När ska mitt hjärta förstå det min hjärna vet – att jag aldrig kan förändra någon annan människas val och beslut i livet, hur förödande de än är. Min kärlek gör ingen skillnad, inte min sorg heller, eller min ilska, min vanmakt, min ångest.

Det enda jag kan göra är att dämpa mina egna deprimerande tankar, göra annat, göra något. Inte fastna i fantasier som än så länge är fantasier.

Därför skriver jag, också om det bara blir några rader. Därför läser jag en bok tjock som ingenting, Gabaldons ”Som ett eko” – den går att konsumera några sidor i taget, tills jag rastlöst gör något annat ett ögonblick. Eldar, klappar Minsann, tar in mera ved, borstar snön från trappen. Hänger tvätt på syrrans torkställning här i köket. Tinar räkor till middagen, ris, curry och heta räkor. Fabbar, Sudokuar, kollar tom inkorg. Tittar på blåmesen som sitter på altanstaketet och laddar för att landa på talgen och äta en stund. När hackspetten flyttat på sig.

Världen är åter vackert vit, om jag ville kunde jag göra en snögubbe.