Det är fredagskväll. Gänget på FB kopplar nu ner, umgås med makar och vänner. Jag försöker lösa DNs sudoku, genivarianten. Lyckas inte mer än halvvägs. Dricker vin även jag, och har ätit en god vällagad middag.

Nu har jag slutat gå ut och in, kvällssvalkan känns inte skön och solen är på väg ner. Hästarna är inne för natten, åtminstone de som brukar gå i hagarna precis utanför huset. Längre bort är både kor och hästar fortfarande ute, och är väl så även i natt. Vargarna har inte synts till i närheten av gården på länge, även om de finns i skogen och går de urgamla vargvägarna.

Ibland leker jag lite med en Tarot-kortlek. Jag kan inte tolka alltihop, men brukar titta i boken för att få förklarat för mig vad korten kan innebära. I kväll drog jag kortet i Stora Arkanan, nr 13, Döden. Det ser inte roligt ut. När jag läser tolkningsförslagen handlar det om att det gamla måste dö för att ge plats för något annat, nytt, kanske bättre, i alla fall annorlunda. Jag måste släppa det gamla, mina egna gamla mönster och mina bindningar till allt jag är och har varit bunden till…

Ett lämpligt kort att dra just nu. Jag blir inte klok på om alla kort i en Tarot-lek alltid är lämpliga på något sätt. Ofta upplever jag nämligen att det kort jag drar när jag vill stämma av något med hjälp av korten, det stämmer bra in på min nuvarande situation eller sinnesstämning.

Just nu är det klart för mig att jag måste släppa min mångåriga bindning till den man som varit min följeslagare och nu inte längre är det. Jag skulle också behöva släppa en hel del av mina föreställningar om mig själv och mitt nuvarande liv. Nu börjar ett annat liv, och det är än så länge bara mitt. Jag har inte skrotat mina barn och min övriga familj – men nu behöver jag skapa mitt liv så som jag vill ha det. Som jag kan skapa det. Jag har inte kommit så långt i den här processen att jag tycker att det är spännande och löftesrikt. Tvärtom är det fortfarande ängsligt, och osäkert, i hög grad beroende av andra människors stöd och hjälp. En början är att jag ber om hjälp när jag behöver den. Utan att be om ursäkt, eller fortsätta tycka att jag ska klara allt på egen hand.