Nu vill jag inte ha Minsann i knät, jag kan inte skriva utan henne, än mindre med. Hon tycker jag är ogin. Hon har rätt.

Vädret lockar att gå ut och sitta i solen med en filt, solglasögon och skärm så att det går att läsa. Använda datorn fungerar inte, men den kan behöva ta igen sig. Men så tittar jag på trödtopparna och ser vinden …

På måndag eller tisdag åker vi upp till huset utanför Sala, det är länge sedan sist. Jag behöver, nej, jag kräver miljöombyte. Det känns som om jag suttit fast i det här lilla huset för länge. Vi hade ju räknat med att vara borta hela mars, men så blev det inte. Mannen min behöver täta läkarkontakter. Nu har han inget läkarbesök förrän runt 10 april, så vi kan vara borta ett tag.

Helst skulle jag åka till värme någonstans, så där lite lagom värme, ljum vårvärme. Att promenera eller kanske flanera i, utan särdeles planering och syfte eller mål. Bara vara i det sköna. Det får vänta, kanske tills det blir vår här hemma någon gång. Den kommer även om den dröjer till en bit in i april.

Minsann är tillbaka i mitt knä. Hon är påstridigare än jag, visserligen mycket mjukt och keligt påstridig, men hon avgår med segern. Om det nu är en kamp.