Idag får vi veta att Gösta Ekman är död. Och jag läser att hans hustru häromdagen hade premiär för sin pjäs om att närma sig livets slut. Det får mig att tänka, att kanske, kanske är det inte enbart förfärligt när en älskad människa dör. Kanske kan det också förlösa någonting, ge något ännu mera av den älskade till andra människor. Jag vet inte vad teaterföreställningen heter, vet inte ens var (Dramaten?) den hör hemma, men kombinationen av död och skapande gör mig märkligt glad.

Må du vila i frid, Gösta Ekman. Du har givit mycket av glädje och ödmjukhet till världen. Tack.