beskrivarblogg

Idag är jag gråtmild (det går nästan över när jag skriver ordet, vilket dumt ord).

Det är grått men ganska varmt ute, blåser. Somnade sent och vaknade tidigt, somnade om. Det är mycket som snurrar runt i mig, utan att jag kan plocka fram något specifikt. Två anddrakar ryms inte riktigt i samma å, sjasar varandra fram och åter utan tydligt syfte eller genomförande. Jag känner mig sådan idag, som om jag föser mig själv hit och dit utan att veta vart och varför.

Skrivbordet är belamrat med gamla anteckningsböcker, att bläddra i dem gör mig inte gladare. Alltför mycket är som det var, fast i andra former – jag var ofta olycklig då också. Eller varken eller. I alla fall inte full av glädje. Jag läser om hur vi jobbade med båten, som vi döpte till ”Eljest”, eftersom hon ju var lite eljest. Hur vi bodde på ön, och fixade med båten, åt, drack och älskade. I maj för många år sedan. Före. Nu är det efter.

Bodil Malmsten hävdar att ”det var inte bättre förr, det var bara förr” – hon har som vanligt rätt. Det var bara förr.

Anteckningsböckerna är blå, svarta, gula, gröna, en har Hopi-indianer på pärmen, en från 1989 hade jag bara skrivit två sidor i. På den pärmen har jag klistrat ett foto av Emmeline Pankhurst (1858-1928) från National Portrait Gallery i London, hon var en av de suffragetter som tidigt kämpade för kvinnlig rösträtt (samtidigt som hon födde fem barn under tio år). Jag gillar bilden på henne, i hatt och med förmodat svandun runt ärmar och halskrage, hållandes lornjett i ena handen. Formatet på fotot passade precis in på anteckningsboken, som är lagom stor att bära med sig. Syster min skickade kortet från besök i London.

En annan har brun ”patinerad” pärm, från Perga, med handgjort papper. 1995 köpte jag så dyra anteckningsböcker. Jag älskar att ta i den, och om jag kunde så skulle jag sätta nya papper i den. Den 16 januari 1995 skrev jag om nattens dröm – mamma låg i en säng och skulle dö, hon sade ”jag skulle vilja vara nära någon”. På kvällen såg jag en film, Nostradamus, som jag tyckte var tjatig. Den 17 januari drömde jag om både snöskred och jordbävning som jag överlevde.

De här anteckningarna mäktar jag bara med en liten bit i taget. En notering från 1999: det här var jag tämligen nöjd med, då: min bilkörning, min relation med bästa vännen, min kondition och min vikt, att jag uttrycker mig väl och har en bra röst. Det stämmer fortfarande. Då handlade det om ”possibility reframing”, att vara alert för potentialer och min personliga förmåga att agera för att förstärka det som redan är bra. Det är inte fel idag heller.

Jag hade en dröm om att rida på Island också, det har jag fortfarande.

Jag injicerar ingenting, äter inga tabletter, sniffar inte vare sig det ena eller det andra, jag dricker inte (nåja, dricker gör jag, men inte konstant) – så vad händer i min hjärna när jag bara måste fortsätta spela, trots att mitt förstånd säger ”du förlorar bara!”? Eller i min kropp – vad är höna och vad är ägg?

Forskare talar om sårbarhetsgener för olika sjukdomar, men enligt svensk lagstiftning är spelberoende ingen sjukdom. Därmed inga sårbarhetsgener? Beroendepersonlighet är ett annat omtvistat etiketterande, som bl a Craig Nacken och 12-stegsprogrammet omfattar. Google ger ca 246 000 träffar på beroendepersonlighet, nära 260 000 på spelberoende.

Andra forskare hävdar att belöningssystemet i hjärnan ”kidnappas” av spelandet. Se nedanstående, som jag hämtat från www.curexgruppen.se:

Hjärnans kemi 

När hjärnans belöningssystem aktiveras frisätts kemiska signalämnen som i sin tur stimulerar andra. En kedja av reaktioner sker i hjärnan och kroppen. Dopamin, ett signalämne, spelar en nyckelroll i hur hjärnan skapar känslor av vällust, belöning och motivation. När vi njuter ökar hjärnan produktionen. Ju mer dopamin desto större vällust. Oxytocin, ett annat signalämne är också inblandat när hjärnans belöningssystem aktiveras. Bland annat för att oxytocinet ser till att öka frisättningen av dopamin. 

Oxytocin frisätts bland annat vid massage och när man är med personer som man känner sig trygg, omtyckt eller älskad av. 

Missbruk och beroende styrs av hjärnans belöningssystem

Om man fastnar i ett beroende eller missbruk har det väldigt lite med dålig karaktär att göra. Det som skett är att belöningssystemet ”kidnappats”. Kopplingarna mellan nervcellerna har ändrats så att den beroende till sist endast upplever eller känner njutning när den ägnar sig åt sitt beroende. Kroppens naturliga reglering av dopamin har åsidosatts och istället har beroendet tagit överhanden för att styra dopamintillförseln.

En amfetamininjektion till exempel ökar frisättningen av dopamin med cirka 1000 procent. Att jämföra med sex som ger en cirka 100-procentig ökning. 

När suget vinner

Vad är det då som får oss att ge efter för suget även om vi vet att det inte är bra för oss?

En teori är att halten av signalämnet serotonin är för lågt. Serotonin påverkar bland annat sinnesstämning (oro, ångest, sömn-vakenhet, smärtupplevelser) och styr våra impulsiva handlingar. En låg halt av serotonin gör att vi får svårare att avstå från det vi är sugna på. Vi vill åt kicken för att må bra, oavsett framtida konsekvenser. Det bidrar också till att vi känner ångest eller oro när belöningen avtagit. 

6 tips för ett välmående belöningssystem

Om du vill få ett välbalanserat belöningssystem: Se till att undvika de snabba kickarna som till exempel godis. Ge dig själv istället saker som har en positiv påverkan både på kort och lång sikt. Kanske följande tips kan vara något som passar för dig:

• Bli berörd. Gå på massage, se till att din partner masserar dig eller att du masserar honom/henne. Beröring frisätter oxytocin vilket skapar lugn, välmående och välbehag och stimulerar kroppens egna belöningssystem.

  Sätt upp delbelöningar. När du till exempel har tränat 5 gånger, köp en ny träningströja. Den kommer att påminna dig varje gång du använder den att du lyckades med ditt mål och skapa en känsla av välmående.

  Skaffa dig ett husdjur. Att ha någon att bry sig om, och som tycker om dig, ger dig glädje, välmående och en känsla av att vara omtyckt.

  Motionera regelbundet. Efter att du tränat regelbundet ett tag utsöndras endorfiner som får dig att vilja träna igen. Motion är ju också bra inte bara för ditt belöningssystem utan även för att motverka hjärt- och kärlsjukdomar, stress och andra livsstilssjukdomar.

  Mysiga måltider. Tänd ett ljus, duka och lägg upp maten vackert. Välj mat i olika färger och det som ger en långsiktig höjning av blodsockret. Ät i lugn och ro.

  Ofta går suget över väldigt snabbt. Om du till exempel blir väldigt sugen på choklad; se till att aktivera dig genom att göra något annat en kort stund som att sjunga eller tänka på någon som får dig att må bra. Då brukar suget försvinna.

  Slut på citatet.

Jag visste väl att de är nyttiga också, pojkarna – menar de fyrbenta, här är Frankie.

Jag har ingenting att säga någon idag, vill gärna att någon kommer hit och pratar med mig, men att jag ändå slipper svara. Det är tomt inuti, allt känns luddigt. Vaknade i morse och trodde att klockan var halv 9, men såg solen gå upp över skogen när jag gick på toa, klockan var halv 5.  Somnade om så småningom och vaknade trött och kvar i mig själv vid halv 9, på riktigt. Fortfarande känns det inte som om jag kommit fram.

Har pratat kort med fd maken, som får besök av rörmokaren i eftermiddag. Pumpen är fortfarande inte OK.

Kokade kola i går, eller det var meningen att det skulle bli kola. Det blev något löst, smakar hyfsat, men går inte att äta utan att snurras upp på en sked. Men jag fick ju någon sorts användning för vispgrädden som annars förmodligen blivit dålig.

Inte mycket till flödesskrivande detta. Jag stannar upp, ändrar, försöker hitta något som är kul att skriva om – just nu t ex åker B till stallet, kanske för att se till den häst han har där. Hyresvärdinnan släppte möjligen enbart ut sin egen i morse. Jag smygkikar under staketet på altanen, ser honom som en skugga i dörröppningen till stallet, men ser inte vad han gör. Kommer han ut med en häst skulle jag väl se det – men det slår mig just att han inte behöver gå ut med hästen, om dörren till hagen är öppen kan hästarna gå ut själva.

Det är grönt omkring mig. Och gult, där borta lyser maskrosorna. Mandelblom, förgätmigej, gullvivor och gulnande blad efter vårlöken. Timotej. Några magra tulpaner i rabatten, och två pioner, den ena med en svällande knopp. Hoppas de doftar!

Skogen är vacker med sol som lyser på alla olika nyanser av grönt, löv- och barrträd. Och på stora husets parkliknande gräsmatta växer ett stort lärkträd, som också är skirt grönt nu. Jag älskar lärkträd för deras odisciplinerade grenverk, och hennaoranga färg när de vissnar på hösten.

Bilar far fram och tillbaka på vägen utanför tomten, som om de ville påpeka att jag inte har någon bil! På ett par minuter har fyra stycken farit förbi. Flygplan gör streck på himlen, jag har inga sådana heller.

Jag dricker mitt kalla kaffe. En liten lönnplanta sticker upp mellan brädorna i altangolvet. Grinden till altanen har tappat det övre gångjärnet och hänger på sned. Den får hänga så, det går att baxa upp den om jag skulle vilja stänga in mig och lånehundarna någon gång.

”Du är långhårig” sade du, lite kritiskt. Ja, det är två månader sedan du betalade frissan i Rimbo när jag inte hade råd själv! Nu har jag planerat att klippa mig i nästa vecka, om jag håller mig till pengaplanerna. Men jag har funderat lite på hårklippning, och ofriserat hår.

På tunnelbanan häromveckan satt ett äldre par bredvid mig. Kvinnan rättade hela tiden till sitt hår. Det var väldigt tydligt att det var för långt, att hon inte var van att ha det så och förmodligen gärna ville ha det kortare. Nu hängde det i vägen än si och än så.

Plötsligt tyckte jag mig se äldre kvinnor överallt och alla hade de mer eller mindre oklippt hår – har de inte råd, är det fler än jag som tycker att runt 500 kronor en gång var fjärde vecka är mycket pengar? Är vi många som försöker se ut som om vi gillar det hår vi har, när vi faktiskt skulle vilja att det var välklippt och kort(are)?

Jag har alltid hävdat att jag gillar mitt hår, att det är lättskött och tjockt och mycket. Numera tycker jag det växer för fort. Och det är långt till frisörskan i Rimbo.

Jag har en glad tvättlina idag, full med sprattlande handdukar och några T-tröjor.

Sju personer i huset över helgen, varav fyra nyss tonåriga flickor betyder dusch och hårtvätt – och blöta handdukar. Så idag gör tvättlinan sitt, mellan regnskurarna. Och den gör mer än torkar tvätten – den gör mig glad. Doften av tvätt som torkat utomhus går inte att överträffa, och det är något husmoderligt tillfredsställande att se tvätten dansa på linan.

Kylskåpet är i det närmaste tomt, det får bli något ur frysen till middag småningom. Jag har städat huset, skakat mattor och torkat golv, bäddat rent. Och njuter av tystnaden och av att inte behöva försöka uppfatta allt som snabba flickröster säger. Oavsett hörapparaterna så har jag nämligen svårt att uppfatta orden, allihop talar så fort och i munnen på varandra, och jag blir tjatig som ber dem ta det långsammare. Det är svårt att förstå för ungar som själva fortfarande hör exceptionellt bra att någon alls kan fungera med så klena öron som mina.

Före bilresan tillbaka till staden tillbringade de en halvtimme i badrummet för att fixa ögon och hår. Två och två – minns någon annan när man inte gick på toa ensam, utan helst skulle ha kompisen med sig?

En bil. För några år sedan, innan jag började spela bort mina pengar, bestämde jag mig för att jag en gång i livet skulle ha en alldeles ny, alldeles egen bil. Sedan bestämde jag mig för att spela.

Nu behöver jag verkligen en bil, skulle knappt ha råd att tanka den och betala skatt och försäkringar, men kanske skulle behovet av bil överskugga behovet att spela. En av sönerna har en bil som ”bara behöver plockas ihop” som jag skulle kunna få, någon gång när han får tid att plocka ihop den.

Ibland lånar jag bästa vännens andrabil, oftast i samband med att jag hämtar och lämnar hennes hundar. Eller fd maken lånar ut sin, snäll som han är.

Det går en buss in till staden på förmiddagen, och en tillbaka hit ut på sen eftermiddag. Hittills har det varit för krångligt. Har inte riktigt kläm på hur lång tid det skulle ta att cykla in, det känns som ett matteprov i skolan: om det tar ungefär 25 minuter med bil i 70-100 km/tim, hur lång tid tar det att cykla?

Inte idag i alla fall, mellan regnskurarna. Kanske på bokbytardagen, den 19 maj, annars får jag gå gården runt och vifta med min bok!