beskrivarblogg

Snabbt gick hon, andades djupt, försökte få sig att se omgivningen, inte bara gå förbi. ”Det börjar ju bli vår! Gå, fort, andas, så att du kan släppa det sura, och bli som folk igen. Låt kroppen bli trött, så kanske din ilska också tröttnar”, pratade hon med sig.

Hon försökte komma på vad som fick henne att känna sig så irriterad. Var det igenkännandet? Att han var sig så förutsägbart lik, och hon själv därmed blev sådan hon var för tio år sedan? En del av frustrationen kom därifrån, en del handlade om att hon fortfarande gick in som förälder till sin fd man, behandlade honom som om han inte vore en vuxen man, kapabel att fatta sina egna beslut.

Om han nu vill sitta still – och enligt hennes uppfattning bara bli allt orörligare, gå upp i vikt och få allt svårare att gå – så må det vara hans beslut. Men hon kan inte låta bli att smågräla, påpeka, tycka. Han gör det han vill, eller snarare gör inte för att han inte vill. Hon vill att han ska göra det hon vill. Samma gamla visa, fast i lite ny form. Orörlig som nu var han inte då. De tio år de levt separata liv har förändrat dem båda.

Nu är han stöttande i hennes missbruk, bistår på de sätt han kan. Och hon behöver honom. Kanske är det just detta ”behöver honom” som gör henne irriterad, får henne att låta sin frustration gå ut över honom. Hon vill inte vara den som behöver, vill vara den som behövs. Och som vanligt (då, förr, i deras äktenskap) rinner hennes ilska av honom, han visar i alla fall inte att den bekommer honom på något sätt. Även det gör henne galen!

Men han behöver ju henne också, talar om hur han tycker om att vara med henne, att det är roligare att äta tillsammans än ensam, billigare också om man är två. Det borde göra att det blir balans i behoven. Att de blir jämbördiga i sina behov av varandra. Men det känns inte så. Hon vill inte bli ”vi” igen. Han pratar allt oftare om ”oss”. Det trots att hon sagt att de numera är vänner, inte gifta.

Ännu en pusselbit i irritationen.

Claudio Magris bok ”Utopi och klarsyn” – läs även hans ”Donau” – innehåller så mycket! Han är otroligt beläst och skriver på ett sätt som får mig att vilja lära mig mera, anteckna och komma ihåg.

Bl a berättar han om Ninon de Lenclos – förförelsens och kärlekskonstens mästarinna i 1700-talets franska salonger som ”aldrig” blev gammal, som t ex förförde tre generationer Marquis de Sévigné, sonen till svenske fältmarskalken Banér, baron Banér när hon var 70. Hon var ombytlig i kärlek, men trofast i vänskap.

När en 32-årig tilltänkt älskare ville inleda en relation bad hon honom vänta tre månader – han gjorde det, de blev ett par och han undrade varför hon ville vänta – hon svarar ”jag fyllde nyligen 80 och ville unna mig en kärlekshistoria även bortom den här respektabla ålderströskeln”.

Hon lär ha blivit 90, vissa källor säger 85, men hon var ett levande bevis på att La Rochefoucauld inte hade rätt när han hävdade att ”kvinnornas helvete är ålderdomen”. Abbé Chaulieu (samtida med Lenclos) sade att ”bland hennes rynkor dolde sig kärleken”.

Detta apropå egna och andras skrynklor och åldrande.

Jag har klippt mitt bankkort, för att inte kunna spela på nätcasinon.

Det känns bra, och krångligt.

Jag tror att det handlar om att jag ”innerst inne” börjar acceptera att jag är spelberoende och spelmissbrukare. Inte enbart säga det, eller skriva om det. Känna, tänka, inse att det är så. Då först kan jag börja bygga en fungerande värld där jag och mitt beroende finns – ett litet steg in i den världen är kortklippandet.

Ett annat är att min fd man bistår med att ta hand om min pension – jag oberoende kvinna – jag för över den till honom samma dag som den kommer in och så ger han mig kontanter vid behov, för mat och hyra etc. Eftersom jag enbart spelar på nätet borde det fungera. Telia-räkningarna har jag hittills alltid betalat och hoppas kunna göra det alldeles själv även i fortsättningen – datorns uppkoppling och mobilen är livsviktiga för mig.

Skrivandet är den största skillnaden i mitt liv jämfört med för några månader sedan. De flesta av oss skrivande människor vet kanske att det inte bara är viktigt och roligt att skriva, vi vet att det också läker sorgsna själar och fungerar som terapi.  Så är det för mig. Ännu har inte mina skriverier helt tagit mig bort från spelmissbruket, men jag börjar tro på att det finns ett annat liv. Ett skrivande liv.

Nytt, TOMT, dokument. TV.

Kalle Bladh i Malmö, alkoholist på väg till begravning (vems?) köper ett kors att hänga runt halsen, blommor att lägga på kistan och ett skärp att hålla uppe byxorna med. Hemlös i Sverige, men han hade en bänk.

Kvinna, narkoman, fd kommunrådshustru (varför är den upplysningen intressant), mamma och utan hem, ofta utan mat – behöver dricka men mat kan hon klara sig utan. Ändå pratar hon och journalisten mycket om mat. Att prata alternativ mat typ vegetariskt tycker kvinnan blir ”komiskt”, det kan jag förstå.

Husvagnsläger utanför Stockholm, hundar, fängelsekunder, fotbojor i stället för cell. I fängelset rullar allt på, mat och allt annat – utanför rullar ingenting. Man vet inte… Curre är pensionerad murare, hade ont i foten minns jag från förra programmet. Läkarbesök i husvagnen – besvären i handleder och armar har kvinnan haft i flera år. Läkaren pratar om handkirurgi, och hon tycker det låter underbart, ingen har brytt sig tidigare. ”Härute ser jag saker som jag sällan träffar på i övrigt”, säger läkaren.”Det är lite upprörande att saker fortsätter som de gör år efter år, ingenting händer.”

Frivårdsinspektör finns  som yrke, det är den som kollar att Curre sköter sin fotboja som han ska. Man tvångshöjer Curres bostadsstandard medan han avtjänar fotbojestraffet, han kan inte bo kvar i husvagnen?

17 800 hemlösa, akut 4 000 = uteliggare. ”Tak över huvudet-garanti” för 10 år sedan i Stockholm, ”ingen” och ”alltid” betonar socialborgarrådet (m). Byråkratin styr, inte mänskligheten. Borgarrådet ”garanterar folk plats över natten”. Och ser så oerhört välmående moderat ut.

Thorsten Flinck med en hamburgare i handen. Vita byxor och vita hängslen, och en outhärdlig närhet som jag känner utan att jag kan höra vad han säger. Den kvinnliga narkomanen och mamman talar om falukorv. Mat skänks till Frälsningsarmén men når den de som verkligen behöver den?

Läsa om mina gamla dagböcker – låter plågsamt, men rekommenderas av kamrater på bloggen. Jag plockade ju fram dem för att kanske skriva rent, men tröttnade. Nu får jag tanken att läsa dem igen, och se vad som händer i mig vid läsningen. Kanske kan jag använda något, mot bakgrund av mitt liv idag, och det jag skriver? Ett skeende här och en tanke där, lite gnäll si och lite glädje så. Kanske kan det vara något. Jag behöver inte börja idag, jag är här och de är där.

Denna tisdag har jag tillbringat i tvättstugan med två lass tvätt – nu är allt torrt och vikt och fördelat i fd mannens hög och min hög. Han har en bra tvättstuga, jag har en nätt och jämnt användbar dylik, och saknar möjlighet att hänga tvätten. Ute var det inte direkt torkväder idag…

Nu är jag trött, skyller på vädret att jag också är totalt oinspirerad att skriva. Till och med min favoritsajt på nätet känns o-inbjudande idag. Lektion 1 och 2 i novell-skrivande får mig att gå på knäna av inkompetens! Min, bevars. Plötsligt blir jag överväldigad av allt som händer på sajten – behöver fundera på varför. Jag vet att det har mera med mig att göra än med 1av3.se. Att Skrivmoster har fått ett barnbarn till, Nathalie, tycker jag dock är härligt!

Nu har jag diskat, bläddrat en gång till i dagens tidningar utan att fastna på något jag inte sett förut – har TV-ljud i bakgrunden (där det gör sig bäst för min del) och är trött på att försöka mig på DNs sudoku, geni-varianten. En gång av 25 är ungefär mitt rekord…

Någon skrattar på TV – förmodligen åt någon annans dumhet. Inte mycket är så trist som att höra andras skratt, när man själv inte är så skrattlysten.

När jag nyss tittade på besöksstatistiken på min blogg hade fyra blivit 19! Varför då? För att jag undrade över vad som eventuellt gjorde bloggen värd att kolla? Har lagt in flera inslag idag, inget av dem särdeles fantastiskt. Eller starkt känt.

Starkt kände jag senast igår när en av kompisarna på 1av3 berättade att han också är/har varit spelberoende, men att han klarar att vara nykter numera. Jag använder med flit uttrycket ”nykter” även för det här beroendet – du blir inte av med beroendet, men du kan kanske avstå från att agera på det. Som jag och Joe på vår ömsesidiga attraktion en gång…

Känna, benämna känslan, uttala den högt (åtminstone för dig själv) – men inte agera. PURRR.

Skriva bok på fyra veckor, video på skrivsajten (video som jag inte vet hur man lyssnar på, knappt hur man ser den) – uppfattade i alla fall att vecka 1 ägnas åt idéande, vecka 2 skrivande, vecka 3 läsande det du skrivit, och slutligen vecka 4 redigerar du!

Lätt som en plätt. Men jag tror jag väntar lite med att börja. Prokrastinerar. Titta in på 1av3.se, bli medlem – och skriv din bok, med eller utan videotitt!