Lördag kväll, 5 december 2020 – Sofia, Mats dotter, besöker Jan ikväll. Kanske känner han igen henne, kanske inte. Kanske blir hon chockad av att se honom, kanske inte. Försökte säga att han är dålig… Jag blev glad att hon ville åka dit, i morgon gör Erik, äldste sonen, detsamma. Jag får inte, inte förrän jag fått ett negativt testsvar.

Önskar att jag kunde prata med dig så att du slipper undra var jag är, om du nu gör det. Förmodligen inte. Du är antagligen så borta att du inte registrerar mycket av det som händer omkring dig. ”Kanske lite mera stabil än igår” tyckte sköterskan. ”Men han är dålig. Vi vet inte om han klarar det här.”

Jag är alldeles slut, jag är ledsen och grinar. Gråter är en för vacker benämning på mitt snörvlande. Grinar som när jag var liten och gjorde det någon gång. Konstigt nog var jag hungrig, och åt pyttipanna med ägg och rödbetor till middag för en stund sedan.

Det här med att både vilja veta hur det står till med Jan, och inte vilja veta – det gnager hål på mig. Har lärt mig nu att jag ska vänta med att ringa till sjukhuset till strax efter fem. Då får jag prata med den ansvariga sköterskan.

Nu ska jag försöka läsa, ta ett glas rödvin och släppa taget om allt jag ändå inte kan påverka. Jag vill bara säga hur väldigt tacksam och rörd jag är över alla Facebook-vänners omtankar. Många har jag inte träffat i den så kallade verkligheten, andra är det mycket länge sedan jag träffade. Och ändå finns ni där, för mig och för Jan. Hoppas jag kan berätta det för honom.