Ännu mera lördagskväll – Jan kommer inte upp ur stolen förrän jag är riktigt arg. Och då tar han sig in till sovrummet. Men landar i soffan en stund på vägen dit. Ber mig ”hålla käften”, en rimlig begäran i sammanhanget. Första gången. Ledsamt. Vad i h-vete ska jag göra, vad kan jag göra för att vi ska fungera ännu den tid vi har?

Nu är han iklädd pyjamasjacka och på toa, för tandborstning och kissande (hoppas jag). Och han borstar tänder och tvättar händer, ”ska jag ta ansiktet också?”. Och så tar han käppen och går till sängs, med mig svansande efter, som om det skulle göra skillnad om han ramlar. Än har han inte ramlat…

Klockan är tio i elva, och Jan ligger i sin säng. Med syrrans handstickade raggsockor på fötterna. Vi är lugna tillsammans igen. Jag har stoppat om honom. Och går ut i köket och nästangråter.