Det här skriver jag till min syster. Jag har två i livet. Jag hoppas att du vet hur viktig du är för mig, hur du gör mig levande, hur du talar om för mig att jag finns. Faktiskt finns, faktiskt skriver, faktiskt säger något.

Det du gör för mig gör ingen annan. Du läser mina ord, du ser vad där står, du talar om hur du reagerar. Av ”de mina” är du unik. Jag tror mig veta att min andra syster också läser, att min svärdotter gör det, att min fd svärdotter och kanske min sondotter gör det. Jag vet att min ibland kärbo gör det. Men du berättar att du gör det, du kommenterar och talar om hur du tänker när du läser det jag skriver.

Mitt skrivande är mitt sätt att hänga fast vid livet, att fortsätta tro att jag lever och kan leva. Och för att riktigt tro på det behöver jag, kräver jag, att få någon sorts respons. Andra människor som jag älskar bryr sig inte, jag är säker på att de älskar mig – men de bryr sig inte om vad jag skriver. Eller berättar det inte. Bara det inte hänger ut dem. Så jag hänger inte ut någon annan än mig själv. Men jag skriver för att leva. Och lever för att skriva – åtminstone ville jag det när jag hittade på devisen för bloggen.

Tack, kära lillasyster. Medan jag fortfarande kan tacka dig. Du behöver inte vänta på min bok.