Vännen A., med flera böcker utgivna, säger sig behöva ta sig själv som författare och förläggare mera på allvar. Jag har lång väg att gå. Inte publicerad (annat än i en antologi (”Leva sin dröm”) och i en e-bok med dikter (”Hetta”) och spridda skurar i form av krönikor på 1av3.se och bloggtexter – jag har långt till att ens tänka på mig som författare, ännu mindre som förläggare. Men jag skriver, jag har Minsann förlag, jag har två ISBN-nummer som ska användas och jag har fram till oktober på mig att skriva vidare. I oktober ska nämligen en vän (och kanske flera) bistå med hopsamlande och redigering av mina skriverier. Ett (kärleksfullt) hot och ett löfte.

Jag famlar. Skulle säkert behöva gå någon skrivkurs och utsätta mig för öppen kritik, men är rädd för att inte klara den kritiken om den blir negativ. Jag är också rädd att tappa ”min röst”. Jag tappade min lust att måla och mina ögon när jag gick en sommarkurs i akvarellmålning för många år sedan. Det jag tappade var min lilla tilltro till mig själv, förstås. Och det var självklart jag själv som stod för tappet.

Ungefär som när jag inte fick vara men i sångkören i skolan för ännu längre sedan. Jag kunde nämligen inte hålla ton, enligt magister König. Han regerade mitt icke-sjungande i decennier, utan att ha en aning om det. Nu är han detroniserad, numera sjunger jag och skiter i tonhållandet, bara jag gillar det. Minsann blir lite orolig när jag låter, men då släpper jag ut henne och sjunger vidare.

Det är lite annorlunda när jag skriver. Jag har fått mycket gensvar på mina texter, och glatt mig åt att jag tycks nå fram med det jag skriver. Då blir det ännu farligare att utsätta sig för sk konstruktiv kritik – och ännu svårare att ta den till sig när den faktiskt ofta är både välment och nyttig, befogad och hjälpsam. Ack ja. Ännu är detta en senare fråga. De förlag jag för något år sedan skickade ”manus” till har artigt avböjt utgivning.

Det är nog dags även för mig att ta mig själv på allvar. Som den skrivande människa jag är.