På datorskärmen speglas mitt ansikte lagom otydligt, bara den djupa bekymmersrynkan mellan ögonbrynen är tydligt urskiljbar, och vinklarna ner från näsan runt munnen mera anas än skriker ut sin närvaro. Håret ser till och med riktigt snyggt uppsatt ut, påsklämman syns inte och inte heller allt hår som kryper ur den.

I spegeln är det annorlunda alltihop. Så annorlunda att jag ibland lyckas få mig att tro att det inte är jag som tittar tillbaka på mig. Hon är okänd den där gamla kvinnan i spegeln. Eller i alla fall tämligen obekant, kanske dags att lära känna henne bättre. Innan hon dör.

De tre orden använder jag för ögonblicket för att få igång mitt dagliga skrivande. De fungerar ganska bra, det jag skriver har inte direkt något med just de orden att göra, men det blir något skrivet. Och orden suddar ut mitt ansikte på skärmen, eller suddar åtminstone till det. Det vore en rätt rolig bild om jag kunde fotografera den – ett mycket vagt anat ansikte bakom några rader med ord om just ingenting. Men bara orden syns på bilden – som bilder av ord. Den som skrev finns inte med. Kanske är det så det ska vara med skrivande, den som skriver finns bara i sina ord.