Nu famlar jag och kanske svamlar jag.

I ett par dagar har jag varit lättrörd, nästangråtit för ingenting. Och ibland för någonting. Sonen som fattas oss är i fokus, hela tiden. Vi har pratat och kommit ihåg honom på landet tillsammans med grannar, andra sonen och hans hustru. Och jag vill både lyssna och inte höra, både veta och inte veta. Det är inte många av de minnena jag delar, och kanske är det alldeles som det ska. Mammor ska inte veta allt. Någonsin.

Äldsta sonen har jobbat, gjort färdigt sådant hans bror inte hann. Det är fint. Och jag vill gråta.

Åt kräftor i veckan, tillsammans med yngste sonen och mannen som tidigare kallades ”mannen min”. Det var gott, och jag uppskattade att även sonen var inviterad. Åkte tillbaka till fd mannen och landet dagen därefter och undrade vad livet egentligen handlar om.

Idag pratade jag med mannen med kräftorna, han talade om hur han mådde eftersom jag frågade. Prat, prat. Jag talade om att jag mådde bra, och att det var kul att han frågade. Eftersom han inte frågade. Och jag inte mår bra.