Så, nu fungerar internet igen. Dessutom kom jag fram till bankens support och får ett nytt inloggningskort per post om ett par tre dagar. De irritationerna kan jag nu förpassa till den mentala papperskorgen. Skönt.
Det är halv storm ute, svårt att hitta lä. Kristian Gidlund skriver i sin blogg ”vi måste prata” – jag kan bara hålla med honom.
Framför allt behöver vi prata om det som är svårt att prata om, det vi inte vill prata om, det vi är rädda för. Om vi inte gör det hinner vi kanske ångra oss många gånger om innan vi dör. Har vi tur dör vi så snabbt och ovetande att vi slipper ånger och kanske ångest.
Det kan vara svårt att prata om man är ensam om att vilja det. Om den man ville prata med inte vill eller kan, orkar eller törs. Kristian vet att han kanske bara har ett par månader kvar i livet. Vi andra, vi som vet oss friska, låtsas att tiden räcker hur långt som helst. Också när vi är gamla, när enkel matematik talar om för oss att det olevda livet rimligen är ganska kort. Och det opratade är tungt att bära.
Ja, vi måste prata. Vi måste våga. Vi måste vilja. Tiden går bara åt ett håll, tyvärr.
GillaGilla