Har man någonsin avtjänat sitt straff, när man inte ens är dömd för brott av lagen?

Jag är spelberoende, har spelmissbrukat, lånat pengar och spelat bort, mina och inte mina. Mitt företag är försatt i konkurs, mina skulder kvarstår. Kronofogden tar det hen kan varje månad av min pension, jag betalar dessutom några andra lån med småsummor varje månad. Jag spelar inte längre.

Med mannen min har jag nu åter en bra relation. Han litar på mig. Andra undrar om han därmed ”är riktigt klok”? Och säger rent ut – som en berusad bekant häromkvällen – att ”det är bäst att han håller hårt i plånboken”.

Den här berusade personen är en av flera. Inte berusade, men mannen min närstående, som i varierande grad tycker att han är galen som släppt in mig i sitt liv igen. Några av dem gör mig ont med sitt avståndstagande. Andra kan jag strunta i. Att de också gör mannen min ont tycks de inte begripa.

Och jag kan inte göra någonting åt detta, annat än försöka fortsätta leva som jag vill leva, med den man jag vill ha hos mig. Som vill ha mig. Och inte låta mina egna skuldkänslor äta upp mig. De är nämligen inte ett dugg produktiva, de ger ingen av oss inblandade en god tillvaro. De bara stör och förstör.

Så jag skriver, jag gnäller och gnyr, tycker att många andra människor i någon sorts sammanhang som mer eller mindre berör mig är elaka och tanklösa och brister i respekt. Idag är jag nämligen stursk nog att kräva respekt för den jag är nu. Just nu. Spelfri, kärleksfull och mörbultad. Full av liv, som ibland gör ont, men som talar om för mig att jag är levande.