beskrivarblogg

Mormor – du var drygt 90 år när du dog. Du fick tre döttrar, Anna, Emma och Maria, födda mellan 1910 och 1915. Jag vet att morfar inte erkände faderskapet till Maria förrän hon var 10 år, och att ni gifte er så sent som 1929. Tre döttrar födda med bara ett par års mellanrum. Var morfar bara pappa till Maria?

Det berättade du aldrig, jag tror inte ens för dina döttrar. Mamma lär ha sett ett brev/vykort med texten ”och hur mår mina små flickor?”, undertecknat Samuel Nilsson – när hon frågade dig svarade du bara att det där skulle hon inte bry sig om…

Det här berättade min yngsta syster för några år sedan för mig. Då var du död, morfar var död, Anna och mamma likaså. Bara moster fanns kvar, men min syster fick inte veta något mera. Mormor hade talat om för henne att morfar inte var vår ”riktiga” morfar – hon försade sig på något sätt när de pratade och slapp inte undan att tala om hur det var.

Jag blev så arg på dig när jag fick veta det här. Morfar var och är min morfar, men jag trodde att du och jag var nära varandra, jag trodde att du skulle ha kunnat våga berätta för mig! Hemligheter, igen.

När moster också var död läste vi systrar anteckningsböckerna från alla år i hopp om att hitta något där. Men där stod bara att ni åkt si och så många kilometer till och från hit och dit – handlat kaffe och smör, ätit middag med x, y, z. Ingenting intressant eller viktigt från era liv. Ingenting om alla hemligheterna, som pappa antydde fanns när han var full eller bara arg på dig. Den största hemligheten var kanske just detta, att du inte var gift när du fick dina döttrar, eller vem som var far till dem.

Jag är så nyfiken på ditt liv. Du hade själv inga syskon. Jag minns inte att du talade särskilt mycket om din mamma, mera om din pappa, som hade en bror i Gävle.

En artikel i lokaltidningen från 1975 visar när du och moster var på ”återbesök” på regementet. Du arbetade där som marketenterska från 1906, när du var 17 år, till 1908. När regementet flyttade till staden arbetade du där 1909 till 1911, då du återvände hem, eftersom ”din far dött”. Kanske var det också då Anna föddes. Jag är inte säker på hennes födelseår.

Du har berättat om arbetet där på regementet, och för mig känns det som om de åren var dina enda ungdomsår. Därefter dog din far, du fick dina flickor, och snart ännu en dotter. Men inte förrän efter din död förstår jag att min mamma förmodligen växte upp utan far.

Morfar tog ensam hand om sin son Anders, som jag tror var född 1910,  eftersom hans mamma och morfars fru dog vid förlossningen. De två bodde längre upp i Dalarna några år där morfar arbetade, men det var inte heller någonting vi fick veta när vi växte upp. 1915 föddes så ditt och morfars enda gemensamma barn. Och 14 år senare gifte ni er. Levde ni tillsammans tidigare än så?

Jag vet ju att du arbetade som någon sorts föreståndare vid ålderdomshemmet i socknen, att du tycks ha varit respekterad och ansedd därhemma. Hur kom det sig? Ensamstående med tre oäkta barn? Fanns morfar med i bilden fast ni inte var gifta? Här finns så mycket som vi inte känner till, och framför allt vet vi inte hur du kände det under alla år.

Du hade någon gång ”som ung” reumatisk feber, tillfrisknade, men talade ibland om sjukdomen och hade nog ont i lederna hela livet. Dessutom åt du mediciner för allt möjligt, hjärta, blodtryck. Ibland kan jag numera tro att du ibland var medicinförgiftad, och/eller medicinberoende. Sjuk blev du när du behövde det, när det var något på gång som du kanske inte riktigt gillade eller ville.

Däremellan var du stark, och styrde morfar och moster som bodde tillsammans med er, och min familj, som bodde nära, med järnhand. En hjälpsam och stödjande järnhand, men också alltför dominant för att lämna utrymme åt andra.

Du hade  en skarp tunga, och använde den på ett  fördömande sätt när något inte passade dig. Vi barn fick lära oss att ”din vilja sitter i grantoppen” och att uppföra oss. Inte sitta med benen slängda över fåtöljens armstöd t ex – som jag gillade att göra när jag läste i stora rummet.

Helst ville jag läsa alla de böcker som jag förmodades låta bli, de två stora böckerna om samliv och sexualitet som stod upp och ner i bokhyllan är ett exempel. Jag har glömt titeln, jag har glömt vad jag läste i dem och vad jag tyckte om det – men jag minns att det inte var meningen att jag skulle läsa dem!

Hela ditt liv bodde du i närheten av min (och din) familj.  Anna flyttade till Amerika 1934. Jag har ett fotografi som togs sista kvällen före avresan med min mamma och Anna. Jag ser att mamma sörjer sin storasyster som om hon vore död. Anna kom hem 1950, med Eric som hon gift sig med därborta, och de hade sin stora bil med på båten.

Under åren fick vi ibland paket med presenter till barnen, efter kriget PK-tuggummin och avlagda kläder och skor till mamma. När Anna dog skickade Eric hem några smycken till mamma. De fick aldrig några egna barn, och jobbade tillsammans i familjer (tror jag) hela livet. Jag minns fortfarande när morfar varit ner till ”telegrafen” och hämtat det telegram som berättade att Anna dött hastigt och oväntat i hjärnblödning.

Och jag minns att du dog när jag och min man var på resa i Geilo i Norge. Då var morfar och pappa redan döda. Jag var osäker på om jag skulle åka, men du ville att jag skulle göra det. Vem som ringde och berättade om din död vet jag inte.

På väggen i mitt sovrum idag har jag en förstoring av ett fotografi där du är 17 år, inom glas och med en tung träram. Jag känner inte igen dig, men tycker mig se dig i dina ögon. Och jag vill ha dig där. Ibland morrar jag åt dig och ibland berättar jag för dig hur jag har det idag. Jag inbillar mig att du tycker om att följa med mig. Du morrar tillbaka emellanåt. Jag önskar att du kunde och ville berätta din historia.

Det här är en ensidig dialog – bara jag som för den.

Jag har inte ringt dig idag heller. Har inte pratat med dig på en månad.

Drömmer om dig, oss. Dag och natt.

Just nu är det så.

Det är alldeles tyst och lugnt i huset. Hundarna och jag har varit ute, de har fått mat och jag med. Jag har alltså ingenting som hindrar mig från att skriva – utom jag själv. Jag hindrar mig. Jag tycker att jag bli tjatig och tråkig och tuggar om och om allt elände så att det står mig och alla andra upp i halsen. Kanske är det för all del dit det ska, spys upp och försvinna? Tror jag på det? Nej, försvinner gör det inte – möjligen blir det färdigältat.

Nyss skrev jag om mina gamla fula slängfärdiga tofflor, som vi köpte tillsammans. Jag känner mig idag slängfärdig också, men ryms inte i soptunnan därute. För övrigt måste jag ju vara död innan jag kan kastas bort, och en sopbil är inte den död jag vill, en gång.

Det är nog så att jag har en hel del sopor som behöver slängas. En hel del minnen som inte ska bevaras, en hel del hopp som inte ska hoppas.

Ta en dag i taget, små steg, andas, slappna av, låt din inre coach stärka dig, tänk på allt du har att vara tacksam för, skriv BRA-bok, var glad åt det lilla, skriv ändå, öppna fönstret lite grand även om det regnar, andas, meditera, sitt skönt, gå ut och gå! Alla goda råd och överlevnadstips. Idag når de inte in.

Sopor. Jag fick inte med mig så mycket saker när vi skildes åt. Mina böcker, mina sängkläder och min säng, mina blommor, mina tavlor, mina fotografier, mina CD-skivor, min skrivare – och din bärbara dator som jag fick låna. Nu har jag min egen dator, med stor skärm som jag fått av bästa vännen, klaviatur från fd mannen.

Soporna är nog mest förhoppningar, önskningar, tro att när telefonen ringer så är det du – och inte en irriterad hyresvärdinna som inte får tag på min son som lovat hjälpa henne med något.

Önskan att din misstro ska förvandlas till något som gör att du kan möta mig igen ibland, med glädje och inte enbart medlidande – som jag just nu inser att det kanske handlat om när du kommit hit med ostron och vin! Och älskat med mig.

Jag vill inte ha ditt medlidande – även om det i bokstavlig mening kanske handlar om just det, ditt lidande och mitt lidande, med-lidande. Vi kan fortfarande inte prata om detta. Eller, vi gör det inte.

Jag behöver nya tofflor. De jag har är varma på kalla golv, varma och fula. Vi köpte dem tillsammans, fluffiga och ulliga.

Nu är de utslitna, ser hemska ut, även om jag emellanåt slänger dem i tvättmaskinen. De är ungefär som jag själv, en dusch gör inga underverk!

Ytterligare en bit av vårt liv tillsammans försvinner i soporna.

Det är 2026.

Jag är mig ganska lik, lite mera böjd, lite skrynkligare och gråare, men också gladare och friare än jag var för femton år sedan. Jag är tämligen frisk.

I vinter fyller jag 84. Det har jag svårt att riktigt förstå. Visst känns det i kroppen och ibland i huvudet att jag är GAMMAL, men inte att jag är så gammal. Jag skriver fortfarande ett par timmar varje dag, jag håller kontakt med läsare och vänner, ibland kanske mera än de önskar.

För 15 år sedan hade jag svårt att inse att det var jag som var Margareta, 69.

Jag hade precis vågat börja blogga och skriva om det som då upptog hela min tillvaro – spelberoendet och saknaden efter U, och vårt liv tillsammans. Det kändes länge som om livet snart var slut, och att det var meningslöst att önska en fortsättning. Jag var ju så gammal… Och ensam.

Idag är jag fortfarande spelberoende, men inte längre spelmissbrukare. Det är stor skillnad. U saknar jag fortfarande. Ensam är jag numera när jag vill vara det.

Det är också stor skillnad på mitt självförtroende när det gäller att skriva, och främst beror det förstås på att jag fått tre böcker utgivna under de här åren. Tre böcker som fått ett gott mottagande av både kritiker och läsare. Jag har inte blivit rik på böckerna, men de har sålt bra och den första översattes också till engelska.

Familjen – och U – reagerade oväntat positivt på mitt skrivande. Jag var ju rädd att de skulle bli ogillande åtminstone, tycka att jag lämnade ut oss alla när jag skrev, även om det var mitt perspektiv som skildradesJag fick påpekanden om att jag inte kom ihåg hur det var av mina systrar, som hade andra minnen än jag av vår uppväxt. Och U tyckte att jag skildrat honom som en känslolös övergivare – och det tyckte jag då att han var. Ni som har läst min första bok kanske kommer ihåg att jag inte ens försökte skildra hur han mådde i allt det som hände när vi skildes åt. Jag var upptagen av mig själv. Det var min bok jag skrev. Men i övrigt var de allra flesta glada å mina vägnar. Och uppmuntrade mig att fortsätta skriva.

Den första boken hette ”Från spelmissbruk till spelberoende” och det verkade som om många tyckte det var en konstig titel. Men det jag avsåg var att berätta om min syn på spelberoendet, att jag förmodligen aldrig skulle bli av med beroendet, men kanske kunna begränsa eller t o m avstå från missbruket. Jag behövde skriva den boken av rent terapeutiska skäl, den hjälpte mig mer än något annat att försonas med det jag gjort.

Jag kunde aldrig betala alla mina skulder, vare sig de som handlade om lånade pengar eller de känslomässiga. Skuldsanering fick jag efter flera år, och det tog hand om Kronofogden och alla betalningsanmärkningar. De känslomässiga skulderna fick jag bestämma mig för att leva med, och hoppas att U också skulle kunna göra det. Han var den som främst skadades av mitt spelande.

Bok nr 2 var bara lust och glädje. En fantasi, ingen koppling till någons verklighet, allra minst min egen. Den var som en storstädning av själen, orden bara trillade ur mig och hamnade i någon sorts ordning – och med god hjälp av förlagets redaktör och lektör blev det en bok! Titel: ”Till själens fromma”! Mina böcker står här i bokhyllan, både inbundna och i pocket – och jag bläddrar ibland i dem. Om inte annat för att kolla om jag skrivit just det jag nyss skrev förut… Ibland har jag ju det.

Trean var den svåraste att skriva färdigt. Jag hade både mina egna förväntningar och läsarnas att leva upp till. Den tog också längst tid, tre år. Jag kan inte säga om den blev bra, om den klarade förväntningarna. Men den sålde hyfsat, och har tryckts om.

Om ni inte minns det, så heter den ”Gammal kärlek” och jag försöker där ge en bild av kärlek, ömhet och sex som något även en gammal människa behöver få och kan ge. Sexualiteten dör inte även om kroppen blir gammal, den tar sig bara andra uttryck.

Alla nöjer vi oss inte med att titta på TV på ”hemmet”, vi vill fortfarande räknas in bland de levande, och uttrycka våra liv och våra önskningar. Trots att vi är säkrare än den som är yngre på att vi snart ska dö. Eller, den som är yngre tror kanske oftare än vi gamla att livet är oändligt. Nu är jag 84, jag är glad i livet, men jag är inte nöjd. Än.

Någon uttryckte livets mening ungefär så här, jag tror det var David ”Wanted” Larsson: ”Om jag kan dö med ett leende, så kanske det räcker som meningen med livet”. Tack David! Jag hoppas jag ler när livet är över. Just nu gör jag det, och fortsätter skriva på nästa bok!

Tiderna hos terapeuten är slut, landstinget bekostar inte flera. Det har varit hjälpsamt att gå dit tre kvart om tisdagsmorgnarna, tio gånger under vintern. Nu är det vår, och livet är aningen mindre grått och nedslaget. Jag är inte någon ny människa, samma gamla, men mindre ledsen, glad av skrivande och skrivande nätkompisar. Också när jag inte vill skriva, eller tycker att jag har något att skriva om. Som nu ett par dagar.

Det knepiga är att när jag väl sätter fingrarna i skrivläge på tangenterna så skriver jag. Det blir ord, ibland till och med många ord, och kanske finns där några som är eller kan visa sig vara viktiga. Jag har ingen ordning på det jag skriver, skrivövningar av mer eller mindre konstifik natur blandas med egenupplevd vånda och sorg. Hur som helst.

Och så tror jag att jag någon gång ska sätta mig och gå igenom och få till någon sorts samband, någon sorts kapitelföljd av alla dessa ord. Det behöver jag inte ta itu med ännu, det kan jag fortfarande skjuta på framtiden – så mycket har jag inte skrivit än. En av skrivövningarna hade som tema ”se dig själv som författare om 15 år”. Den har jag inte heller skrivit än… Mitt motstånd handlar inte om svårigheten att se mig som författare, mera om det absolut omöjliga i att inse och omfatta att jag om femton år är nästan 85! Det kan bara inte vara sant. Om jag lever då så är det sant.

Emellan varven fyller jag på i min ”BRA-bok”, den där jag skriver upp allt jag är bra på. I morse var jag bra på att kliva ur sängen tidigt fast jag egentligen inte hade lust, jag var bra på att vara lugn med upphetsade hundars morgonhälsning och sätta på koppel och gå ut. Och bra på att plocka små kardborrar ur pälsen (hundarnas) när vi väl kom in igen!

Nu har jag kollat mejlen, läst tidningarna, varit ute med hundarna, ätit frukost, tittat in på 1av3, och på FB, försökt lösa sudoku – nu återstår inget annat än att sätta mig och skriva (om jag inte vill städa förstås, och det vill jag inte , heller).

Så vad ska jag skriva? Dagens skrivpuff är ”anlita” och det tänder jag inte på. Tror inte att jag någonsin anlitat någon, om det inte kan kallas så att vi när barnen var riktigt små och före dagis etc hade en dagpojke. Han var 18 år, mycket ordentlig och behövde något att hålla på med innan han skulle börja läsa. Det var bra att anlita honom, eftersom jag kunde börja jobba och fortsätta slåss för att få in två barn på dagis och ett på fritids. Han räckte tills vi fick plats!

Känner jag någon som anlitat någon – jo fd mannen (som fortfarande är man, men inte min) anlitade en sömmerska för ny klädsel till soffan i vardagsrummet. Och vännen har anlitat hantverkare för renovering av kök, ovan nämnda sömmerska, hunddagis-farbror – och mig som hundvakt! Hundvakt och renskrivare av arbetsmaterial. Och städerska någon gång.

Ett konstigt ord, anlita. Jag undrar varifrån det kommer, tyskan? An-göra (en brygga t ex) begriper jag, men an-lita. Den man anlitar behöver man kunna lita på? Kanske finns det en skymt av tillit där. Jag behöver tro att om jag släpper in någon i mitt hem – speciellt om jag inte själv är där samtidigt – behöver jag kunna lita på den personen. Häromveckan var sotaren hos mig när jag var borta, jag hade väl inte direkt anlitat honom, han kommer ändå – men jag fick bestämma mig för att det var OK att ha dörren olåst och låta honom komma in.

Mitt anlitande tar slut här.

Du behöver inte mig,

jag slåss med mitt behov av dig –

varje sekund ringer jag inte –

inte du heller