Feelgood för oss gamla, hur skulle det se ut? Vilka karaktärer skulle finnas med, vad skulle de vilja, hur skulle de se ut och vad skulle de göra? Vilka drömmar, vilken sorg?
Gammal eller äldre?
Rynkiga, den manliga rumpan är ofta väldigt platt, den kvinnliga fortfarande och ofta rund.
Grått hår, i den mån det finns alls, många män saknar numera huvudhår – och har ibland anlagt mustasch och/eller skägg.
Skröpliga ben och kroppar ö h t, dålig hörsel, klen syn, dreglar ibland utan att själv märka det. Säger samma sak flera gånger. Använder inte sina hörapparater. Ibland använder man heller inte sin rullator, som så väl behövs.
Betalar med pengar, inte med mobil, inte ens med kort. Om kort, så glömmer man ofta pinkoden.
Tänderna är i Sverige för det mesta hyfsat omskötta, i Spanien är det vanligt att det fattas en eller flera tänder.
Ensamhet – gissel eller paradis?
Någon, förmodligen en kvinna, skriver varje dag något som hon hoppas ska bli en bok. En man skriver sina memoarer som relativt känd politiker. Flera tittar mycket på teve, några tittar inte alls på teve. Någon går på konserter och teaterföreställningar, och är stolt över sitt kulturintresse. Andra har inte sett insidan på ett konserthus i hela sitt liv.
Flera besöker biblioteket varje vecka, läser tidningar, lånar böcker, hittar någon bok de vill ha i omloppshyllan. Ingen köper just böcker, det är för dyrt och de har redan så många – eller inga alls.
Bland männen finns några som både tycker om och kan laga mat, baka matbröd och uppskattar ostron, sniglar och andra lite udda maträtter. Men, de flesta av männen köper färdiglagat i enportionsförpackningar, trist, men de fixar inget annat. Kvinnorna kan laga mat, men är trötta på det efter ett liv som matlagare, professionellt eller enbart därhemma. De uppskattar de matlagande männen.
De flesta gillar vin, och en drink emellanåt, någon har problem med alkohol och har förmåga att avstå, andra borde låta bli, men kan inte.
Ekonomin ser väldigt olika ut, för män och kvinnor, men också bland männen respektive bland kvinnorna. Tumregel – gifta par har bättre ekonomi än de ensamstående, framför allt de ensamma kvinnorna. En del män har mycket god ekonomi, andra har precis så de klarar sig. Några har barn och barnbarn med svag ekonomi, och försöker bidra. Några sparar in på sina egna ”förlustelser” för att kunna lämna ett bra arv, ibland till barn och barnbarn som själva har gott om pengar. Några smygsäljer ägodelar på Tradera, andra säljer öppet böcker på Bokbörsen, och gläds åt några hundralappar emellanåt.
Vad har de här ”äldre” gemensamt (mer än relativt hög ålder), hur kan de mötas och vad kan de råka ut för?
Frukostbild från en av husets lägenheter
En av hyresgästerna har just tagit skydd från skyfallen utanför varuhuset
Fick en kommentar idag från en annan kvinna i skrivgruppen – ”vi är inte gamla, vi är äldre” ungefär, hon ville inte se sig som gammal. Jag vill inte se mig som gammal heller, men det är svårt att låta bli. Jag är gammal. 83 är gammalt, inte lite lättsamt äldre, eller ”+någonting”. Och jag pratar om att bli och vara gammal, och allt okänt liv det faktiskt medför. Så länge det är liv, resten är för all del också okänt, men inte liv.
Diskbara flip-flops i all ära, märke Birkenstock därtill – men fötterna blir svettiga i dem. Oskönt. Och eftersom golvet inte är rent, är det också oskönt med bara fötter. Men just nu är det ett bättre alternativ än flip-flops på.
Så jag läser någon sida med bara fötter, boken är inte så fängslande att jag läser mycket, fort och länge. Skriver någon mening som faller mig in. Tar en klunk av den utspädda drinken, eller rent vatten. Slänger kolapapperen så att jag inte påminns om att jag ätit flera. Och nu, drygt halv sju, är det svart utanför mitt lilla fönster.
Hur kan jag skriva om mitt liv som gammal kvinna, äldre, 84-åring eller vad sjutton jag nu är, på ett sätt som inte tråkar ut en läsare. (Helst flera icke-uttråkade läsare förstås.) Hur kan jag återge det här livet, och få det att både visa hur ensamt och trist det kan vara, och hur det samtidigt kan vara nyfiket, ibland roligt eller i alla fall roande. Ovant, och nyupptäckt, glädjande, tacksamt. Spännande. Är det möjligt, kan jag?
Det är omöjligt att veta, innan jag försökt. Så det är väl det jag gör nu, försöker. Jag sitter här i Puerto de la Cruz på Teneriffa, något inte alla som är lika gamla som jag, kan. Vet att jag är privilegierad som kan vara här, den här gången i fem månader. Och ändå ha ett hem att återvända till i Sverige. (Även om jag ibland fantiserar lite väl livfullt om alla möss som invaderat huset och vad där är medan jag är annanstans.)
Är det pretentiöst att skriva om mitt liv, det som inte är allas? Det är ju fult att vara pretentiös. Det är inte politiskt korrekt, och just det är väl något som framhålls och belönas därhemma numera. Bör jag skämmas som har råd, särskilt efter mina ekonomiska fadäser under tiden med spelmissbruk? Kan jag få de som då elakt morrade om ”skattepengar som jag försnillat” (det sades inte rakt ut så tydligt, men meningen var klar) – kan jag få dem att lugnas av att jag då också betalade skatt och fortfarande gör det som de flesta andra. Hyra här och där, och allt annat. Mina pengar, som jag använder för att leva det liv jag just nu kan ha, och vill, ha.
Kanske är det lätt att strunta i om mitt skrivande är pretentiöst. Vad gör det mig, om/att någon uppfattar det så? Ingenting. Det får mig inte att sluta skriva, det förändrar ingenting i min tillvaro. Jag kan låtsas att det inte finns. En vältränad förmåga sedan många år.
Kan jag blanda in fantasier i det som mera är fakta, uppräknande av det som sker varje dag? Klart det är möjligt, så jobbar väl de flesta författare – blandar det de berättar med inslag från de egna liven. Men här blir det mera av det egna livet, och färre inslag av fantasi. Och vilken sorts fantasi vill jag stoppa in (om någon)?
Jag äter min mandarin och klär av den alla trådar, som Helmer i den holländska boken the TWIN gjorde åt sin gamla pappa. Den boken har väldigt lite dialog, Helmer är tyst och inåtvänd, pappan är nog likadan, och befinner sig hur som helst på övervåningen. Han ropar enstaviga ord när han vill något.
Det som skildras är yttre miljö, och Helmers tankar. Att han målar om på nedervåningen, när han burit pappan uppför trappen och monterat ihop hans säng i rummet däruppe. Det rum som var den döde tvillingbroderns. Längre än så har jag inte läst. Men det är mycket innehåll i de få kapitlen.
Kanske jag skriver något liknande. Helt annan miljö förstås, men väldigt lite dialog, en huvudperson med mycket tankar och funderande (jag och Helmer är nog lite lika). Två ensamma människor. Av bokens baksidestext förstår jag att Helmer och hans pappa får sällskap av den döde broderns partner, med son. Här hos mig kommer inget sådant att hända. Men kanske något annat?
Varför försöker jag hela tiden vara så verklighetstrogen? Det är inte nödvändigt, det blir förmodligen väldigt onödigt detaljerat och tråkigt. Ingen kan säga att något inte stämmer, jag är ensam om mina upplevelser här. Martti är med på ett hörn här och där, men lär aldrig läsa något jag skrivit. Personal på diverse caféer och matställen är lika ovetande, och lär inte bry sig. Ingen kan protestera, vad jag än berättar härifrån. Tänker på dokumentären i teve om Jocke Lundell, där sanningshalten i hans minnen nu debatteras.
Ändå har jag svårt att kliva ur mig själv. Kan inte låta någon annan, något annat, ta sig in i min berättelse och spela någon sorts roll. Förändra något, kanske förvärra, eller bara titta in ett ögonblick och försvinna. Eller stanna för gott. Vad som helst kan ju få ske, när det bara är fantasier. När det inte är verkligt, inte händer på riktigt.
Det får nog även fortsättningsvis vara miljösnuttar, matglimtar, hav, drinkar, cañas, cortados, Martti, ingen Palmyra, Casa Canaría, antal steg. Duolingo, wordle, sudoku, wordfeud, en syrra eller två, en son eller två. Kanske längtan, kanske sorg och saknad, och oro inför en framtid som ännu inte existerar. Framtid gör ju inte det. Den finns inte förrän den är något annat.
Så varför oroa sig inför det som inte finns? Min oro är inte överväldigande, men den ligger där och tickar i huvudet. Kräver just nu inte att jag gör något, jag behöver inte hantera någonting. Inte härifrån, inte nu. Men…
Någon tanke hade jag om att försöka hitta ett vackert glas för mina så kallade Dry Martinis. Det glas som finns här i lägenheten är trist, ett sånt där lätt ett, som glas av noll kvalitet är. Tycker mig förstå att det är svårt att hitta vackert glas här, det är inte som i Sverige. Kan handla om att den vackra sortens glas var lyxvara, och inget för ”gemene man” här, men det var det väl också därhemma? Betyder det att jag aldrig varit ”gemene man”, eftersom jag alltid har sett till att ha vackra glas, också när jag inte haft råd. Gamla, nyare, men vackra, och ofta dyra.
Vill ha sådana även i fortsättningen, och får väl göra nästa gång som förra resan hit – ta med ett DM-glas. Det jag hade med då for tyvärr i golvet, och gick förstås sönder. Därför tog jag inte med mig något den här gången, ångrar mig nu. Loppisen däruppe ovanför mercado municipal kanske kan ha något dugligt i morgon.
Så vet jag vart jag ska på förmiddagen. Jag kanske till och med hinner dit i tid för att köpa lite av den färdiga pulpos-salladen. Den brukar vara slut när jag kommer. Men ostron ska jag inte äta där igen, senast, förra gången, var ett inte bra – och det märkte jag efteråt.
Börjar inse att det är Dino av någon sort som har pulpos i kyldisken, varken Super Coor eller Alteza har dem. Och så stället högst upp i mercado municipal på lördagar. Om jag vill ha den rätten på annat sätt, får jag kanske åka tillbaka till La Caleta de Intérian, och det mycket lilla matstället där. De gör den salladen till bland det godaste jag ätit här på ön. Men i morgon åker jag inte dit.
Den indiska restaurangen är också ett alternativ, jag vet ju att de är bra. Och ganska nära nu när jag bor mitt i Puerto. Det handlar bara om att jag ska idas gå ut igen, efter att ha gått mina steg, och gjort det jag behöver, kommit hem, bytt om till min Yasuragi-rock och satt mig i soffan. Och slappat, eller läst, eller skrivit. Så ska jag upp igen och klä på mig något annat, borsta håret och tänderna, pudra näsan och sätta i hörapparaterna. Och gå ut. Det låter sig inte göras så enkelt… Någon dag kanske, eller snarare kväll.
Men inte denna lördagskväll, för jag har handlat pulpos och gör en sallad till middag. Gick ut och upp till stället ovanför mercado municipal, och de hade kvar av det jag ville ha när jag kom. Dyrt, jag köpte pulpos, vita bönor och en sallad av okänt slag – 16 Euro. Tog mig också en cortado med en rejäl bit cheesecake på det ställe jag brukar frekventera på lördagar – gott, mättande, kostade 5,50 Euro. Hittade även en pocket på engelska för 1 Euro, utgifterna jämnar ut sig. Det ena dyrt, det andra billigt.
Var trött i kroppen när jag väl var hemma igen, vid ettiden. 5 500 steg känns som flera. Nu kör jag en tvättmaskin och får kanske gå upp och hänga på taket. Tvätten får nog inte plats på min lilla hängare utanför ett fönster. Den fick plats, min Yasuragi-rock hänger på en hängare vid ett fönster. Hissen går visserligen upp till våningen under takterassen – men den sista trappan upp är lite lång för trötta knän. Skönt att jag slapp.
Gick inte ner till havet idag, hade för mycket att bära på, en kasse på vardera axeln.
Nu spelar jag wordfeud med syster min, som förstås leder rejält. Men än är vi inte färdiga. Och jag har gjort Duolingo, wordle och sudoku. Halkar lite upp och ner i rankingen på Duolingo, begriper inte hur det går till, gör inget. Lite nya ord och repetition av tidigare känns fortfarande bra. 112 (tror jag) dagar i en följd. Något att fira, liksom att jag ju skrivit i det här dokumentet varje dag sedan jag antog utmaningen om att skriva minst 600 ord per dag. Det blev betydligt många fler, nu 12 000 ord. Många försvinner om jag ska redigera texten – och det har jag inte bestämt än. Vet idag inte vad jag vill göra med alla orden.
Den här damejeannen (?) står på golvet under mitt lilla fönster – den är vacker och om jag vrider lite på den så ser jag något annat
Onsdag, bryr mig inte om att försöka hitta till engelska biblioteket idag. Betalar hyran, euron aningen dyrare idag. Äter min frukost i lugn och ro. Ska fortsätta gå igenom kundmanus, har ungefär hälften kvar. Läser det jag skrev igår kväll. Det väcker en fråga i mig – en förläggare gav nyligen rådet ”var personlig, men aldrig privat”. Jag begrep inte riktigt vad som är vad när jag såg det, och jag begriper inte nu. Var går den gränsen? Vad är privat idag?
Nu disk och därefter promenad. Mobilen säger ”lätt regn”, jag ser inga spår av regn på fönsterbrädorna. 20 grader. Om det regnar går jag in igen.
Jag gick ut och det regnade inte. Bara 3 500 steg idag, gick bort till Skandinaviska turistkyrkan för kaffe och god bulle, och några böcker på engelska! Så nu har jag läsning några dagar. Jag gick hem och gjorde färdigt redigering och koll av min författande kunds manus. Skickat det korrigerade manuset och faktura, känns skönt.
Nu är jag mör i huvudet och rumpan, trots att jag suttit i soffan och inte på hård stol. Behöver röra på mig igen, så jag går nog ut en vända till. Klockan är bara kvart över fyra, middagen är samma som igår. Den bara väntar i kylen, inget extra jobb.
Vändan ute blev kort, det blåste kraftigt. Men 5 400 steg totalt idag ändå. Bra. Har duschat och tvättat håret, börjat läsa en av böckerna från kyrkan. Tyvärr är det en sån där som skriver ”nu” i några kapitel, och därefter går tillbaka ett antal år till en annan tid och plats. Gillar inte det greppet, så nu ska jag testa en annan av böckerna.
Har ätit några chips med salsa, och gjort mig en DM, spädd med vatten. Vermouthen från Bordeaux är lite för blommig för min smak. Ska värma middagen om en liten stund.
Hällde på lite grädde och riven ost, lite salsa – och värmde i mikron. Gott idag också, och nu är jag väldigt mätt. Har just fått betalt för mitt redigeringsjobb, har aldrig upplevt någon som betalar så snabbt som denna kund. Uppskattar det!
Läser lite i en annan av ”kyrkböckerna”, duglig so far. Två kolor som efterrätt. Mera kallt vatten i resten av min DM, duger bra det också.
Det här växte mitt i ruinen från häromdagen – liv!
Söndag, den sista i november och den första i advent. Här känner jag inte av någon julstämning eller julstress – temperaturen håller sig över 20 grader varje dag, även om det också är lite molnigt. Jag inser att jag behöver blogga någon gång emellanåt, om jag ska behålla de trogna som prenumererar på bloggen.
Idag tog jag fel på svensk och spansk tid igen, trodde det var en träff i Ewa Å´s grupp om bokutgivning klockan 14 här, det var 14 där – och 13 här… Då var jag fortfarande ute på stranden och såg på havet i sällskap med Martti, som bjöd på en caña. Martti kunde också peka ut riktningen mot Tauro, motsatt mot den jag trodde igår. Ibland är det inte mycket som blir rätt. Ingen katastrof varken det ena eller det andra, tror frågestunden filmas så att jag kan titta efteråt. Och Tauro ligger kvar, kanske jag försöker hitta det där engelska biblioteket igen.
Har lyckats få till det med app för att läsa böcker från biblioteket i Norrtälje. Så nu kan jag låna där, när jag nu inte hittar andra böcker.
Har gjort Duolingo för idag, tagit mitt piller i morse till frukosten. Klarat wordle och sudoku också. Kollat vikten som ligger still runt dryga 65 kg, det är jag nöjd med. Och jag har läst och redigerat i mitt kundmanus, har bara börjat – men det lovar att bli spännande. Uppskattar en kund som litar på mitt omdöme så till den milda grad att jag får ändra direkt i manus. För säkerhets skull markerar jag mina ändringar med rött, så att författaren ser vad jag gjort.
A menudo betyder ofta på spanska. Och el retrato är porträttet. Vissa ord har svårare att fastna i mitt huvud än andra.
Funderar på om jag ska orka gå ut igen, och besöka den indiska restaurangen som ligger ganska nära. Sondotter Sofia och jag var där när hon besökte mig i vintras, och de var både trevliga och serverade god mat. Annars blir det sallad här hemma, kanske med tonfiskröra och ägg. Känner jag mig själv rätt stannar jag inne. Men än är klockan bara halv tre, här. Har just messat sonen Anders och gratulerat på namnsdagen. Råkade se att det är idag, när jag ögnade igenom Aftonbladet. Namnsdagar är annars inget jag kommer ihåg.
Häromdagen var jag in i kapellet på den stora kyrkogården som ligger i närheten. Vackert, med fräscha blommor. Inte så där överdrivet ”guldigt” som kyrkor här ofta är. Jag sätter mig ibland på en liten bänk där utanför, och bara vilar i lugnet omkring mig. Gravarna sköts om, blommor vattnas och byts ut. Ibland av anställd personal, ibland av människor som på något sätt hör ihop med den eller de som ligger i gravarna. Många har stora och påkostade monument över sin grav, sällan anspråkslösa gravstenar. Många finns i väggarna, med porträtt och blomsterutsmyckningar.
Nästa vecka ska jag ta mig an en skrivutmaning – minimum 600 ord varje dag i veckan blir 3 000 ord på fredagen. Första kapitlet i min bok. Jag får redigera kundmanus på morgonen och ta en havspromenad därefter, innan jag börjat mitt eget skrivande. Förmodligen finns det också möten i skrivgruppen under veckan, men det har jag inte kollat ännu. Ibland känner jag mig nästan som om jag fortfarande är anställd och har möten och saker att göra, ofta. Samtidigt är det kul, det får igång mig, väcker mig ur den letargi som ibland tar för stort utrymme. Och jag bestämmer själv hur jag använder min tid.
Än kan jag fatta mina egna beslut, än är jag så oberoende som jag vill vara länge till. Samtidigt som min hjärna påminner mig om att det kan bli annorlunda, fort. Oväntat kanske, eller mera som en konsekvens av ”normalt” åldrande. Ingen vet när och hur, och det är nog bra.
Tisdag, klockan är kvart i tio (här) och det är 23 grader varmt ute. Kan möjligen komma lite regn i eftermiddag. Allt enligt mobilen.
Jag har fyllt på mitt te, tagit mitt piller och ska klä på mig om en stund. Shorts och T-tröja. Har inget program idag, men klockan fem är det möte i skrivkursen för att analysera olika texter. Så jag kommer att ta en lång promenad, vara nere vid havet och bara sitta och glo. Ett favorittillstånd där. Kanske möter jag Martti, kanske går jag en annan sväng. Han sitter vid ”sitt” bord mest varje dag.
Tar nog med mig laptopen idag, har annars lämnat den hemma. Även om datorn är lätt, blir min kasse full av allt jag behöver ha med mig ut – vattenflaska, glasögon, en extra kasse om jag ska handla, pengar, solhatt, solskydd, pappersnäsdukar.
Har kollat nätet, läser om Migrationsverkets förskräckliga regler och förklaringar. Och om ett gäng som arbetar tillsammans på ett demensboende. En viktig person i gruppen har flyktingstatus från Syrien, men är nu rädd att han ska tvingas tillbaka efter nya regler. Framöver ska man tjäna mer än någon anställd inom kommunal vård gör ”på golvet”. Hans kollegor vill avstå från lönehöjningar för att öka hans lön, och kanske få ha honom kvar. De försöker få besked om vad som kommer att gälla just för honom, men får bara blabla tillbaka. Och det först sedan pressen uppmärksammat det hela. Dessförinnan ingenting.
Det är tortyr, det är omänskligt att människor ska tvingas leva under hot om utvisning – som i flera fall kan innebära döden i hemlandet. Den här personen har lärt sig svenska, varit här i tio år och har fast anställning, betalar skatt – men kan inte fatta några beslut om sin framtid i Sverige. Och är hela tiden rädd för vilka konsekvenser en utvisning kan få.
Det är inte upplyftande att hålla kontakt med Sverige via pressen. Ingen rubrik idag gjorde mig glad, eller imponerad, eller lättad. Jag blev bara arg, ledsen, rädd för vad mitt land förvandlas till. Den regering vi nu har, med sidoinflytande som är stort och skamligt, måste bort. Tyvärr känns inte alternativen lockande inför nästa års val.
Dagens politiska drapa. Nu går jag ut. Och sätter mig på en enpersons bänk nere i muelle. Skönt att inte trängas med män som röker cigarr och pratar mycket och högt. För det är mest infödda män på bänkarna, här och där några trötta turister om de hinner dit före de män som brukar sitta där. Tror många har ”sina” bänkar här, som gamla tiders ”ljugarbänkar” därhemma. Har en härlig tidningsbild av morfar, hans bror Daniel och vännen Gunnar plus någon till på en bänk på torget i Avesta. För länge sedan.
I hamnen lastar en man sin båt full med pick och pack, medan kvinnan sakta kör bort bilen för att parkera. Långsam färd, eftersom en omedveten turist går långsamt längs hamnkanten åt samma håll. Mannen med hundarna är här, en annan man med bara en hund också. Lek i vattnet.
Flockar med turister passerar, i täten en guide med flagga. Många låter sig fotograferas vid statyn av en kvinna med ett fat med färsk fisk på huvudet – alltihop i brons eller så. Några spanska gubbar som fiskat lite längre ut vid hamnen, går förbi med sina spön och hinkar. Det framgår inte om de fått någon fisk. Ytterligare två fiskare går förbi, den ena med en våg i handen. Den andre drar en stor hink efter sig i ett rep.
Kvinnan har parkerat bilen och är tillbaka för att bistå med packningen. Båda har nu på sig våtdräkter. Nyss hade mannen en blå solhatt på huvudet, den har nu kvinnan medan mannen står på stranden med armarna i kors. Han tycks vänta på att få börja lasta ner det som ligger på backen. Tre män med dyktuber och annan utrustning ansluter sig. Båten är en lång gummibåt, som tydligen ska rymma både människor och packning.
Varubilar med allt från öl till gas kör förbi framför fötterna på mig. En lekfull labrador jagar en duva. Ett familjedrama? Mannen slänger vatten och vattenflaska och kliver upp från hamnkanten med arga, hårda steg. Kvinnan står kvar på stranden och ringer, honom eller någon annan. Hon såg inte ut att begripa varför han var arg, och försvann. Bara står där, barfota och med en plastkasse och en mobil. Efter en stund kommer en äldre kvinna snabbt gående, med mobilen tryckt mot örat. De gör sällskap bort längs piren.
En äldre man kör sitt gymnastikprogram innan han går ner i vattnet via en stege.
Människor överallt.
Min vattenflaska visade sig vara ”con gas” när jag öppnade den och fick en lätt dusch. Tur att jag lagt undan laptopen. Nu sitter jag bakom kommunala polisstationen, ett par män fiskar, en ung mamma går sakta med sovande baby i bärsele. Det ser tungt ut. En man sitter en bit ifrån mig och pillar på sin mobil. Parkerade bilar, jag och några till. Ett par fiskare, en man med en liten hund, en man med långt lockigt grått hår och dito skägg, hans kvinna går före. Jag får ett leende när han går förbi.
Jag drack en cortado på café vid Charco, nu är klockan tolv och jag börjar vilja ha något att äta. Men jag väntar en stund.
T-tröja och shorts har torkat. Lago Martianez ligger här, på andra sidan den lilla bukten. För att komma dit måste man passera alla turistfällorna längs stranden – restauranger, butiker av många slag, någonstans där köpte jag min gröna klänning för några år sedan. Det år jag bodde i La Caleta och var här på besök.
Nu på en bänk med armstöd och rätt höjd i Lago Martianez. I skuggan, mitt emot en hög och relativt ny hotellbyggnad. Här verkar finnas det mesta någon kan behöva, inklusive det lilla tåget till Loro Parque. Dit vill jag inte igen, har varit där en gång, dyrt inträde och deprimerande att se alla fångna fåglar och annat som hör faunan till. Lejonen är bara ett exempel. Jag gick en sväng och tog mig sedan ut därifrån, eftersom jag kunde.
Klockan är ett. Nyss ett ögonblick av ömhet mellan en man och en kvinna, hon med rullator och ett hårt lindat ben, båda lite drygt fyrtio. Han kysste henne med så uppenbar kärlek, snabbt. Mera en puss. Det var fint att se.
Fick för mig att äta en hamburgare på Mango nere vid hamnen. Fick vänta orimligt länge på servering och in kommer en hamburgare med ägg och pommes, väldigt lite ost – vilket jag beställt. Jag sade det på spanska, kanske de hävda att de inte förstod den. ”Hamburguesa con queso” borde inte vara svårt att begripa. Nu blev jag lurad att äta något jag inte ville ha. Note to self: Ät inte där igen. Kunde ha sagt nej när den kom in, gjorde det inte. Hur dyrt det här blev vet jag ännu inte, men kan inte äta upp. Fick säga till om salt och peppar, inget ölunderlägg. Rekommenderas inte. Kostade 7,30 Euro, mindre än jag trodde. Blev inte bättre för det.
Jag har tydligen svårt att välja rätt ställe för mina måltider. Någon gång snart ska jag gå tillbaka till den indiska krogen, där kände jag mig åtminstone välkommen, även om jag inte visste vad jag åt.
Duolingo och så direkt på textpratandet i skrivkursen. Intressant, den första texten som jag tyckte var full av krångliga ord och gammaldags ton var skriven av Lena Andersson (minns nu inte vilken av hennes böcker). Jag behöver inte läsa mera av henne.
Fogelströms Stockholms-skildring däremot är ljuvligt fylld av miljö – hans sätt att skriva flyttar mig direkt dit där Henning kommer till stan. Och den fjärde (vi hoppade över nr 3) var av en amerikansk författare, Therese Widenfjord, som debuterade med Med bergens andetag.
Tre väldigt olika böcker och författare, med miljöbilder som både luktade och smakade, en del hördes, andra kändes i kroppen. Spännande. Nu kvällsvila, lite strötittande på nätet, kanske någon film.
Ville att min bild skulle visa att det idag var lite kalima, men det blev mest bil…
Går ut igen när klockan är halv ett. Vill sitta vid havet en stund, innan jag är inomhus för gott idag. Med vatten, solhatt och bok att läsa. Fortfarande fantasy.
Hemma igen och lär mig att Alt och 0248 skapar ett danskt ö, men jag får inte till det ändå… Det är förmodligen inte ofta jag behöver den bokstaven, så jag lämnar det lilla problemet.
8 200 steg totalt idag, eftersom jag gick ner till strandcaféet och drack en caña, Martti var upptagen när jag gick förbi, men jag satte mig en stund senare och pratade lite med honom. Läste lite på en bänk, och gick hemåt. Klockan fem (här tror jag) är det skrivkursträff. Nu är klockan snart tre på eftermiddagen, jag har bytt till min Yasuragi-rock – och välsignar min sondotters mamma och make som gett mig den (och en till som är hemma). Det bästa att ha på sig i värmen här.
Nu Duolingo, innan jag får bannor. Gjort.
Strax efter halv fem (här) tror jag att jag är inne på Zoom för kvällens möte. Det börjar klockan fem. Jag är alltid lite virrig när det gäller tid – här och där – men det visar sig ju om jag är fel ute. Har läst mera fantasy, och känner mig mätt på den sortens litteratur för ögonblicket. Har inte skrivit något idag. Möjligen funderat, utan att veta vad jag kommit fram till. Om något.
Mina frågor fick nog inte svar som jag begrep på dagens möte i skrivkursen… Nu struntar jag i det för ögonblicket, ids inte backa och fota och skicka in det som gjort mig förvirrad. I alla fall inte nu. Kanske i morgon. Hela alltihop känns överväldigande, kurser är inte tillgängliga förrän om 262 dagar – varför, jag tänker inte plocka dem i otid, men vill veta – det går tydligen inte. Och mötena – det som avhandlas är inget som jag behöver, inte just nu i alla fall. Så vad behöver jag, vad saknar jag? Antagligen bra frågor. Jag är inte nöjd, jag är inte glad åt kursen – som jag var när jag betalade för den.
Nyss trodde jag att jag skulle gå igenom vad som kanske var användbart i mina gamla texter. Har tittat in i arkivet på bloggen – jag började skriva 2009, tror jag – och det är omöjligt att hitta några guldkorn där. Jag får börja från början, den fiktiva Agnes får vara så icke-levande som hon är. Nu är det min historia som gäller, exklusive en del privata detaljer. Men jisses…
Får nog försöka göra en sorts synopsis, för att hålla reda på diverse trådar. Men all lust har just nu försvunnit. Hoppas hitta den igen. Nu tänker jag läsa ut min fantasybok, och göra mig en liten Dry Martini. Dricker den med något som sägs vara pepparkakor, men inte är det, inte ens med lite irländskt smör på. Har också ätit den thairätt jag köpte igår, spaghetti med grönsaker och kyckling (!), ätbart men inte just mer.
Så jag göder mitt missnöje, tycker lite synd om mig, läser och tröttnar och vill skriva och vill inte. Hoppas jag sover bort den här ledan, den är inte bra för någonting. Men, eftersom klockan bara är sju så kan jag inte gå till sängs än.
Kanske är det så enkelt som att jag inte ska delta i gruppmöten – jag låter mig störas och förstummas av de dummaste anledningar. Och har inte lust att lära mig mera om mig själv i det sammanhanget, även om det säkert finns en hel del där.
Något som var bra idag, jag hittade gott bröd. Och pratade lite med Martti, som vinkade åt mig där han satt vid ”sitt” bord när jag kom och inte fick/ville ta plats. Och jag gick många steg.
Så i kväll andas jag, och sippar på min drink. Och läser ut boken, samtidigt som jag undrar vad jag ska läsa härnäst. 645 sidor lästa. I morgon får jag gå på bokjakt, jag har bröd ett par dagar.
Det där var igår. Idag har jag sovit av mig irritationen och vill skriva. Innan jag somnade fantiserade jag om att låta bloggen vila åtminstone några månader. Jag vill få till ett manus som inte enbart är hopplockade bloggtexter. Och det är svårt att skilja på vad som är blogg och vad som är annat.
Kanske kan jag referera till bloggens arkiv och min bok Free Spin för den som vill ha mera bakgrund, mera information om min historia, mitt förflutna. (Igår, halvsovande, tyckte jag ”förflutet” var ett både konstigt och fult ord. Kollar Akademins ordbok, och ser att ordet använts mycket långt tillbaka genom seklerna.)
Jag skulle slippa upprepa och skriva igen om allt det som gjort mig till den jag är idag – mitt spelmissbruk, vår sons död, min särbos död, ex-makens demens och död, och livet före allt det här. Kanske kan jag därmed ägna mig åt mig. Nu. Börja om. Visar sig vad som är möjligt.
Måndag morgon klockan tio har jag druckit upp mitt te. Kollar temperaturen på mobilen, 22 grader och molnigt, kanske regn till kvällen. Blir bra för en promenad runt i stan. Men först ska jag klä på mig. Ska försöka hitta ätbart bröd någonstans, vill inte ha de baguetter som finns, eller ”fabriksbakat” skivat svampigt bröd. Blir inte bättre av att rostas. Tidigare har jag hittat matbröd av ”tysk” typ, men där finns numera enbart tårtor och söta kaffebröd. Igår åtminstone.
Gick upp till Casa Canaria i Punta Brava. Och hälsades välkommen av mi camarera så att människorna runt mig log. Jag också. Hon värmde mitt hjärta, och jag fick min cortado. Glädje. Såg inte till Palmyra, jag var för sent ute, det får bli flera promenader dit. 9 100 steg totalt idag, lite för många säger kroppen.
Nu är klockan halv tre, jag är hemma och äter några snurriga oststänger och crab sticks till lunch. Har druckit en caña ute, nu vatten.
Är trött, försöker inse att jag kanske skulle skriva något annat än detta – men varför i all världen? Jag vill ju berätta om den glädje jag kände idag, när jag blev igenkänd och välkomnad på Casa Canaria. Inclusion (tillhörighet) är livsviktigt för alla, handlar om att leva, att finnas till, att bli sedd av andra, att inkludera sig själv i livet – och idag blev jag sedd. Jag finns.
Hittade hårt Wasa-bröd på Super-Cor, en fin avocado, en citron och något skivat bröd som kanske blir bättre än det ser ut, om jag rostar det. Får kanske vänja mig vid brödfria frukostar. Vet att det förstås finns bra bagerier också i Puerto – men har ännu bara hittat till de som fanns tidigare, och inte finns nu. Många serveringar verkar också ha försvunnit, eller har kanske bara semester efter en hektisk säsong.
Kollar på nätet och hittar La Casa del Panadero på Calle Hoya, ungefär 10 minuters promenad från min lägenhet – dit ska jag i morgon, de öppnar klockan 8.
Vinkade åt Martti, när han passerade – jag satt på en bänk utanför strandcaféet och läste King´s On writing. Bänkar här är väldigt låga, går väl an att komma ner, svårare att komma upp, inga armstöd. Hittills har jag klarat både det ena och det andra.
På eftermiddagen tittar jag på andra veckans filmer om utgivning, pilotkurs på nätet av Ewa Åkerlind, Oberoende förlag. Bra frågor, som får igång både huvud och fingrar. ”Hur ser jag på mig själv som författare, vilken röst har jag” och ”Vem är din ideala läsare – hur ser hen ut, heter, bor, vill läsa, gillar/ogillar” etcetera. Det blev några ord. Och några ostpinnar till, med salsa. Middagen idag blir det allra sista av potatissallad och lite kyckling, kanske en wienerkorv till. Senare.
Halv sju var det dags för middagen, och den gick ner. Nöjd att kycklingen är uppäten, synd att butiken inte sålda halvor. Jag läser lite i fantasyboken, men det är ett vådligt stridande och dödande just nu. Det blir bara ett par sidor i taget. Orkar inte riktigt ta mig tillbaka till mitt eget skrivande just nu. Funderade bara för en stund sedan på vad jag skulle ta mig till, om jag inte hade en fungerande dator att skriva på. När den här kraschade innan jag åkte, hade jag ju min gamla dator, och kunde fortsätta med mina ord. Det handlar inte om att det jag skriver är så himla viktigt. Bara om att det är mitt sätt att prata med mig själv, att skapa världen omkring mig, så att den blir begriplig (i alla fall för det mesta).
Här kommer jag att tänka på den danske författaren Nörretrender (ber om ursäkt, men jag får inte till något danskt ö) – och lär mig att han just skrivit en bok som på min svenska från danska heter Äldreupproret. En uppmaning till ”goda, äldre människor att bekämpa förfallet i natur och samhälle”. Låter som en mycket behövd bok just nu, nyligen utkommen. Tror den enbart finns på danska.
19 grader och växlande molnighet enligt väderbeskrivarna. Jag ser bara att det är svart utanför fönstret nu när klockan är halv åtta, här. Dags att diska.
Har nog skrivit ungefär 1 800 ord idag, i olika dokument. Kommer jag att använda några av dem i något sammanhang? Kanske. De i det här dokumentet blir blogginlägg, postat i morgon under frukosten. Med något tillagt, eller något struket.
Varken tillägg eller strykningar, har ätit frukost och nu ska jag ut och leta bröd. 20 grader och övervägande molnigt, passar mig bra. Kan bli upp emot 23 grader längre fram på dagen.
beskrivarblogg 