Jag saknar dig och jag saknar Minsann – är mera ledsen än jag ser ut… Ni var båda viktiga i mitt liv, och just nu är ni borta båda två. Du är död, var eller vad Minsann är vet jag inte. Hon rymde när hon blev rädd för sonens hund i midsomras, och har inte kommit tillbaka. Ingen har sett henne, hon kommer inte när jag ropar. Jag är rädd att hon blivit instängd någonstans. Vill veta om/att hon är död för att kunna sörja henne också. Nu har hon varit borta en vecka – jag var i Uppsala när hon försvann. Och hon kommer kanske tillbaka, det gör inte du.

Var du är tror jag mig veta, åtminstone var det som är/var din kropp finns i väntan på gravsättning. Du är ju inte där. Du finns i oss som saknar dig, vi som kände dig, vi som älskade dig. Du pratar i mig fortfarande, men jävlar vad du fattas mig i övrigt. Dina händer, dina smekningar, dina tokiga påhitt, din omtänksamhet. Och din tröttsamma egocentricitet. Ditt mod att leva som du ville, trots allt. Tills det tog slut.

Det är högsommar, det är snart två månader sedan vi talades vid för sista gången.