in till stan. Jag gick och köpte två dunkar vatten efter att till slut ha fått ett bord igen, och ätit. Fjuttiga 2 900 steg idag, skyller på regnet. Behöver ingen middag idag. Däremot en Dry Martini.

Talar med äldste sonen, det blir barnkalas i helgen, Milea fyller två år. Just nu är hon rädd för sin egen skugga… De mådde bra, bilen ska åtgärdas när beställda delar kommer. Och Erik och Lotta åker till Portugal i mars, en resa de fått avbeställa tidigare.

Försöker läsa lite i en Kindle-fantasy, men ids inte. Är rastlös, ofokuserad. Förmiddagens allvarliga samtal – som inte hade ett dugg med mig att göra – var nog ändå påfrestande. Och bra, som sådana samtal för det mesta är.

Mina gäster har just meddelat att de är på restaurang och äter kanin respektive get. Hoppas det smakar bra, Karin skrev enbart att det SMAKAR. Får fråga när de är tillbaka vad det innebär, vi pratade häromdagen om att man äter get här. Jag har aldrig ätit det, har fått för mig att det är skarpt i smaken, kan vara inbillning. Kanin har jag ätit, som barn och som vuxen i Frankrike, är inte förtjust, tycker det smakar lite för sött och jag vill absolut inte se kaninen innan den är styckad i småbitar som inte går att identifiera. Mat, vanor och föreställningar kopplade till mat är spännande.

Inser att gårdagens kummel i mitt huvud blandades ihop med kattfisk – på spanska heter kummel merloza. En utmärkt god fisk, dock inte lika dyr som kattfisk, bagre. Lubina är havsabborre, och rodaballo piggvar. Tänk om jag kunde komma ihåg det här nästa gång jag står framför fiskdisken och undrar vad som är vad. Har koll på gambas, bläckfiskar i olika former, langoustas och snäckor – men inte olika fisksorter. Klarar sardin. Angula är ålyngel. Ska man verkligen äta dem? Har sett dem i butikerna och gissat vad det var. Tur Google i alla fall kan bistå med översättningar.

Och Kindle´s gratisböcker är också bra, fyller på biblioteket trots att jag inte alltid är så förtjust i mina ”köp”.

Äter en mycket saftig apelsin mad skalet avknivat och skuren i bitar, droppar förstås på T-tröjan. Den jag hade på mig i morse lyckades jag spilla tandkräm på.

Tittar tillbaka i bloggen, till början – och blir mest deprimerad. Ledsen över min lätta ton, min låtsasvärld som i slutet av 2009 skulle rämna totalt. I början av året var det mest loppis och auktioner, livet på den lilla gården utanför Sala och mannen min. Katt och goda grannar. Så småningom blev det annat, men just idag vill jag inte läsa om detta ”annat”.

Och Grimwalkers ligger etta på alla möjliga listor, men skriver ändå sina åtagna 25 (eller flera) sidor per dag. Disciplin. Har ännu inte läst något av någon av deras böcker, vill kanske inte bli besviken. Men också för att deras (vad jag tror) våldsamma böcker inte riktigt är vad jag vill läsa.

Jag läser hellre fantasy utan någon som helst anknytning till någon verklighet. Eller, ibland, välskriven romance, mera sällan numera feelgood. Är trött på den genren. Böcker med historisk bakgrund och väl genomförd research gillar jag också, ibland förser mig yngste sonen med den sorten. Här på ön får Kindle duga, ibland något loppisfynd för max 1 Euro, eller lån från Skandinaviska turistkyrkans bokhylla. Dit jag får se till att bära tillbaka böcker innan jag åker hem, vill aldrig slänga böcker som fortfarande håller ihop och går att läsa.

Nu är vännerna hemma igen, och gillade både kaninen och geten – riktigt var krogen ligger förstod jag nog inte, men hittar kanske ändå dit. Vore kul att testa get – den här restaurangen hade dessutom en meny som enbart innehöll två rätter med gluten. En glädje för K, orsak: innehavaren hade själv problem med gluten.

Fick telefonfråga, ”finns socker”, jag svarar ja – men när vi skulle plocka fram det fanns det inte. Obegripligt, jag har bara använt det när jag gjort pannkakor. K går upp till lilla butiken för att kolla om det är öppet. Och har socker. Maken vill ha det på sina pannkakor. Liksom jag. Var min sockerpåse med det bruna sockret gömmer sig visar sig kanske.

Pixel-pancakes, not ours

18 grader klockan nio på onsdagsmorgonen. Kanske åskväder längre fram på dagen, ”ta med ett paraply”. Vi får se.

Trump har benådat 1500 fångar, bland andra de som var inblandade i attacken på Capitolium, någon lär ha suttit på hedersplats under installationen. Liksom tre av USAs miljardärer. Världen lär inte bli bättre av Trumps beslut, de redan fattade och de framtida. USA går ur WHO och Paris-avtalet är andra exempel på Trumps beslutsfattande.

5 100 steg i hotande åskväder. Himlen är mörk. Varken cortado eller caña längs min väg. Vännerna har åkt för att bestiga Teide, hoppas dimman och molnen inte skymmer sikten. Nu regnar det här, glad jag hann hem. Mörkt i lägenheten, jag tänder taklampan medan jag laddar datorn, bara ett uttag nära i väggen.

Pratat med Asia om mina danska vänners besök – det som jag trodde Miguel informerat henne om. När de saknade mina andra vänner och såg dessa, så blev hon lite fundersam. Nu är det uppklarat.

Jag tittar på statistiken över bloggen, vad har mina besökare tittat på, vilka rubriker i arkivet har lockat. En sådan rubrik igår var Nödvändiga drömmar. Jag skrev inlägget 2015, och jag kan ta mig tillbaka till känslan i orden då. Mina drömmar är nog ungefär desamma, jag har större ekonomisk frihet nu än då, och saknar den gemenskap jag ändå hade då – medan ”båda mina män” levde. Nu är de döda. Jag skulle gärna vilja veta vad i rubriken som lockade någon, och om läsningen infriade de eventuella förväntningarna. Men inte alla som besöker bloggen kommenterar.

Och så kommer en hjärtevärmande kommentar från Gösta, som inte bryr sig så mycket om antalet steg varje dag, men – ” … du spelar roll för mig, det är nog det jag vill skriva och att du ska veta”. Tack Gösta.

Kanske borde jag gå igenom mitt arkiv i WordPress – sedan 2009 – och plocka ut sådant jag själv tycker är bra. Kanske hitta temata och tankegångar som fortfarande är mina, och som tål att upprepas, kanske översättas, kanske publiceras på t ex substack. Det blev många kanske…

Regnet vräker ner därute. Och då blir det svalt i lägenheten, också när fönstren är stängda. Jag tar på mig min hittills oanvända fleece.

Jag läser i Ann Linn Palm Hansens bok Cirkel for cirkel, hur hon skriver upp namnen på alla sina vänner, alla hon kommer ihåg, från hela livet och från Facebook. Och hon ser mönster i hur hon minns dem, i vilka grupperingar de hamnar när hon skriver namnet. Fascinerande tankar om vad som gör att vi minns, vad som kanske spelar en omedveten roll. Denna författare är så innehållsrik, så utmanande och spännande att jag faktiskt bara orkar läsa några sidor i taget. Orden kräver att jag tar dem till mig, låter dem landa i mig, låter dem göra något med mig.

Kopplar av efter en stund genom att läsa lite i den sega Solvarg, boken om rosornas krig i England. Kontrasterna kunde inte vara större. Min hjärna vilar i det sega. Har del 4 också, den kan vara bra att ha i reserv om annat läsande inte finns. Nu är i alla fall den här andra delen avslutad.

Regnet är borta, men oj, vad det forsade vatten ur muren nedanför köksfönstret rakt ut i havet, och från ett ställe som såg ut att ligga alldeles under ett ”lock”. Några kommunanställda var här och kollade något här nedanför, vattenkvaliteten? Det jag såg av tillflöde till havet fick inte min badlust att öka. Usch. Duvorna vet inte bättre, de går och pickar i sig ”mat” där vattnet nyss rann.

Och det kom en kraftig regnskur igen, samtidigt som jag från köket kunde fotografera en fin regnbåge. Stänger fönstren. Stengolven är visserligen lätta att torka, men blir också farligt hala av blötan från öppna fönster.

Vännerna har bokat bord till kvällen på närliggande restaurang. Har regnjacka, och det ligger även ett ”regnfodral” i lådan under teven.

Försöker läsa lite i Lewis resa av P O Enquist. Har börjat läsa för flera veckor sedan, och är annars förtrollad av författarens språk och tankar. Men den här boken gör motstånd, eller jag gör det. Kanske är det temat, frikyrkligheten, som också var författarens bakgrund en gång, som hindrar mig från att ta boken till mig. Den får hänga med ett tag, kanske följa med hem – någon gång är det möjligen dags även för mig att läsa den. P O Enquists Ett annat liv är den bok som jag läst och läst om flera gånger. En av de böcker jag inte försöker sälja på Bokbörsen därhemma.