Måndag – vaknar med en mening i huvudet. ”Hej Ulf, vet du om att du är död.”

Hon är det inte. Frukost medan tårarna rinner, konstigt, hon känner sig ledsen, men inte så ledsen. De bara rinner.

Det var svårt att somna igår kväll. Inte för att hon tänkte många tankar, allt blev halva meningar, avbrutna tankegångar, obegripliga också för henne själv. Hon klappade katten och måste ha somnat, när hon vaknade var det fortfarande mörkt. Hon somnade om och drömde om att hon gjorde sig vacker för ett bröllop, vaknade igen innan det gick av stapeln, Klockan åtta.

Hon talar om för sig att det är sant, han är död, hans son ringde och berättade. De har mycket att ordna med nu, hon slipper allt det där. Hon har talat om det för de hon tror vill veta, resten får sönerna sköta. Hon hoppas du får en glad begravning, en sista fest, där gästerna gläds åt att du funnits. En ”skål-ta-mej-fan”-begravning, även om du ytterst sällan använde svordomar. Det är hon som svär.

Hur kan hon vara så trött efter att ändå ha sovit mest hela natten? Hon tar in ved i bara morgonrocken, struntar i hur många byggjobbare som ser henne, det är kallt i köket. Mulet, sorgeväder. Familj och vänner deltar i hennes sorg. Din död blir verkligare. Slutgiltig. Samtidigt är du närvarande, som ett surr i henne och omkring, diffus redan, men där. Du är nöjd med att du ändå fick en snabb död. Smärtsam och snabb. Du visste att det var dags, utan ångest väljer hon att tro. Er dialog fortsätter.