beskrivarblogg

Idag är skrivgnistan död, jag är tom och vill inte sitta här och glo. Jag gör det ändå. De som vet säger ju att det inte handlar om att vänta på lust och inspiration, det är bara att skriva. Det är det jag gör nu. Någon lust finns där inte, ingen inspiration heller – men jag är fascinerad över mina fingrar som löper över tangenterna – skulle just skriva och stavar rätt, när jag stavade fel! Det går för fort ibland, och jag kan inte se felstavningen utan att stanna upp och korrigera.

Hundarna ligger just nu och sover/slappar efter morgonmaten och -promenaden så jag kan inte skylla mitt icke-skrivande på dem. Jag har ätit frukost också. Men, jag har inte städat toalettrummet, det bestämde jag mig igår för att göra idag – fast kanske senare. Skriva på var det.

Jag ser änderna i ån som jagar varandra, i morse när vi var ute såg jag fyra små harar som lekte på ängen, hundarna gjorde det lyckligtvis inte. Och just nu cyklar B förbi på väg upp till ladugården och hästarna, en röd liten bil far också förbi – hemtjänsten till det gröna huset? Vet inte och är inte så nyfiken att jag frågar någon.

Åns vattenfall på hitsidan vägen dånar och forsar, en otrolig kraft som inte tas tillvara – den gamla sågen/kvarnen står där och faller sönder mer och mer, är alltför raserad för att kunna repareras, åtminstone till någon sorts rimliga pengar. Det blåser även idag, himlen är blågrå, solen hukar osynlig. I gräsmattan kryper småsmå krokus upp, blå och gula, lite här och där. Tack till den som en gång stoppade lökarna i jorden! Jag gläds.

Gläds gör jag också åt alla fina människor jag möter på 1av3.se. Generösa, glada, ledsna, kreativa, lyriska, arga – allt delar de med sig av till oss alla. Drygt 600 medlemmar i alla åldrar som kan läsa varandras dikter och texter. En härlig mötesplats.

När jag försöker ”spara som” händer ingenting! Inte ens datorn tycker detta är värt att sparas! Jag kopierar och lägger in på 1av3.se, så finns det i alla fall där…

Fortsätter att skriva eftersom det inte går att spara – annat än som det tomma dokument jag började i. Vill någon makt ge mig en vink? För nog är det här ett tämligen tomt dokument.

Jag ser att jag gillar att sluta meningar med tre punkter i stället för bara en, lämna lite öppet för läsarens egna funderingar och tillägg? Det blir nog tjatigt, lika tjatigt som att jag väldigt ofta också använder citationstecken runt ord, för att modifiera deras betydelse lite, ibland för att antyda ironi eller någon annan otydlig känsla.

Dialog är jag urdålig på att skriva, nästan ingenstans i det jag skriver finns dialogen. Bara i skrivövningarna där den beordrats. Träning alltså. Och tankar kring om det är så lite dialog helt enkelt därför att jag så sällan för en dialog, egentligen bara med bästa vännen och syrrorna. Dialog som ibland är ett utbyte av viktiga tankar, sorger, glädjeämnen.

Mina ögon är trötta idag efter alltför mycket datortittande i motljus. Jag skrev ju igår att solen störde mig! Någon TV har jag inte så det är inte det tittandet det handlar om. Det är också något jag funderat på under de senaste dagarna, att jag har så pass lite inflöde av stimulans.

Jag kollar tidningarna på nätet, skrivsajter, bloggar, FB, mail, jag pratar med vännen eller någon i familjen – men ingen TV och mycket sällan radio. Musiken saknar jag också, har inte lärt mig hur jag får den ur vare sig telefon eller dator! Och musikanläggningen är kvar i mitt förra liv.

Tankstreck är också något jag använder mer än jag kanske borde. Typsnittet lär vara OK dock, Times är läsvänligt, 12 punkter är det (syns) och jag antar att radavståndet är 1,5. Mallen heter standard kort och gott. (Jag kollade på något förlag som talade om hur manus skulle skickas in, per mail gärna (miljömedvetet) eller per post.

Som om jag hade ett manus att skicka någonstans. Jag har diverse lösa skriverier, en del skrivna med Word som jag inte längre har tillgång till, eftersom jag inte har någon produktnyckel och inte vill betala för någon. Lösa stycken sparade i två datorer – en del utskrivna, inga sparade på USB ifall att – det måste jag göra när jag slutar skriva idag. Går det att få ihop något sammanhängande av allt detta lösa?

Jag gjorde för ett par månader sedan, alldeles i början av det här mera regelbundna skrivandet, en synopsis som blev väldigt lång och deprimerande detaljerad. Känns så ambitiös att jag kroknar. Nu struntar jag i den, och plockar upp någon av de ”50 saker jag ska ha med i min bok” i stället. Vilken rubrik jag ska sortera in detta under är mycket oklart – kanske en egen, ”o-lustskriveri”?

/äldre än nu och ännu mera beroende. Jag inser att jag dras till texter om åldrande och taskig vård, jag våndas inför att någon gång inte ens kunna gå själv. Kroppen är ännu frisk och ganska stark, men framtiden är kort.

Jag har ofta också trott att jag tycker om att vara ensam. Det är sant i någon mån, men det handlar då om att jag faktiskt har haft ett val, och kunnat välja ensamhet. Nu har jag inte samma val – jag är ensam vare sig jag vill eller inte. Den ensamhet jag pratar om är den som inte är tvåsamhet. Jag har ingen älskad man därhemma (annat än väldigt sällan och kort), ingens varma kropp i sängen bredvid, ingen hand att låta min somna i.

Ingen som smeker mig kärleksfullt, ingen som älskar med mig, ingen som gläds åt mig och min kropp och mina smekningar. Det är tomt.

Det beroendet är nytt i mitt liv. Alltid tidigare, också när det varit turbulent och stökigt och ledsamt, har jag haft någon vid min sida. Länge var det du, också när jag var gift med min fd man. Nu är han fysiskt hos mig mera än på de senaste 10 åren, men inte mera än så. Och mentalt är vi lika långt ifrån varandra, som vi var när vi var gifta.

Jag är beroende av hyresvärdinnan och hennes välvilja. Av sonen som lovat måla, av den andra sonen som någon gång ska mecka ihop den där gamla bilen till mig.

Jag passar ofta vännens hundar, och är beroende av att låna hennes gamla bil då – alltså åker jag pendeltåg till förorten och hämtar bilen hos dottern (där den får stå gratis), kör in till stan, hämtar hundar, hundmat etc – och åker ut till huset. Kanske utnyttjar jag också bilen till besök på biblioteket, om jag har råd att tanka. I övrigt sitter jag där jag sitter.

Jag är beroende av tvättstugan i mitt förrförra hem – eftersom mina tvättmöjligheter är begränsade (liten maskin, noll plats att hänga tvätt). Jag är beroende av syrror som bjuder mig på Bodil Malmstens föreställning med middag före, och ger mig skor som är för små för dem och köper rynkkräm i London.

Jag är beroende av att spela på internetcasinon, fortfarande – men det är en annan sorts beroende…

Att vara beroende gör mig inte ödmjuk,  lite ödmjuk kanske – det gör mig arg. Arg på mig själv som förvaltat mitt liv så illa, arg på dem som är snälla och ger mig tid eller saker, arg på dig som inte ville vara med när jag försöker sluta vara beroende av spelandet, arg.

Att se mig själv som beroende tar bort min stolthet, knackar sönder den till skam och skuld. Alla mina beroenden gör mig andlös, jag flåsar av vånda och ångest och vet inte hur jag ska bete mig för att leva en dag till, vilja gå upp en morgon till. Att ta livet av mig är ingen utväg, men jag skulle vilja vara glad över att det är morgon och en ny dag. Någon dag.

Och jag är beroende av Bodil Malmsten – kolla här hennes inlägg i dagens Finistère:

Roligt

Från The New Yorker.

(Jag skrev och skrev om beroende – och tappade bort de två första sidorna! Kanske lika bra – det som var kvar visas här.)

November för två år sedan, grått och trist, bästa vännen och jag åkte mot Norrköping. Studiebesök på behandlingshemmet i Kolmården där man skulle vara speciellt inriktade på spelberoende. Vi hade mejlat och pratat med föreståndaren Roger Thörn och togs emot av en vänlig kvinna som visade vart vi skulle gå.

På väg uppför trapporna i huset som mest såg ut som en gammal skola mötte vi en amper dam i ”köksvita” kläder, husmor. Hon frågade rakt av vad vi gjorde där? Och jag svarade, för första gången i livet, att jag var där eftersom jag är spelberoende.

Jag hörde orden, och jag blev glad. Inte över faktum, men över att jag kunde säga det utan att stamma. Det är ju sant, och det var sant då också. Vi träffade föreståndaren, och han intervjuade mig kring mitt spelande. Det blev snabbt klart att han betraktade mitt spelberoende som allvarligt – inte bara för att han kanske skulle få en deltagare i programmet.

Vi pratade om hur jag skulle kunna gå vidare och han skrev ett intyg om sin uppfattning efter intervjun. Jag gick därifrån med känslan att jag ville dit – trots att huset var otrevligt och ogästvänligt, husmor amper, ”klienterna” såg alltför unga ut, miljön ute var skog och inte mycket annat. Jag ville dit, jag ville fortsätta tro att jag någonstans hade ett liv.

Vi åkte tillbaka till Stockholm. Och jag fortsatte att bearbeta socialförvaltningen på Kungsholmen. Jag fyllde i papper som inte var relevanta för min situation (men det fanns inga relevanta), jag tjatade mig till svar och kontakt – men fick aldrig träffa den som utnämnts till min handläggare.

Jag bollades till den ena personen efter den andra – och den enda känsla jag fick var att de ville bli av med mig. De ville få mig att fatta att jag inte skulle få den behandling jag trodde skulle hjälpa mig. Den behandlingen kostade ju stora pengar. I stället ville de skicka mig till Beroendecentrum och en 8-gångers KBT-”kurs”, som var ”gratis”.

Kognitiv beteendeterapi, de 8 gångerna genomförde jag för 4-5 år sedan, gruppen bestod ofta av mig och en eller två andra spelmissbrukare. Programmet hjälpte mig inte då. Och jag fick mig inte att tro att det skulle hjälpa mig nu. Därför överklagade jag socialförvaltningens nekande till den sk sociala delegationen – fick efter begäran möjlighet att personligen framträda och tala om varför jag ville ha den tuffare behandlingen om 16 veckor på Kolmården, plus 1 års eftervård.

Den 15 december satt jag och väntade, klockan var halv 4 och någon skulle komma och hämta mig,  hade den vänliga receptionisten berättat. 20 minuter i 4 kommer en man in och gör en handrörelse åt mitt håll, jag inser att den förmodligen betyder att jag ska följa med – ”vi ska en trappa upp” säger han – och jag frågar vem han är? Då först talar han om att han är chef över den enhet jag haft kontakt med inom socialförvaltningen. Vi knallar uppför trappen och jag blir tillsagd att sitta på en ny stol och vänta utanför sammanträdesrummet.

Där sitter jag i 25 minuter, nervös och liten och rädd. Jag får till slut komma in, och möts av dryga 20-talet ledamöter (åtminstone verkade det vara så många, ett lååångt bord) med en plats vid ena kortänden för mig. Jag sätter mig, ser mig omkring och börjar prata, försöker få någon sorts kontakt med någon eller några av människorna i rummet.

Vid andra kortänden sitter socialförvaltningschefen och en kollega (fortfarande vet jag inte om det möjligen var ”min” handläggare), övriga är politiskt utsedda ledamöter. Och deras uppfattning är klar från början. Ekonomiskt stöd till sådana som jag delas inte ut. Om nu min motivation att sluta spela inte var tillräckligt stark för fyra år sedan när jag genomförde KBT-programmet, kanske den var starkare nu! Jag gick därifrån tämligen säker på att få avslag – och det fick jag också strax före jul.

Fortfarande hade jag lite kämpaglöd kvar, jag överklagade beslutet till dåvarande förvaltningsrätten, numera länsrätten – eller om det är tvärtom. Det tog den hanterande juristen bara 6 månader och flera påstötningar att komma fram till att de också nekade mig den behandling jag trodde skulle hjälpa mig sluta spela. Då hade jag skrivit till en riksdagsledamot med uttalat intresse för spelberoende (och ändrad lagstiftning, ny lag som skulle jämställa spelmissbruk med alkohol- och annat drogmissbruk), jag hade skrivit till Svenska Spel – utan respons i något av fallen. Jag gav upp.

Nu var det vår, jag skulle flytta ur mitt och min fd älskades hem till ett hus hyrt av min son, jag gav upp. Packade, grät, sade hej till grannarna, städade huset, tog katten med mig och skjutsades av sonen till det nya hus där jag nu skulle bo. Tak över huvudet.

Ett par månader efter inflyttningen dödade sonens hund min lilla katt. Inte direkt, men skadade henne så att hon låg och kved och dog en hel lång natt och jag kunde ingenting annat göra än vara vaken med henne och hålla min hand mot hennes kropp. På morgonen var hon tyst och död. Vi begravde henne direkt. Sonen skickade bort sin hund till någon som inte hade katt veckan efter.

Men det är en annan historia…

Ät gurkmeja – så får du leva längre, åtminstone om du är mask! Enligt forskning i USA. Alzheimer lär stoppas, och andra mediciner mot åldrande kan bli följden. Ser ni ”mediciner mot åldrande”. Fast förmodligen menar de som jobbar med detta att det mera handlar om leva bättre än längre…

I Indien har man vetat detta länge, och t ex Alzheimer är ovanligt.

Jag tittar på Vetenskapens värld. Det gör ont när man blir övergiven, och nu har även forskarna insett att det gör ont. Man har kunnat bevisa detta, som vi vanliga dödliga vetat alltid. Merkurius har man också kartlagt, kallt extremt och varmt extremt är det där. Vad bra att veta, det kan också finnas fruset vatten där – riktigt vad det innebär fattar jag inte. Förstås. 75 miljoner år gammalt dinosaurieägg har man röntgat med nya apparater, utan att skada ägget. Jurassic Park blir verklighet eller?

En forskare vid Uppsala Universitet är expert på dinosaurier och hur deras ungar växte upp – hur går det yrkesvalet till? Han ser lycklig ut när han berättar om alla detaljer han nu kan se med den nya röntgenutrustningen.

Partikelacceleratorn är hjärtat i anläggningen. Det förstod väl ni också, liksom jag!? Nu kan han, forskare ovan, studera dinosaurieembryon, vilket han faktiskt inte kunnat tänka sig förut. Jag kan inte tänka mig det nu!

Utrustningen finns i Grenoble. Med denna röntgen kan forskarna separera ben (och annat antar jag) från den omgivande stenen, som ägget blivit genom miljonerna år. Vad jag inte riktigt begriper är hur denna dinosaurieforskning har med nutida liv att göra, med mitt liv? Hur kan vi använda kunskaperna om dinosaurier, på våra liv idag? Eller är det bara en konstig, ganska smal forskningsnisch för forskare som inte lever i den vanliga världen, den som vi andra finns i?

Man pratar om att detta ger insikter i hur livet växte fram på jorden – är det verkligen så? Blev vi människor från att ha varit dinosaurier? Eller fiskar och sjögräs? Fiskar som gick upp ur sjön och började leva på land, gå som vi kanske?

Jag är nöjd och glad med den klunk, den sista för den här gången, Masi Amarone som kvällen bjöd till god japansk middag. Med inslag av dinosaurier, forskare och obegripliga slutsatser. Inslagen störde inte smakupplevelsen.

Det är kulet ute. Änderna far upp och ner i åns vatten, en flock svanar flög förbi och letade efter öppet vatten, helst större än ån. En främmande fågel landade en stund men försvann snart.

Jag räfsade lite utanför huset, samlade grenar i ett par högar men insåg snart att det är för blött fortfarande. Nu har jag i alla fall fått fram räfsan ur källarens innersta hörn, liksom säcken med planteringsjord så att mina taffliga vinterpelargoner kan få ny jord.

Har läst lite men inte fångats. Och vill inte gå ut. Eller städa. Tvätta ska jag göra i stan. Och fläskläggen och rotmoset till middagen är klart. Ännu några dagar har jag inga hundar här, och jag saknar dem. De ger struktur och rutin åt dagarna, plus att de är kärleksfulla (och leriga). På tisdag åker jag in och hämtar dem för 10 dagar här ute, hoppas det blivit lite torrare och därmed mindre lerigt då.

Häromdagen var skrivpuffen att skriva om ordet ”försvinna”. Jag vill ofta försvinna, gå upp i rök, bara vara annanstans än där jag är. Och jag vet ju att det inte fungerar, jag kan inte försvinna eftersom jag alltid har mig med mig. Vart jag än tar vägen har jag mig med mig. Möjligen kan döden befria mig från mig själv så att jag verkligen försvinner – och jag hoppas att det dröjer länge än.

Jag väljer i stället att försvinna mentalt, in i en bok eller in i skrivandet. Eller in i en behaglig dagdröm. Nattens drömmar låter mig också försvinna, men konstiga rester av drömlivet finns kvar när jag vaknar – härom morgonen frasen ”tempus fugit” – ”tiden går fort, tiden flyr”.

Samma morgon fanns också orden ”honni soit qui” och så kom det inte mera – hela frasen lyder ”honi soit qui mal y pense” och betyder ungefär ”skam den som tänker illa därom” . Det är engelska strumpebandsordens valspråk och lär stamma från en dans mellan kung X och madame Y där hennes strumpeband halkade ner och kungen galant plockade upp det, satte det på sin arm och yttrade ovanstående! Detta lärde jag mig alldeles nyss när jag googlade, så något fick jag ut av mina drömord.

Att tiden går fort vet jag ju, och det bekymrar mig ibland. Men den försvinner ju inte, nu blir bara hela tiden då. ”Temps perdu” var det visst Proust letade efter – det enda jag vet om tid som varit är att den just varit.

>