beskrivarblogg

>Jag har försökt fixa till min bloggsida – vi får väl se om jag trivs med detta. Har egentligen ingen aning om vad jag gör… Inte helt ovanligt.

Just nu får jag se mig för var jag sätter mina bara fötter, getingar ligger ”överallt” och dör sakteliga. Är det så dags redan? Det betyder att höst och värre ändå, vinter, inte är långt borta. Innan dess vill jag ut i skogen och leta svamp, är lite feg eftersom det finns både varg och vildsvin i dessa obekanta skogar.

Det är varmt och skönt, jag sitter i skuggan ute på trappen och skriver. Ingen granne på taket idag. Kom just ihåg att jag ska hänga tvätten jag satte på i morse! Och när jag förhandsgranskar det här inlägget inser jag att mina försök att fixa bakgrund och färger inte har sparats! Så kan det gå…

>Heja Bodil Malmsten! Du gläder mig varje dag – kanske kände jag igen mig idag speciellt i åldrandets glömska och virrighet som ändå är medveten och än så länge möjlig att skämta om! Glad blir jag av dig.

Tittar ut över sjön (som inte är min eller någons men ligger nedanför en god väns hus) – nu alldeles spegelblank och stilla, frånsett någon liten vaken skräddare eller tusenbroder (abborre, mindre modellen). Badade tillsammans med Frankie, cockerspaniel, energisk och springglad sådan, därmed lika trött och svettig som jag efter en runda på ön. I sjön med oss båda – härligt!

Inte lika härligt att du smiter ut från tomten så fort du kan, eller att du skäller så grovt och så högt du bara förmår när du tycker att du ska – jag tycker inte att du ska. Tittar på Caesar´s program på TV, han som uppenbarligen kan prata med hundar – och önskar att jag begrep hälften av det språket… Nu har vi varit ute för kvällen, ni har gjort det ni ska – och jag med. På söndag kommer matte och husse hem igen, då blir livet som det ska för er igen.

Jag vet inte när det blir så för mig – jag vet bara just nu att jag åker till huset ”i Norrtälje-trakten” på måndag. Och det är så det ska vara just nu – men inte så jag vill att det ska vara. Jag vill fortfarande ha ett litet ”vinterbonat, omöblerat torp med vedspis” någonstans – där jag kan känna mig fri, där jag betalar rimlig hyra för rimligt boende, där jag inte hela tiden behöver känna att jag inte hör till, inte borde vara där jag ju faktiskt är. Ibland ”ville jag vore hund” – även om det innebär tillåns-matte en vecka. Mat och kärlek får vi hundar ju även då.

>
Sol igen, härligt torkväder för tvätten som hänger ute!

Björklund (fp) röner inga lovord idag i tidningarna för sitt utspel om att varje skola ska få bestämma om burkha får förekomma eller inte. Det är jag tacksam för! En skribent beskrev det som ”ett dopp i en valpopulistisk dypöl” eller så, minns inte riktigt men gillade att hans förslag görs ner.

Varför inte låta varje kvinna/flicka bestämma? Flickan som inte fick bli barnskötare har ännu inte fått sitt ärende prövat – det tar tid för myndigheterna att hantera det som uppenbarligen är svårhanterligt!

Läste även idag med glädje Bodil Malmstens blogg Finistère – hon skriver om ett annat myndighetsSveriges ingripanden – den man som tröttnade på att vänta på akuten och sydde ihop sig själv, tyvärr med sjukhusets nål och tråd… Han blev polisanmäld för att han använt sjukhusets material – hade det varit OK om han haft med sig utrustningen själv?

Och hon funderar över hur Frankrike som annars fungerar dåligt vad gäller organisation och ordning – hur man där kan ha en fungerande sjukvård, när vi i Sverige är så bokstavligt klena! För mycket papper och blanketter här, ordning men ingen vård!

Själv gläds jag idag åt att jag är frisk, att jag är gladare till sinnes än häromdagen nu när solen skiner och vattnet på sjön glittrar – jag badade igår i regnet och även det är en behaglig upplevelse. Ibland är livet gott.

En av mina bokköpare (Bokbörsen är ett utomordentligt bra ställe för att se till att ens böcker får ett längre liv och glädjer flera) kallade mig också tacksamt för ”hederlig” eftersom jag ville veta hans kontonummer för att betala tillbaka 160 kronor som han betalt för mycket för en bok – han hade lyckats lägga in betalningen tre gånger i stället för en! ”Hederlig” känns bra att benämnas.

Och, till och med två ägg på tork i ett diskställ är vackra en sådan här dag! Jag skulle aldrig kasta dem på NÅGON…

>
Idag kan man läsa om vargen som rivit en kalv vid en gård nära Norrtälje – ska jag bli rädd för att gå ut i skogen nu, jag som bor i trakten? Ett äldre par jag talade med plockade inte längre svamp, eftersom ”det finns vargar i skogen” – och det var innan den hungriga vargen jagade! Jag måste erkänna att det är lättare att gilla vargar när de finns på lite längre håll – i ett anonymt Norrland kanske – men jag vägrar att tro att ens den här vargpappan eller -mamman skulle vara intresserad av en äldre tant med svampkorg, dvs mig!

Eftersom svampen inte hunnit fram ännu, och jag för ögonblicket befinner mig på annan ort, behöver jag inte bevisa min tes ännu.

Läs för övrigt Bodil Malmstens blogg – hon är som vanligt så bra! Jag blir glad till och med en sådan här regnig och seg dag. Jag beundrar också hennes disciplin, hon skriver något så gott som varje dag. Själv har jag just insett att jag skriver bara när jag är ensam. Hundars sällskap räknas inte.

De (lånade, två vackra svartvita cockerspaniels) är som jag idag, sega och vill helst sova, inte ens kisspromenaden i morse lockade, den ena vände i dörren och fick dras ut.

Sjön jag ser ut över från köksfönstret rör sig hela tiden, av vind eller av regn. Fåglarna duckar någonstans idag och syns inte till. Gräset är grönt igen, allt är blött. Idag tror jag inte att det blir något dopp.

>Numera är jag ensam i de flesta bemärkelser, separerad från min man och självvalt isolerad utom från några få vänner och familj. Vem är intresserad av detta? Inte vet jag, men en gammal väns kommentar kring mina tidigare bloggar som han hittat fick mig att skriva igen…

Jag har strukit det som inte längre stämmer i min profil, tagit bort mitt vinskålande fotografi från en trevligare tid – och det blev inte mycket kvar. De intressen jag fyllt i kändes inte längre aktuella, så även där blev det tomt. Och min/vår katt är död.

Det senaste året har varit plågsamt. Plågan finns kvar, men har dämpats något, när det värsta hade hänt överlevde jag ju.

Akut är oron för var jag ska bo om några månader, liksom ångesten inför att inte ha något vettigt att sysselsätta mig med i ensamheten. Det alternativ jag ägnat mig åt på senare år vill jag inte fortsätta med. Varje dag är en kamp att låta bli, trots att jag inte vill!!Skuld och skam försöker jag lägga på en ouppnåelig hylla där de inte gör mig illa varje stund.

Mycket av min tid går åt att försöka förstå mig själv, fortfarande. Ibland känns det som om jag hållit på med det alltid – utan att bli klokare! Tid är svårbegripligt det också, jag har samtidigt för mycket tid och för lite tid – jag är tillräckligt gammal för att begripa att det inte är så många år kvar av liv, och ändå kan jag inte bestämma mig för att använda den tid jag har på ett bra sätt. Ofta vill jag bara att dagarna ska gå så att de har gått.

Min bästa vän genom åren finns kvar, hon är ett stöd jag litar på och litar till – och försöker undvika att överutnyttja. Några gamla vänner har vågat sig tillbaka, trots min bryskt avvisande attityd, åtminstone för några månader sedan. Andra har jag lyckats skrämma bort. Mina söner, systrar och fd man är mig mera nära nu än på länge. Det är gott.

Kanske är det dagens ihållande regn som lockar fram min melankoli. I mitt huvud gnolar någon ”skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut – tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommaren slut” – och så är det ju. Tända ljus kan jag, till kvällen – skynda mig att älska är svårare, den jag älskade är inte min att älska längre. Vår sommar är redan slut.

Vem har ett litet vinterbonat torp med vedspis att hyra ut för längre tid – till låg hyra – ett hus som behöver en hyresgäst lika mycket som jag behöver ett litet hus. Nära någon sorts kommunikationer eftersom jag inte har någon bil. Var i Sverige? Det spelar inte så stor roll var – helst inte i mörkaste Norrland eftersom november snart är här!

Just nu är jag hundvakt, vi har varit ute i regnet och jag har två halvtorra cockerspaniels runt fötterna – de är ett mycket konkret hinder mot alltför stor självömkan. Det är också gott – och därmed är det slut för idag. Kanske kommer jag igen…