I morse ringde du halv 9 – du brukar inte ringa så tidigt, du mådde inte bra, hjärtat klappar så fort, du hostar och har ingen ork. Du pratade om vad som kunde hända om du slutade med alla dina mediciner, men du hoppas på en stroke, så att det går fort. Du har insett att du inte har planerat någonting för något ”äldreboende” – och du frågade om jag kunde komma in och hjälpa dig städa och plocka undan … Du ville betala. ”Ja, betala parkeringen”, var mitt svar, ”jag kommer på måndag.”

Nu sitter jag här och tror mig förstå att du faktiskt är trött på livet. Att du inte vill längre, inte just nu i alla fall. Och jag önskar, om det är så, att du får lämna mig och alla andra fort och utan vånda. En nåd att stilla be om sägs det. Så är det nog.

Tankarna på dig tog mig i alla fall bort från mig själv en stund, det är bra.

—————–

Det var igår. I morse åkte du ambulans (efter att ha ringt mig och fått telefonnumret) till sjukhuset – runt fem på eftermiddagen fick jag veta av en av dina söner att du har en hjärtinfarkt, är mycket medtagen. I morgon kanske jag får veta mera, ingen idé att åka in idag…