beskrivarblogg

Jag ska så småningom gå och lägga mig, och sova. Om några timmar är det officiellt kväll.

Brukar somna ganska fort, speciellt om jag druckit vin på kvällen. Och när jag somnar vet jag att jag vaknar vid 4-tiden på morgonen, full av ångest inför nästa dag. Och totalt oförmögen att somna om, inte förrän efter ett par timmar gör jag det, somnar så där otäckt tungt och vaknar småningom med ett obehagligt ryck och vet inte riktigt var jag är och varför.

Känner ni igen det här? Det kan ju inte vara så att jag är den enda som har det så här om nätter och morgnar. Väl?

Är det bara jag som ligger där på morgonen, när jag vaknat för andra gången, och kniper ihop ögonen för att inte visa att jag är vaken, för att lura mig själv att jag fortfarande sover? Jag är svårlurad.

Jag vet att jag är vaken och har en ny dag att ta itu med. Att den nya dagen är där, vare sig jag vill det eller inte. Jag kan bara välja att gå upp, bädda till sängen, duscha, kanske tvätta håret – det brukar hjälpa – klä mig, plocka fram frukosten, äta frukosten, dra igång datorn, kolla lite nyheter, kolla mejl, kolla skrivsajten 1av3.se, blogga, läsa andras bloggar, laga lunch, gå ut om det är vackert väder, städa, plocka, stryka någon enstaka gång, tvätta, hänga tvätt. Vinka åt grannen, vattna blommorna, flytta någon tavla, laga middag. Äta middag. Svara i telefonen om någon ringer. Kanske t o m ringa någon själv. Skriva upp vad som behöver handlas, om/när jag ska handla. Städa lite igen, och plocka. Flytta saker. Hålla ångesten stången. Och faktiskt vara glad åt att jag har ännu en ny dag…

Skriv sa jag igår till Påke,  på 1av3.se, tänk inte så mycket, skriv bara! Och nu sitter jag här och tänker.

Försöker tänka fram vad jag ska skriva – det går mycket riktigt inte. Det som kanske fungerar är att låta fingrarna löpa över tangenterna, att titta ut genom fönstret och se att det är sol och vackert därute, att det blåser. Kottar och tallkvistar är räfsade, gräset likaså – och lagt i komposttunnan med potatisskal och annat grönsaksskräp – frukost och förmiddagskaffe avklarade. Lunch hoppar vi över.

Påskdagen idag. Inte en dag som inspirerar mig. Ilska inspirerade mig för en stund sedan, jag blev arg över det jag uppfattade som angrepp på skrivsajten 1av3.se. Kanske var avsikten att ge ”konstruktiv kritik” – det har jag alltid haft svårt för att ta emot för egen del, också. Här vaknade den gamla ömtåligheten och ilskan till liv igen. Jag levererade ett surt inlägg, som väl inte för med sig varken det ena eller det andra.

Har tittat in på min blogg – fyra visningar idag. Det är också en form av tämligen konstruktiv kritik, detta med färre eller flera visningar av bloggtexterna.  Den är också omedelbar. Vissa texter är stendöda direkt, andra har lite mera liv i sig. Och någon kanske t o m dyker upp och tittas på flera veckor efter att den skrevs.

Nu har jag en lång stund suttit och tittat på mattan på golvet härinne. Den är skräpig, vi är för många som gått ut och in med skor på under helgen. Städning igen i morgon alltså. Och vattenpumpen har lagt av, något är fel – och vatten får nu hämtas i pumpen nere vid vägen. Bökigt och obekvämt, men fungerar. Speciellt om man kan skicka sonen att bära vatten!

Efter helgen ska jag tillbaka till huset där jag bor. Och deklarera. Jag har väntat med flit, vill inte. Vilket konstigt uttryck i det här sammanhanget, ”väntat med flit”… Men som med så mycket annat jag inte vill, jag kommer att göra det.

Jag tänker på fängelser också, sade ju att jag tänker för mycket idag. Inte bara på de fysiska, statliga betong- och gallerfängelserna, utan på de egenhändigt skapade mentala inre fängelser vi ibland lever i.

Mitt fängelse heter spelberoende. Det är nästan omöjligt att ta sig ur, nycklarna är borttappade, vakten är jag själv. Jag är bra på att se till att jag stannar där jag är. Tankar som skulle kunna öppna en ny dörr dämmer jag till och stoppar. Mycket tryggare att hålla sig till ”det kända helvetet” än att våga sig ut på okända vägar. Kanske väntar jag på att någon ska komma och leverera en ny nyckel, en som jag inte hittat hittills. Att skriva är ett sätt att själv leta efter nyckeln, om de jag hittar sedan passar i mina lås är en senare fråga!

Min vän författaren, gammal skolkamrat, återfunnen nyss via nätet – hon säger åt mig att sluta med det självbiografiska, hitta på i stället – fabulera, lägg till och dra ifrån som du vill – en del av kompisarna kan vara dummare än de är, andra snällare – total frihet. Skriv din roman, sätt igång!

Here goes:

Bästa vännen behöver jag inte hitta på, hon finns.

Och hon ställer alla de svåra frågorna, de som jag inte vill svara på, fast jag säger ”vet inte” i stället för att svara. Ibland säger jag det som gör ont, ser mig på det sätt jag inte vill se mig. Hon är mig trogen. Hon behöver mig – det är hyfsad balans mellan våra behov av varandra. Jag passar hennes hundar och städar ibland, hon låter mig gråta, prata, vara liten och ledsen, känna mig normal.

Vi har gjort viktiga och svåra saker tillsammans, och i min fantasi finns det ingenting som kan skilja oss åt. Kanske kommer hon att bosätta sig i utomlands igen, så blir det långt mellan de fysiska kontakterna, men Skype och mejl finns! Och inombords är vi tillsammans. Dessutom har hon telefonnummer till en rörmokare, när man behöver det. Som just nu när pumpen strejkar och vatten måste bäras från vägen!

Andra finns, och finns inte:

Vännen A som inte ringde på ett helt år när jag berättat om mitt spelmissbruk och separationen. Jag ringde till slut och talade om att jag var besviken och ledsen att han inte hört av sig alls – och han säger att han trott att jag ville vara i fred… Hur länge då?

Den vänskapen är inte som den var, där är det också en fråga om balans, men obalans den här gången. Förut inbillade jag mig att han behövde mig mera än jag behövde honom – nu känns det som om jag är i någon sorts underläge och det gör att jag inte hör av mig. Kanske är det så enkelt som att jag gillade att vara den han behövde! Något att fundera på.

Vännen/grannen B som var ledsen när jag flyttade från huset. Hon ringer emellanåt, jag har ringt en gång på ett år (tror jag) och varje gång vi pratar med varandra har vi just inget att säga. Det blir tyst, vi sågs för ett par veckor sedan när du och jag for förbi för att hämta lite böcker i huset. De bjöd på mat, och vi pratade om det som händer däruppe.

Hon grät med mig när jag berättade hur det var, med spelandet och med dig, då, innan jag flyttade. Och hon sörjer att vi inte finns kvar – om inte annat som festliga inslag och oväntade snapsvisesångare vid grannträffarna. ”Ni är festen här.”

Kusin B som jag just aldrig gillat. Hon som tycker allt är så fint, alla gamla saker är så fina, de vi köpte på auktionerna som hon också var på, var så fint, den och den är så fin. Som pratar oavbrutet, utan att egentligen säga någonting. Jag kan fantisera om vad hon har att säga om mig, dig, huset som hon aldrig kom och tittade på, spelmissbruket som hon säkert känner till – även om jag inte berättat något för henne. Jag har inte pratat med henne sedan långt före min flytt.

Kompisen M, som blev svårt sjuk och som både jag och du stöttade med samtal och omtanke. Hon har träffat dig på auktion, men hon har inte hört av sig till mig. Hon har både telefonnummer och mejladress.

Vännen O – som blev chockad när jag ringde och berättade, och som sade ”du vet var vi finns” när jag gratulerade honom på hans födelsedag för snart ett år sedan. Han har inte heller hört av sig. Han fyller snart år igen.

Barnbarnet, då en kille på 15 – som messade ”jag älskar dig farmor” på nyårsafton. Det var det vackraste någon sagt till mig någonsin! Just när jag behövde det som bäst.

Kompisen P – han fattar inte vad jag håller på med, det är väl bara att låta bli för f-n. Så dum är du väl inte att du fortsätter fast det hela tiden slutar på samma sätt!? Vad har hänt med dig, du som alltid var så klok och förståndig?

Hyresvärdinnan. Hon som öppnade mitt inkassobrev ”av misstag”, som gick in i huset när jag inte var där ”för att se efter så att inte vattnet frös” – som tycks ha lättare att umgås med djur än med människor. När jag har vännens hundar därute kommer hon och knackar på och undrar om de får komma ut och leka med hennes hund. Annars finns jag bara när något inte är riktigt OK, när hon tycker sig ha uppfattat att jag kört för fort inom gården t ex. Vilket jag inte gör…

Övriga grannar i det lilla samhälle som gården utgör. Han som klättrade upp på taket för att fixa något med skorstenen en sommarkväll – iklädd träskor. Jag fångade honom i silhuett mot kvällshimlen, där jag satt och var rädd att han skulle dråsa ner. Hans hustru (?) som älskar att plocka svamp, som hittar till alla ställena som är nya för mig, och som generöst tog med mig ut i höstas. Och som inte äter svamp själv. Båda har levt hårda liv som syns utanpå.

Paret som har två hundar, en gammal tik och en ung kastrerad hanhund. De promenerar dem försiktigt, alltid i koppel, utom en gång när den gamla hunden smet och sprang i kapp ”mina” långt borta på en skogsväg. När vi kom tillbaka till gården mötte vi husse i bil på väg att leta efter sin hund, som ”aldrig smiter”.

Hyresvärdinnans drygt 90-åriga, otroligt fräscha och välvårdade mamma som bor ensam i ett mycket stort, ganska nytt hus. I det lilla röda torpet bredvid bor en annan dotter och måg, en tämligen alkoholiserad målare som försiktigt kör förbi mitt hus i sin gamla Volvo. Han höll på att skrämma slag på mig när han kom in i huset utan att ha knackat eller tjoat – och han blev nog ungefär lika rädd som jag. ”Skulle bara kolla att allt var OK”.

Eller kompisen till hyresvärdinnans fd man som bor i ett mycket litet och mycket gammalt hus alldeles intill ån. Han tilltalas med sina initialer eftersom det redan finns en man med samma namn som han på gården.

De nya hyresgästerna i stora huset, hästmänniskorna som en av mina söner lite fördömande kallar dem. Det han vill antyda är att de ”bara har hästar i huvudet, tänker inte på något annat”. Det vet jag inget om, men jag vet att jag inte fått den ved de skulle se till att jag fick i utbyte mot den de fick behålla för att vi skulle slippa flytta på den! Det har jag surat över hela vintern. De har just fått en baby, och han är visst sjuk – så de har haft annat att tänka på.

Och T, ensamstående, mamma till två söner, en som jobbar och fungerar som han ska, och en som strular, dricker, och åtminstone har knarkat. Just nu lär även han fungera – men han sliter på sin mamma. Och hon sliter och jobbar i eget företag inom hemtjänsten. Även hon har en hund, en liten tuss till hund som leker med den lilla svanslösa katt hon också har.

De här, och flera, ska vara med i min roman – jag själv också förstås, med faktiska och påhittade fel och förtjänster, känslor och tankar. Syrrorna, föräldrarna, mormor och morfar som ni redan känner lite grann, arbetskamrater, uppdragsgivare, kursdeltagare och chefer – det finns många både verkliga och o-verkliga personager att befolka romanen med.

Lite kamouflage här och där, lite sanningar (från min horisont) och rejäla portioner påhitt – kan det bli en roman? Författarkompisen har själv skrivit något hon kallar en ”pigroman” – den lär ligga och vänta i posten när jag kommer tillbaka efter påsken! Spännande att fundera över vilka som är verkliga och inte!

Grannens ungar gungar. Högt och lite farligt, sådär som vi gjorde när vi var barn – fast de gungorna var mycket högre. Och däljan bakom gungorna var inte rolig att ramla ner i. Jag vet.

”Säg det, goa pastorn” är ytterligare ett mamma-uttryck som dök upp i mitt huvud i morse – undrar vem han var pastorn, och vad som pågick och föranledde svaret? Och vad håller du på med, mamma? Om du vill mig något kanske du kunde vara lite tydligare, inte bara komma tillbaka med diverse mer eller mindre obegripliga ramsor och uttryck!

Det är mitt skrivande som åstadkommer det här. Jag minns, och inser att jag inte minns, och tänker mycket på det som var, så som jag kommer ihåg det. Och då fyller du på med dina uttryck som förmodligen passade in när du använde dem – hos mig, nu, trillar de in överallt och har inget med någonting att göra! Känns trist att det mest är sådant jag minns av dig.

Vad kommer mina söner att minnas av mig? ”Skriv din egen dödsruna” var en övning i något sammanhang. Den var inte rolig då heller.

Är det egentligen skrivbefrämjande att sitta utomhus och skriva? Det händer för mycket runt omkring – måsar som skränar, grannar som sågar, grannens hund på besök, ekorren mitt i fågelfröna. Och datorn vippar i knät, bordet är för högt. Jag växlar mellan att äta en tallrik yoghurt, läsa bok, skriva, ta ut kycklinggrytan ur ugnen och ställa på kylning, svara i telefon där sonen säger att han bara ska köpa med sig en flaska bubbel, sedan kommer han.

Nu har jag dessutom lyckats växla stilsort och -storlek – hur vet jag inte riktigt. Det bara hände mitt i ett vipp. Får vara så.

Jag saknar katterna som båda fick dö för några månader sedan. Och jag saknar hundarna som jag haft till låns många veckor i år, men inte just nu. Det är tomt på den sortens liv här. Måsliv är det desto mera!

Jag saknar också min gröna vinterjacka, och fleecetröjan av samma märke – trodde att jag glömt båda hos bästa vännen, men icke. Hur har jag kunnat tappa bort dem? Och vem har inte hittat dem och därmed inte talat om för mig att det är där de är? Ingen av sönerna, inte syrrorna, inte här på landet hos fd mannen. I min egen röra i huset där jag bor? Har letat, men får leta igen när jag kommer tillbaka. Jag behöver minst en garderob till!

Bodil Malmsten har rest utomlands över tre veckor, ser jag i hennes blogg. Hoppas hon ändå fortsätter skriva där.

Någon rangerade in hennes böcker bland ”tantböcker” – kanske är man tant i dryga 60-årsåldern för den som själv är runt 30? Jag tycker att tant inte har så mycket med ålder att göra, som med attityd (och accessoarer): tantväska, tantskor, tantfrisyr (typ rulle i nacken, eller permanent).

Nåja, det enda jag vill med detta är att jag vill inte kallas tant. Hur gammal jag än blir. De två småkillar som häromåret frågade ”vet tant vad klockan är” har jag förlåtit, även om det då tog en stund innan jag begrep att det var mig de pratade med. Någon klocka hade jag inte på mig då, och inte nu. Ibland har jag telefonen med och kan vid behov kolla där. Att ”ibland” ha telefonen med är förmodligen mycket tantigt!

Ingrids boktankar är en blogg där Ingrid skriver om vad hon läser – och det är imponerande, både mängden och kvaliteten på kommentarerna. Här är den jag läste idag – apropå hemligheter:

”Så var äntligen köandet slut och jag fick boken i min hand- Philippe Grimberts självbiografiska ”Hemligheten”. Jo, den är värd alla lovord den har fått- jag sällar mig till kören av övriga entusiaster. Till vilket pris sanningen? Och jag säger till det priset att ingen ska bli glömd, ingen ska suddas bort på grund av rädsla, skam, plågor.”

Det är nog en bok att läsa, om man orkar bli berörd och ledsen. Jag tycker speciellt om Ingrids kommentar att priset för sanningen är att ingen ska bli glömd, ingen ska suddas bort på grund av rädsla, skam, plågor!

Jag har ett foto där du står och håller en Ardenner(?)-häst i vardera handen, du är ung, stolt och säker mellan de stora hästarna. Kanske är bilden från rekryten på Gärdet i Stockholm, eller hemifrån gården? En minnesbild är du på den gamla nötta stolen i hallen. Du satt ofta där i ensamhet, medan vi andra satt i köket och pladdrade. Din stol står hemma hos mig idag. Tom.

Jag har också en tavla, köpt på auktion, målad av okänd konstnär. En röd liten stuga, några träd och en gammal man i hatt stående framför ytterdörren. För mig är den mannen du. Din hatt låg kvar på hyllan i hallen långt efter din död. Tavlan hänger i mitt kök.

Minns att du var den snällaste i hela världen. Alltid. Snälla händer minns jag, du sade aldrig särskilt mycket, men du var där, snäll rakt igenom.

Minns att du, din bror Daniel, Gunnar och de andra gubbarna spelade poker i kammaren, att ni drack kask och hade trevligt någon söndag emellanåt. Och jag satt i ett hörn och var alldeles tyst så att ingen skulle komma på att jag inte borde vara där.

Du var den första i byn att köpa bil, en T-ford. Den och du finns också förevigade på ett fotografi. Mormor lär också ha lärt sig att köra och betalat inspektören med en halvliter Kron. (När hände detta, jag får inte ihop er ”kronologi”?)

Jag vet inte hur du hade råd att köpa bil, kanske din del av arvet efter föräldrarna betalade bilen? Din yngste bror bodde kvar på gården, och dina systrar var gifta på andra gårdar i bygden. Du, mormor och moster bodde i den lilla staden några mil bort, där vi också fanns.

Din hosta de sista åren i livet gjorde ont också i mig. Dina luftrör var dåliga och det fanns ingenting som kunde lindra. Du dog när jag födde min andra son, det var påsk det året i slutet av mars. När jag ringde hem till er från BB berättade mormor att du var död. De ville inte tala om det för mig förrän Johan var född.

Och sedan tog mormor dig ifrån mig, en stund, när hon själv var död – men det är en annan historia. Jag lät henne inte göra det, men ett tag kändes det så. Jag tror inte att hon ville det, det handlar mera om hur jag reagerade.