Sorg, certifierade sorgterapeuter, sorggrupper. Kanske bra, för några. För andra. Bästa vännen har haft stöd i sin sorggrupp. Själv kan hon inte tänka sig att tro att andra sörjande människor ska kunna hjälpa henne, eller att någon som har utbildats i sorg (!) ska kunna det… Eftersom hon inte prövat, vet hon inte. Hon läser, till exempel Julian Barnes, eller Didion. Det hjälper lite. Hon skriver, det hjälper mera. Ingenting räcker hela vägen. Faktum kvarstår.

Hennes älskade är död. Oavsett hur hon hanterar sin sorg. Hennes son är också död. Dito. Ingenting förändrar det. Det enda som med tiden kanske ändras är hennes sätt att förhålla sig till sorgen och saknaden.  Det är bara hon själv som kan göra någonting åt det.

En del av sorgen är så småningom självmedlidande. Sorg över det hon förlorat, det som inte blev mera än det blev, för henne. Den som är död har ingen talan längre, det är bara hon som fortfarande kan yttra sig. När det handlar om sonen är det naturligtvis flera som har rätt att ha sin sorg. När det handlar om mannen hennes bryr hon sig lika lite om övriga sörjande som de om henne. Hon har sina minnen av honom och deras liv, ingen annan har dem.