beskrivarblogg

Längtan. Att känna mig fri från lusten att spela och tron att jag kan vinna pengar på att spela. Det är ena sortens längtan. En annan är minnet av sömn ombord på en tryggt förankrad segelbåt, mjukt vaggad av vågorna. Den längtan känns ibland i kroppen, som en otålighet – när är jag där igen? Döden kan jag tänka mig så, önskar jag mig så, mjukt vaggad av snälla vågor, en rörelse som omfamnar mig och gör mig trygg.

Mera profan längtan är kanske inte längtan, utan en önskning: just nu ved att klyva och torka inför vintern, och en bil att transportera mig och veden och allt annat som behöver transporteras. Så att jag slipper vänta på att någon annan ska ha tid och lust att t ex hämta hem ved från skogen åt mig. Eller köra mig in till biblioteket i Norrtälje, när jag behöver nya böcker. Jag läser om mina gamla, jag löser sudoku – jag längtar efter olästa bra, spännande, ytliga, djupa böcker!

Det finns bestämt något som heter ”längtans blå blomma”, vet inte vem som uttryckte sig så – min längtans blomma är inte blå, den är vallmoröd och svulstig, den är ibland blekgul, någon gång desperatsvart. När du fattas mig som värst är den lysande orange. Ett ögonblick innan mitt rationella sinne bleknat passionen till något hanterligt. Något jag står ut med att inte ha.

Är det alls meningsfullt att längta? Vem skulle kunna svara, jag börjar tro att det jag längtar efter är vaga minnen av något som kanske fanns en gång. Och möjligen annat som aldrig fanns i mitt liv, men som jag fortfarande längtar efter.

När världen omkring mig är alltför full av ljud kan jag längta efter tystnaden. Och längta efter ljudet av en röst, eller musik, eller trädens prassel när det väl är tyst för länge.

Längtar vi alltid efter det som är motsatsen till det vi har? Är längtan bara ett uttryck för att vi inte är tillfreds med det liv vi lever, hur vi lever, med vilka medmänniskor vi lever? Hur lång är längtan? För mig kan vissa sorters längtan vara livslång, annan längtan upphör så gott som omedelbart, inte alltid i samband med att jag fått eller uppnått det jag längtat efter. Men just nu kommer solen ur molnen, så nu behöver jag inte längta efter det mera just nu. Om en stund kan det vara annorlunda.

Vad längtar jag mest efter, vilken är min största längtan! Kärlek. Kärlek som innebär tillit, respekt, andligt möte, energi, fysisk attraktion och lust. Jag vill dela livet med den jag älskar, vem han än är eller visar sig vara.

Det finns fortfarande en framtid, även om den är kortare än den var. För mig, för oss. Att lugnt kunna säga ”vi” igen, och veta att det är så. Inte ”vi för alltid”, men i alla fall ”vi” just nu. Det gör vi ju båda när vi ses några dagar här och någon stund där, ungefär som när vi var otrogna med varandra för länge sedan.

Livet går runt i gamla spår, längtan finns där hela tiden, den stora längtan. Fortfarande lyser solen över mig, men vinden är lite kall och jag går in när fingrarna stelnar.

Jag är gammal. 69 år, om ett halvår drygt blir jag 70. Jag. Obegripligt, jag vet att jag inte är ensam om att inte fatta att jag talar om mig själv, att det är jag som är den gamla kvinnan, med fläckiga händer och grått hår, med stela leder, nya ”födelsemärken” på kroppen, envisa skäggstrån på hakan. Jag.

Nyss hade jag en avskydd rosett i håret på examen i folkskolan i Avesta. Och mormor var nervös för att jag inte satt stilla, visste jag var jag skulle fortsätta att läsa högt när det blev min tur? ”Nils Holgerssons underbara resa” var så spännande att jag läste långt framför klassen, med pekfingret där de var. Det fungerade. Mormor och fröken Signe Nykvist var nöjda.

Nyss åkte jag till kollo med min kusin, och var ledsen varje gång ”alla andra” fick paket hemifrån. Jag upplevde att jag sällan fick paket, och att jag var besviken de gånger det kom något. Inte begrep jag att det kostade pengar, att vi var fyra syskon och att inkomsterna var begränsade.

Folkskola, realskola, gymnasium – möte med blivande mannen ett sommarlov i andra ring – studentexamen, sekreterarutbildning, jobb på fackboksredaktion, studier i nordiska språk, son nr 1, och 2, och 3.

Kamp för daghem, heltidsjobb efter tio hemmaår, olika jobb hos samma arbetsgivare, äktenskap som kroknade, söner som växte upp med varierande tonårsproblem, jag som oroade mig, lagade mat, tvättade, läste, var otrogen, lärde mig nya saker, åkte till USA och blev tokförälskad i en man som också var gift, åkte tillbaka en gång varje år i tio års tid för ett mötas en vecka.

Älskade under tiden med dig, men visste inte om jag älskade dig. Skilsmässa, och slut med USA-resorna, talade om för dig att jag ville leva med dig, du fick bestämma vad du ville. Ny arbetsgivare, nedläggning, egen företagare. Du bestämde dig för att du också ville att vi skulle vara vi, och skilde dig. Jag är 60 och du 69. Enligt en av dina kusiner var jag en ”nitlott” – och det blev ju sant.

Hela tiden, hela livet åldras vi alla, utan att veta och utan att egentligen själva se. Ingen talade någonsin om för mig att jag skulle stå där och försöka se skäggstråna på min haka. Att jag skulle behöva dölja min skrynkliga hals med en tjusigt vikt liten sidentrasa, men vägra göra det eftersom jag tycker det är så löjligt.

Ingen sade att jag skulle bli stel i kroppen, tycka att det var besvärligt att kliva omkring och klättra upp på en bänk för att tvätta fönster, t ex. Som igår. Eller att det skulle kosta på att ta på sig strumporna på morgonen, stående på ett ben. Kliva ur trosorna kan vara förenligt med livsfara, om ena foten fastnar och du tappar balansen! Beware!

Ännu vet jag inte om om jag är sjuk, senaste gången hos husläkaren (ny bekantskap) var när själen var sjuk, och jag behövde prata med någon. I övrigt har mina läkarkontakter begränsat sig till gynekologen, BB-personal och audiologen på SÖS där jag opererat mina öron. Husläkaren i höstas tog diverse blodprover och hävdade att de var perfekta när jag ringde och kollade. Så min kropp hänger kanske med ett tag till.

Jag blir irriterad på mig själv över att jag glömmer namn numera, det är nytt. Häromdagen kom jag inte på vad den andre auktionisten heter där i Västmanland, och då har jag ändå träffat honom många gånger. Du kunde fylla i hans namn när du kom på besök. Ibland kan jag tänka fram det jag glömt, om jag struntar i det en stund och överraskar mig själv med att fundera över det igen.

Än så länge finns det människor som kan fylla i det jag har glömt, än finns en del av det jag glömt fortfarande kvar i min hjärna och kan hoppa fram av sig självt. Vad händer med mig när det blir tomt omkring mig, när det inte längre finns människor som vet vad jag vetat (förutsatt att jag fortsatt existerar)? Om det blir så att jag glömmer alltmera, kanske jag också glömmer att jag glömt – det låter som en välsignelse.

När han gått ut genom dörren drog hon ett djupt andetag. Axlarna slappnade av, hon rätade på ryggen, höjde hakan ett snäpp. Hon kände sig fri. Inte visste hon vad som kunde hända i morgon, eller ens senare idag, men just nu var hon fri. Hon kunde äta glass till middag om hon ville (inte), hon kunde ligga i sängen hela dagen, ägna sig åt fotvård, sitta i timmar vid datorn, göra precis vad som helst. Och hon kunde inte skylla på honom om hon inte fick något skrivet idag. Han var inte kvar, hade bara varit på besök ett par dagar. Det hade varit skönt att vara nära honom igen, och skönt när han åkte vidare.

Hennes liv på egen hand var fortfarande främmande. Så många möjligheter, så mycket som tidigare inte verkat tänkbart. Nu fick hon skapa sin egen värld, varje dag, uppfinna allt som skulle hända, bestämma hur nästa ögonblick skulle vara – och anpassa sig till det som ändå hände, utanför hennes planer. Ta alla initiativ själv, ingen annan skulle göra det åt henne. Ovan frihet.

”Bäst att börja med en kopp kaffe”, tänkte hon, och satte på datorn samtidigt som kaffevattnet.

Hon välsignade den där sekreterarutbildningen för länge sedan då hon lärt sig skriva maskin fort och rätt. Det hade hon nytta av nu vid datorn. En tjock bit sockerkaka, stor tekopp med kaffe och mjölk och lust att börja skriva någonting. Hon hade inga direkta planer, när hon tittat in på skrivarsajter på nätet pratade man där om att ”flödesskriva”. Det skulle hon göra idag. Bara låta fingrarna dansa, och se vad som hände när hon stängde av sin kritiska hjärna. Och inte hade honom kvar i huset att använda som orsak till att hon inte skrev.

Hon tänker på flöden, ån utanför fönstret var lugnare nu när vintervattnet flutit bort, dammluckan släppte igenom vattnet i en vacker liten fors som kröp in under den gamla sågen/kvarnen som höll på att rasa samman. Ruinerna var ett vackert minnesmärke över arbetet på gården i gamla tider. Numera bestod arbetet mest av att sköta om de inhyrda hästarna och släppa ut biffkorna på bete, tjurarna går bakom hennes hus. Några kalvar har man inte längre, gårdsägarna vill trappa ner. Åkrarna är utarrenderade.

Det är en vacker trakt, helt obekant för henne till för ett år sedan. Då kom hon hit med ett hjärta fruset i sorg över det liv hon lämnade. Den våren minns hon inte mycket av. Hon hittade ett övergivet fågelbo i en buske vid en av sina många promenader i skogen, minns det när hon ser bilden. Och sommarens pioner vid det stora huset som hennes son hyrde som jaktstuga var vackra.

Flytten i april hade sönerna hjälpt henne med, hela vintern hade hon packat och delat upp det som fanns i det andra huset, deras hus. Sörjt och packat. Gråtit stilla och skrikit högt i sin ensamhet, bara katten hörde henne. Bestämt vad som varit hennes när de flyttade ihop, och vad av det gemensamma som hon kunde ta med sig.

Saftmajan ville han ha, brödrosten också, men personvågen kunde hon ta, det hade han en i lägenheten. Nycklarna till lägenheten hade hon lämnat till honom redan i november, då när alltihop gick sönder.

Nu bodde hon i ett annat, mindre hus på gården, och det var hon som hyrde det. Ännu en flytt, men inte smärtsam den här gången, bara praktisk. Fortfarande var halva huset fyllt med jakttroféer och andra sonens tillhörigheter, men han skulle hämta dem, någon gång.

När det blev lite bättre plats att stuva runt saker skulle hon spackla och måla. Gömma alla fula hål i väggarna och framför allt måla över den hiskliga brungula bården uppe mot taket i sovrummet, med noter och G-klavar på. Hon ville måla trägolven också, helst byta ut det fula låtsas-parkettgolvet i köket. Ett nyare handfat väntade i källaren, med ny blandare. Ännu ett flöde.

Nyss tvättade hon köksfönstret, klängde som en apa (betydligt mindre vig dock) på bänken och sträckte armarna så långt det gick. Fönstret blev rent. Och nu regnar det. Ett välkommet flöde. Det svämmar över i takrännan på framsidan av huset – den bör alltså rensas, men hur komma dit utan tillräckligt hög stege? Kan kanske låna av grannen?

Orden rinner inte riktigt till. Hon har läst bloggar, försökt byta bild på den egna bloggen, laddar långsamt upp den valda egna bilden, beskär – och får beskedet att bilden inte kan bearbetas, ”gå tillbaka och försök igen”. Efter tre försök ger hon upp och återgår till den gamla bilden. Den får duga.

Nyss ringde du för att höra om jag mådde bra, själv var du dålig i magen. ”Marrakesh” föreslog jag.

Du lät trött och nedstämd, hade sovit dåligt och var spänd inför morgondagens husvisning. Du ska själv inte vara där, men ”tänk om ingen kommer”.

Katten har bråttom hem i regnet.

Jag försöker då ordning på ett annat flöde, musik på Youtube – musiken startar, avtar, försvinner, kommer igen. Någon inställning är fel, vilken!!?

Mitt liv just nu: flöden som fungerar och flöden som inte fungerar.

Han gick snabbt genom skogen. Det var inte helt lätt att gå, halvmörkt med rötter och stenar som låg i vägen. Han var tvungen att ha lite för mycket uppmärksamhet på stigen. Med ögonen i backen uppfattade han ändå att någonting rörde sig längre fram. Ett djur? En fågel?

Bakom eken därborta skymtade något, han hörde samtidigt ett frustande, en häst. Först blev han lättad, så insåg han att en häst ofta hade en ryttare. Vem kunde vara härute mer än han själv, och varför? Försiktigt närmade han sig eken och hästen, som verkade vara bunden vid trädet. En kvinna stod med ryggen mot honom och såg bort mot bergen. Hans rädsla försvann, hon såg inte farlig ut.

När han kom nära vände hon sig om. Det han såg fick honom att vilja försvinna, komma så långt bort ifrån detta som det var möjligt. Hon hade vackert, långt hår – men inga ögon, inget ansikte alls. Bara en tom slät yta och en förtvivlad mun, med mungipor som nu drogs ihop och neråt. Hennes mun grät. Han stod fastfrusen av skräck, hästen trampade och hon grät. Vad händer? Hur kan han göra om den här verkligheten? Hur kan han komma tillbaka till något han känner igen och tror på?

Han hörde en röst och bestämde sig för att den kom från henne – om nu ”henne” var rätt benämning. Var det en kvinna, eller en huldra, eller en häxa, en människa eller en skapelse av annat slag? Han försökte höra orden, och trodde att han hörde ”var inte rädd”. Det hjälpte inte mycket, han var rädd, önskade att han aldrig fått idén att ge sig ut i skogen fram emot kvällen. De andra hade varnat honom, sagt att han kunde möta varelser som inte fanns annanstans eller om dagen. Han hade inte trott dem, nu gjorde han det. Vad ville hon/det?

Någonting gjorde att han hörde bättre vad hon sade, om han hade vant sig eller hon ansträngde sig var ointressant. Hon (det var enklast att tänka sig att hon var hon) berättade att hon en gång varit som han, en vanlig människa. Nu var hon något annat, en icke-människa, någon människor blev rädda för. Hon var tvungen att leva dold i skogen, med sin häst som enda ”anförvant”. Hennes familj hade för länge sedan glömt att hon någonsin funnits. Mat fick hon av snälla,  men rädda människor, ofta människor som själva svalt. Kläder fanns ibland efter hennes väg, någon hade lämnat dem där till henne.

Varför skulle han lyssna, varför kunde han inte bara vända och gå tillbaka hem? Någonting fick honom att stå kvar, och hon berättade en historia för honom. ”För några år sedan …

Du ringde igår, hade varit i Marrakesh. Vackert, med rosa hus, men också vespor överlastade av människor och saker som skulle flyttas från ett ställe till ett annat. ”Jaså”. Telefonen hade pajat, du kunde inte ens skicka SMS till dina barn. ”Nähä”. Och inte visste du vilka som ringt dig, men anade att jag kanske… ”Jaha”.

SMS senare: ”Snacka”? Såg det inte förrän till kvällen, då jag ringde. Du ville kolla om vi kunde ses, du skulle upp till ditt hus och skulle kunna ta vägen förbi mig. ”Välkommen”, sade jag.

Sitter i solen och skriver, ser inte vad. Det gör ingenting. Lite av min lust att skriva har mattats, skrivsajten känns inte lika hemma som tidigare. Alltför många medlemmar? Jag försvinner? Kanske handlar det om detta, kanske också om att jag blir avundsjuk på alla som fokuserar så på sitt skrivande, som vet att de har 3-4 böcker till i huvudet som bara väntar på att skrivas. Hur känns det?

Jag har inte kommit fram till om jag har en bok i huvudet, och jag fokuserar som vanligt inte. Gör annat i stället, igår t ex planterade jag om alla vinterns trötta pelargoner, och upptäckte dessutom att jag har en av Upplands landskapsblommor i hörnet mellan huset och altanen, kungslilja heter den kanske.

Idag lade jag in en ny 100-ordare på skrivsajten och tog bort ”Av glädje överfallen”. 60 texter har kommit in, hård konkurrens alltså – ska bli kul att se vad som vinner och varför.

Om nätterna skriver jag, i halvdrömmen. Vaknar och kan inte somna om. Sätter ihop historier, drömmer otäcka drömmar, i morse om flygkatastrof och saknade eller kanske inte saknade systerdöttrar. Konstigt att det är så mycket katastrofdrömmar i mig just nu, när livet faktiskt redan är så katastrofigt att det inte gärna kan bli värre. Bevare mig om det kan bli värre!

Jag längtar till havet. Vilket jäkla hav som helst, bara det är stort, mäktigt, vackert, blått, grått, stormigt och lugnt. Hav. Horisont. Det fattas mig.

Idag ska jag sätta upp en tvättlina mellan träden, doften av utomhustorkad tvätt längtar jag också efter. Lättare att åstadkomma än hav.

Timjan och något jag har glömt står på handlarlappen i köket. Joel heter den ena av auktionisterna, där uppe i Västmanland, vad heter den andre? Hjärnan vilar och glömmer det som inte är viktigt – vad minns jag och vad är då viktigt?

Det växer gräslök i en bergsskreva här i trädgården, nästan ingen jord, men gräslöken växer. Nyss såg jag rumpan på en skuttande kossa därborta över kullarna. Drar slutsatsen att gården haft ”kosläpp” idag. De två bastanta tjurarna går fortfarande och betar nedanför mitt hus. De får gå där och leva, trots att de inte behöver göra några kalvar längre. Är det ett gott eller ett trist tjurliv? Gott tror jag. Korna får ju inte heller göra annat än äta och leva, och småningom slaktas, en här och en där. Gården ”trappar ner”.

Det är för svårt att skriva i solskenet, jag ser inte var jag är och tar bort text utan att avse det. Det är kanske någon högre makt som raderar, men just nu lägger jag av att försöka se var markören är. Kaffet väntar, och böcker, Slavenka Drakulic ”Till sängs med Frida” och Stefan Einhorns ”Medmäniskor”.