Nu famlar jag och kanske svamlar jag.
I ett par dagar har jag varit lättrörd, nästangråtit för ingenting. Och ibland för någonting. Sonen som fattas oss är i fokus, hela tiden. Vi har pratat och kommit ihåg honom på landet tillsammans med grannar, andra sonen och hans hustru. Och jag vill både lyssna och inte höra, både veta och inte veta. Det är inte många av de minnena jag delar, och kanske är det alldeles som det ska. Mammor ska inte veta allt. Någonsin.
Äldsta sonen har jobbat, gjort färdigt sådant hans bror inte hann. Det är fint. Och jag vill gråta.
Åt kräftor i veckan, tillsammans med yngste sonen och mannen som tidigare kallades ”mannen min”. Det var gott, och jag uppskattade att även sonen var inviterad. Åkte tillbaka till fd mannen och landet dagen därefter och undrade vad livet egentligen handlar om.
Idag pratade jag med mannen med kräftorna, han talade om hur han mådde eftersom jag frågade. Prat, prat. Jag talade om att jag mådde bra, och att det var kul att han frågade. Eftersom han inte frågade. Och jag inte mår bra.
Kraaama dig. Jag vill ju bara kraaama dig. Är det inte en låt som går sisådär ungefär?
Hur som helst så finns det inget att kommentera annat än att jag vill skicka över till dig; tanke och bamsekram.
Svamla och famla på du, det hjälper.
❤
Jag fortsätter famla och svamla och tackar, på allvar, för kramar och tankar/Margareta
Ju mer som kommer ut desto bättre. Det sämsta är att stänga inne allt. Samtidigt vill man ständigt ha kontroll. Jag tycker du är värd framgång, att det händer något riktigt positivt inom en snar framtid. Styrkekram Bosse
Tack min vän, styrkekramar behövs! Ibland mer än annars/kram till dig också