Vi känner igen varandras kroppar, också när vi inte känner igen den egna. Händer och läppar minns, kanske ser de bortom det påtagligt närvarande. Den här skrynkliga kroppen hävdar att den är min, liksom din är din.

Att bli gammal är svårt att begripa, mäts ofta i ”orkar inte längre”, ”kan inte”, ”kommer inte ihåg”. Min hjärna förstår inte att det är jag som är gammal, och du. Den får acceptera utan att förstå, tala om för sig att det är sant. Kvinnan i spegeln är jag, och du är fortfarande du. Inuti. Vi är vi, ett tag till. Var för sig, och med varandra.