Skriva sig till inspirationen, ja det är en väg dit. Att bara sätta sig ner och se vad som händer, om fingrarna skriver någonting. Allt måste inte vara färdigtänkt och klokt, ingenting går inte att ta bort igen. Emellanåt kan rumpan bli mörare än fingrarna av sittandet och skrivandet. Då gäller det att komma ihåg att gå upp och knalla omkring lite, röra på sig, sträcka på armar och ben. Och så andas, hela tiden andas, ända ner i magen.

Längta lite till Cornwall kan man också göra, som skrivkompisen Annika. Jag har visserligen aldrig varit där, men har en fantasi om att det är ett landskap att längta till. Ständig är min längtan till havet. Framför allt det hav som är stort och kraftfullt, ibland skrämmande i sin obeveklighet. Jag behöver inte vara på havet, men vid havet. Att se det, känna lukten av hav, känna stänket, gå i kanten och tro att jag ska hinna undan nästa våg, men bli blöt om fötterna. Det gör inget om sanden är lagom varm också.

Jag kommer förmodligen aldrig att segla igen. Att somna i en väl förtöjd segelbåt och vaggas till dröm är en längtan som aldrig försvinner. Att jag i verkligheten ofta fick vakna och mer eller mindre naken bistå med att förtöja om båten när den börjat hugga och vinden vänt, är en annan sak. En enda gång hade vi sittbrunnen full med disk från kvällens lilla party med seglarvänner. Den disken klev jag i på väg till fören och tampen… det gjorde jag aldrig om. Kanske är det därför jag diskar även härhemma varje kväll innan jag lägger mig. Jag kan inte riktigt föreställa mig hur jag skulle bete mig för att kliva i disken här, på diskbänken, men man vet aldrig.

Blåsten därute skapar främmande ljud. Någon storm är det inte, ännu, men fågelfröautomaten svänger och dinglar, de flesta fröna ligger nog på backen vid det här laget. Mannen min bakar gott matbröd, och ska till middag göra Edward Bloms köttfärsbiffar. Vi lånade kokboken på biblioteket senast vi var där. Och så väntar vi, kanske förgäves, på att apelsinmarmeladen från igår ska stelna. Gör den inte det, får den kokas om med lite pektin.

Någonstans såg jag att den kommatering man gör skvallrar om ens ålder. Yngre människor lär inte använda kommatecken, och sägs knappast veta vad ett semikolon är. Jag gillar skiljetecken, för mig blir det lättare att läsa med dem än utan dem. Kom jag just på, när jag satte dit ett komma i sista meningen i stycket ovan.