Ta sig själv på allvar

Vännen A., med flera böcker utgivna, säger sig behöva ta sig själv som författare och förläggare mera på allvar. Jag har lång väg att gå. Inte publicerad (annat än i en antologi (”Leva sin dröm”) och i en e-bok med dikter (”Hetta”) och spridda skurar i form av krönikor på 1av3.se och bloggtexter – jag har långt till att ens tänka på mig som författare, ännu mindre som förläggare. Men jag skriver, jag har Minsann förlag, jag har två ISBN-nummer som ska användas och jag har fram till oktober på mig att skriva vidare. I oktober ska nämligen en vän (och kanske flera) bistå med hopsamlande och redigering av mina skriverier. Ett (kärleksfullt) hot och ett löfte.

Jag famlar. Skulle säkert behöva gå någon skrivkurs och utsätta mig för öppen kritik, men är rädd för att inte klara den kritiken om den blir negativ. Jag är också rädd att tappa ”min röst”. Jag tappade min lust att måla och mina ögon när jag gick en sommarkurs i akvarellmålning för många år sedan. Det jag tappade var min lilla tilltro till mig själv, förstås. Och det var självklart jag själv som stod för tappet.

Ungefär som när jag inte fick vara men i sångkören i skolan för ännu längre sedan. Jag kunde nämligen inte hålla ton, enligt magister König. Han regerade mitt icke-sjungande i decennier, utan att ha en aning om det. Nu är han detroniserad, numera sjunger jag och skiter i tonhållandet, bara jag gillar det. Minsann blir lite orolig när jag låter, men då släpper jag ut henne och sjunger vidare.

Det är lite annorlunda när jag skriver. Jag har fått mycket gensvar på mina texter, och glatt mig åt att jag tycks nå fram med det jag skriver. Då blir det ännu farligare att utsätta sig för sk konstruktiv kritik – och ännu svårare att ta den till sig när den faktiskt ofta är både välment och nyttig, befogad och hjälpsam. Ack ja. Ännu är detta en senare fråga. De förlag jag för något år sedan skickade ”manus” till har artigt avböjt utgivning.

Det är nog dags även för mig att ta mig själv på allvar. Som den skrivande människa jag är.

 

 

 

 

 

 

 

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Ta sig själv på allvar

  1. Signhild Skrivmoster skriver:

    Bra Margareta! Kram!

  2. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Om det nu är så att gamla, f d lärare i div ämnen har kunnat påverka dig negativt så kan man (= jag) tycka att de lärare som bedömde dig positivt också kan få komma till tals! Hur var det nu med svenskämnet i gymnasiet och dina uppsatser där………….
    Puss o kram!
    B/

  3. Det är klart att du ska ta dig själv på allvar. Jag har ingen aning om hur din sångröst är. Inte heller om du är en fena på att kladda med färger. Men skriva kan du. Vet du väl? Vet många andra också.
    Kram din skrivkompis Bosse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s